Beslut om nedläggning av SH

Fr.o.m. i dag (25 april 2022) har hemsidan och forumet skrivskyddats. Det finns två trådar som fortfarande går att skriva svar i: beslutet om nedläggning samt tråden i Den Läckande Kitteln där man kan dela med sig av SH-minnen.

Användarkonton i forumet som aldrig använts, aldrig postats med o.s.v. har raderats. Nuvarande och utrensade spelare kan fortfarande logga in och spara ner gamla inlägg fram till 1 september 2022, då detta forum kommer att raderas. OBS! De gamla forumen, Forum1 och Forum2, kommer att raderas 1 juni 2022.

Tack för 18 minnesvärda år! ❤️💛💙💚

[MYT] Charles Benjamin Bishop (Vaniljtea)

Användarens profilbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 578
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

[MYT] Charles Benjamin Bishop (Vaniljtea)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Originalbakgrund godkänd: 7 januari 2010
Uppdatering godkänd: 4 december 2012


Charles Benjamin Bishop, Sussex

Charles Benjamin är ingen biskop. Det är bara ett namn. Däremot var hans förfader Carlisle Burton en populär biskop i början på 1400-talet. Församlingen kallade honom ”Carlisle Bishop” och efter några år valde han att byta namn. Magin däremot, den kom in senare i släktens blodsband, då en Minerva Bishop gift sig med trollkarlen John Winters.

Jo, visst är Charles Benjamin en duktig magiker, men religiös är han inte. Han brukar säga ”Jag är troende, men inte religiös” och med det menar han att han har en högst personlig tro.

Men för att börja från början. Charles Benjamin Bishop föddes utanför Tadcaster den sjuttonde mars. Han var ett friskt, rosenkindat litet barn som fick de två pojknamn hans föräldrar älskade mest. Han är näst yngst i en skara på fyra, och ensam pojke. Som barn var han alltid nyfiken på det mesta, han sprang omkring och lekte runt gården de bodde på. Senare blev han också intresserad av det stillsamma lärandet, som att läsa, skriva och räkna. Det fanns inte många böcker i huset, men hans mor, som var klok trots fattig, lärde dem så mycket hon kunde, anpassat förstås, för deras nivå. Både far och mor hade studerat magi vid Hogwarts, och det dröjde inte länge förrän den äldsta dottern skickades dit, följd av den andra. Eftersom familjen hade ont om pengar fick Charles Benjamin ärva så mycket han kunde från sina systrar. Men en egen skolklädnad var han ju tvungen att ha, inte kunde han gå i kjol. Dessutom skulle han få en alldeles egen trollstav, det var ett av föräldrarnas viktigaste löften till sina barn, och de hade lagt undan delar av sina besparingar under årens lopp för att kunna hålla det.

Charles Benjamin förvånade när han började skolan. Istället för att sorteras in i Gryffindor, som föräldrarna, Molly och Catherine gjort, hamnade han i Ravenclaw. Det var inget dåligt elevhem, och han trivdes mycket bra. Han var förresten inte i dåligt sällskap, för yngsta systern Lucy hamnade ett par år senare i Hufflepuff, och det var ju lika förvånande det. Under sina år på Hogwarts var Charles Benjamin i sitt esse, han skaffade sig många vänner och lärde sig en massa saker. Ofta låg han lite före sina vänner vad gällde studierna, men när det kom till saker som kärlek låg han flera steg efter. Det var först i sjätte året som han lade märke till henne: sin blivande fru. Penelopes blonda lockar förtrollade honom från första stund. Efter att ha spionerat på henne i ungefär en månad tog han mod till sig och bjöd ut tredjeårseleven. Mycket smickrad sade hon ja. Flera år senare sade hon ja igen, då de gifte sig på den gården där hon bott som barn. Den gården var mycket större och mer praktfull än den där Charles Benjamin växt upp.

Det dröjde emellertid innan de blev man och hustru. De hade stadigt sällskap under skolåren, men innan de kunde förlova sig och vigas skulle deras kärlek komma att prövas av ett långvarigt distansförhållande. Charles Benjamin ägnade de första åren som nyutexaminerad trollkarl åt forskning. Han ingick i ett forskningsteam som med magins hjälp letade bevis efter en forntida människoart, mycket äldre än de som mugglarna funnit. Det var först då Charles Benjamins intresse för filosofi väcktes.

Alla i teamet var mycket intresserade och fascinerade av historia, alla dess vinklar och vrår. De sökte i det förflutna för att förstå sin nutid, och kanske kunna ana sig till en framtid. Men långsamt förändrades Charles Benjamins funderingar. Istället för att undra vilken tid den nyupptäckta rasen levat, frågade han sig vad de hade tänkt på. Vad visste de om livet? Vad vet vi idag? Vad trodde de på? Många nätter, då hyenorna skrattade olycksbådande utanför, låg han vaken och funderade på detta, och många andra frågor som kom till honom.

Under sina tio år i Tchad brevväxlade han flitigt med sin flickvän Penelope. Hon märkte också hans förändring, många av sina funderingar delade han med sig med henne. När han kom hem förlovade de sig, men gifte sig inte genast. De följande fem åren arbetade Charles Benjamin med flera olika småjobb, samtidigt som han fördjupade sig i både den historiska och den filosofiska världen på fritiden. Penelope, som hade en stadig inkomst tack vare sitt heltidsjobb som botaniker, stöttade honom hela tiden. Lite av hans intresse smittade även av sig på henne, och hon uppskattade att han delade med sig av sina djupa frågor.

Till slut kom äntligen den dag då Penelope, tjugonio år gammal, fick stå brud. Charles Benjamins, då trettiotvå år, mötte henne vid den höga stenbänk i trädgården, som fick agera altare, dagen till ära. I bröllopspresent från Penelopes föräldrar tog paret Bishop över den fina gård som tillhört Penelopes släkt i flera hundra år. Den var som sagt större och bättre utsmyckad än den som Charles Benjamin bott i som barn. Gården var belägen utanför ett litet samhälle i västa Sussex, och till den hörde en pittoresk trädgård med gammaldags rosor. Penelope älskade att traska omkring i stövlar och stråhatt och påta i rabatterna – Charles Benjamin älskade att se henne göra det. Hon blomstrade för honom finare än rosorna.

Det tog tre år av ”vi försöker inte, men om så vore skulle vi vara tacksamma”-metoden innan Penelope till sin och sin makes stora lycka blev gravid. Lilla Caroline Bishop fick dessutom en lillebror ett och ett halvt år senare. Charles Benjamin var mycket lycklig under den här tiden. Han hade allt han kunde önska sig, och i alla vardagens små glädjeämnen trodde han sig ha listat ut åtminstone en av livets stora frågor. Varför lever vi? Charles Benjamin skulle svara ungefär ”Vi lever våra liv på olika sätt, och vi finner glädje i olika saker. Jag kan omöjligt veta varför du lever ditt liv, men jag vet varför jag lever mitt – det gör mig lycklig”.

Under den här tiden arbetade han som bibliotekarie vid det Nationella Magiska Biblioteket i London, där han var en av dem som hade koll på den filosofiska avdelningen. Han sågs ofta sitta lika djupt begraven i en bok som besökarna, men så fort någon behövde hjälp var han där och visade på rätt hylla. Ungefär samtidigt som Caroline började vid Hogwarts bytte Charles Benjamin jobb. Han ville ha lite miljöombyte, och fann ett arbete som passade honom perfekt: han sadlade om till släktforskare. Att söka långt bak i tiden efter glömda personer tyckte han fortfarande var oerhört intressant. Återigen hittade han ett sätt att förena historia och filosofi. Det var ett arbete han inte kunde bli trött på, och han jobbade med det länge.

Den fjortonde juli för sex år sedan rann Penelopes tid ut. Charles Benjamin satt vid sin femtioåttaåriga hustrus sängkant de sista timmarna. I två år drogs hon med en knepig sjukdom – nu var det slut. Detta kom Charles Benjamin att tvivla på de svar han trott sig ha på livets djupa frågor. Han var inte närvarande på samma sätt vid samtal som han varit förr. Han slöt sig delvis i sig själv, och gjorde sina barn ohyggligt oroliga. Sonen Theodore flyttade tillbaka in på gården, och Caroline, som vid den här tiden bildat sig en egen familj, kontaktade honom varje dag. Alltid samma fråga; ”Hur är han idag, Teddy?” Senare har Charles Benjamin tackat dem för deras omtanke. Men också har han förklarat att det var hans sätt att ta itu med sorgen. Han saknar fortfarande sin fru, varje dag, men nu minns han henne med glädje igen. Mycket hade han att fundera på, när sorgen var som värst, och nu kan han säga att ”Jag är glad för så mycket. Tacksam. Hon fick mig att förstå”.

Idag är Charles Benjamin lika nyfiken på livet som tidigare. Han träffar sin familj så ofta han kan. Charles Benjamin Bishop är den bästa mor- och farfadern någon kan få, åtminstone om man frågar hans tre barnbarn. Ibland träffar han sina systrar, Catherine och Lucy – Molly gick bort för ett par år sedan. En av de sista sakerna hon sade till honom var: ”Jag kan fortfarande inte, efter alla dessa år, förstå hur stor du har blivit. Jag kommer alltid minnas den där lille pojken som sprang omkring på gården… Och se på dig nu, ingen färg i håret ens, lillebror!” Men det stämmer faktiskt inte, det är viktigt för Charles Benjamin att påpeka. Hans hår är silvergrått, en mycket charmig färg. Ja, det hår som finns kvar vill säga… Men för att vara sextionio är han onekligen pigg. ”Jag är frisk som en nybrunnen fenixfågel!” kan han säga. Hans blå ögon glittrar fortfarande okynnigt, även om huden runt dem samlar fler rynkor för varje år.

Charles Benjamin har aldrig varit särskilt lång, utan mer kort och satt, men han kan svära på att han krympt åtminstone några centimeter. Hjärnan är å andra sidan lika skarp som någonsin förr. När han arbetade på Hogwarts som filosofilärare för ett antal år sedan insåg han återigen hur många sätt det finns att se på saker och ting. Han älskade att diskutera olika frågor med sina elever, och kunde ägna hela lektioner åt att bara prata på. Charles Benjamin är av den åsikten att man kan filosofera om precis vad som helst. Han kunde börja en lektion med frågan ”Vad händer efter döden?” för att sedan avsluta den med att tala om hårnålar. Sambandet är för honom aldrig långt borta, det går att bygga broar mellan vad som helst, hit och dit.

Efter ett par år på skolan fick han dock ett erbjudande om att återigen åka till Tchad med sitt gamla forskningsteam, det var ett ettårigt projekt, och han var mycket intresserad av att åka. Det smärtade honom att inte fortsätta vara lärare, då han funnit yrket mycket underhållande, men att få komma tillbaka till Tchad kändes som något han behövde göra. Det vore trevligt att forska tillsammans med sina gamla vänner, och han såg också fram att göra resan igen, trots att inte Penelope fanns kvar att vänta på honom där hemma. Han lämnade så in sin avskedsansökan, och for glad i hågen till Tchad igen. Det blev ett mycket givande år och han insåg hur mycket han saknat både landet och forskningen. I samtalen med sina vänner kom han återigen ihåg hur länge sedan det var han diskuterat historia, och gladdes mycket åt att göra det igen.

Efter hemkomsten från Tchad flyttade han in hos Theodore och hans familj, som tagit över den vackra gamla gården. Hans katt, den treåriga Norska Skogskatten Penny, flyttade naturligtvis med honom. Hon var helsvart med undantaget av en ljusrosa nos, och han kallar henne Penny. Det var hans smeknamn på sin fru, Penelope. Hon var den enda som någonsin haft ett smeknamn på honom – trots att Charles Benjamin är så långt. ”Charles Benji” kunde hon säga, eller ”Charlie Benjamin”. Oftast använde hon det första. Men aldrig att hon kortade båda namnen.

Det var ett av de många minnen som fick Charles Benjamin att le när han drack sitt kvällste. Han satt inne på sitt lilla kontor, och hade just pussat Theodores lilla pojke god natt. Penny slumrade i hans knä. I händerna höll han den rykande tekoppen. Enligt honom måste te vara kokhett för att kunna avnjutas på rätt sätt – det är en av de få saker han inte uppskattar en annan åsikt om. Koppen har pyttesmå blå blommor. Av någon anledning har han alltid varit svag för blommigt porslin. Han suckar nöjt, och den lilla gubbmagen stramar åt den gröna västen han har på sig. Charles Benjamin är mycket brittisk, och går alltid klädd i väst. Han anser att det är elegant. Den här västen är mycket omtyckt av honom, då han fick den i femtioårspresent av sin fru. Han har den bara på festliga tillfällen, och nog är det en milstolpe att fylla sjuttio år! De hade firat lite enkelt med familjen, en god bit mat och Carolines familj hade också hälsat på över dagen. Tänk att han är så lyckligt lottad och kan omge sig med så fina människor.

Trots att han är mycket nöjd vill han inte sluta arbeta, han är på tok för pigg för att gå i pension redan. Därför har han kontaktat rektorn på Hogwarts skola igen, och frågat om det kanske finns en plats för honom, om de har personalbrist och han kanske har tillräckligt med behörighet för att kunna fylla den. Han saknar slottet, och det vore roligt att få komma tillbaka. Annars får han väl hitta på något annat, kanske börja släktforska igen. Han kliar frånvarande Penny bakom örat. Något ska han väl lyckas hitta, den gamle gubben, tänker han förtjust och skrockar lite för sig själv.
Låst