Beslut om nedläggning av SH

Fr.o.m. i dag (25 april 2022) har hemsidan och forumet skrivskyddats. Det finns två trådar som fortfarande går att skriva svar i: beslutet om nedläggning samt tråden i Den Läckande Kitteln där man kan dela med sig av SH-minnen.

Användarkonton i forumet som aldrig använts, aldrig postats med o.s.v. har raderats. Nuvarande och utrensade spelare kan fortfarande logga in och spara ner gamla inlägg fram till 1 september 2022, då detta forum kommer att raderas. OBS! De gamla forumen, Forum1 och Forum2, kommer att raderas 1 juni 2022.

Tack för 18 minnesvärda år! ❤️💛💙💚

Lev Lavrentievich Lvov [DS] (Lily)

Användarens profilbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 578
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Lev Lavrentievich Lvov [DS] (Lily)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Lev Lavrentievich Lvov
Sankt Petersburg, Ryssland

”Han ska inte gå på den där snobbskolan!” Lavrenti Alexandrovich Lvov var övertygad om sin sak.
”Det ska han. Och du ska följa alla andra krav. Vi vet hur din ekonomi ser ut. Om du gör det vi önskar ser vi till att du klarar den biten.”
Lavrenti bet ihop. Hans mor hade rätt. Han behövde pengarna och stödet, hur mycket han än önskade att han inte behövde det. Men att gå med på föräldrarnas krav om hur han skulle uppfostra sin son— Lavrenti hade aldrig varit bra med pengar, och efter Durmstrang ledde det till några problem han hade svårt att komma undan. Och efter att frun dog i barnsäng och han lämnades med en son hade det inte blivit bättre. Han flyttade ifrån det fina huset och till ett magikerområde i Sankt Petersburg, där han i närheten hade några bekanta.

Lev Lavrentievich Lvov har två liv. Två liv som inte blandas. Det har varit så så länge han kan minnas. Ena livet har han hemma. Hemma i Sankt Petersburg, i magikerområdet där han och hans pappa bor och han har kompisar han hänger med i blandade åldrar. Kompisar som alla går på Raskovnik eller Pogodin. Där han trivs. Det andra livet är hos farmor och farfar, och på Durmstrang, och de flesta gånger när han inte är hemma i Sankt Petersburg. Det där livet där han låtsas att han har allting. Pengar. Status. Att han faktiskt skulle kunna vara en arvtagare till sin farfars riddartitel, om det nu skulle hända hans farbror och kusiner något. Det tror han inte, men det är väl det som motiverar hans farföräldrar att bry sig så mycket om hans uppväxt. Det är som en inre spak han slår på och av beroende på var han är. Ingen kan få veta något, och han vet precis hur han ska bete sig för att det ska förbli så.

Han ville inte ens gå på Durmstrang. Hans pappa kallade det ”snobbskolan” och han trivdes väldigt bra på Raskovnik och med sina kompisar. Och den drivkraften var tillräckligt stor för att han första gången när han var 11 och fick komma och skriva provet misslyckades med flit. Skrev tillräckligt dåligt. Hans farföräldrar var besvikna. Men de visste inte att det var med flit. Och Lev råkade överhöra ett samtal mellan hans pappa och farfar och hörde hur hans farfar sa att de skulle sluta med allt stöd om han inte kom in på Durmstrang – nog visste han att det fanns krav, för även om ingen sa något högt hade Lev hört många gånger när de pratat och de trott att han inte hört – så när han året efter skulle göra provet kunde han helt enkelt inte misslyckas. Och han visste precis hur han skulle göra för att inte misslyckas. Han kunde etikett. Han kunde svara på frågorna. För problemet har aldrig varit kunskap för honom. Han vet hur man beter sig. Han lär sig saker snabbt. Problemet var viljan. Han vet vad han vill, och allt han gör är med ett syfte.

Efter att ha varit ute ett tag under förmiddagen har Lev dragit sig hem. Den visserligen inte så stora, men ändå hemtrevliga, lägenheten möter honom. Det är mer hemma är något stort gods han varit på. Det finns några bilder, flera stycken på Lev genom åren, och så en bild på hans föräldrar, från innan Lev fanns. Från innan hans mamma gick bort i barnsäng. Han har hört flera gånger att han är lik sin mamma, men han vet knappt hur han ska tolka det för han vet inte hur hon var. Å andra sidan vet han ju knappt var han har ärvt de stora dragen, för brunt hår och blå ögon kommer från båda föräldrarna. Han sticker inte ut i längd – medellängd kan man väl påstå – men han har vuxit om sin pappa med några centimeter. Han går in på sitt rum och slår sig ner på sängen med en tidning han har liggandes.

Efter ett tag hör han hur ytterdörren öppnas och stängs, och hans pappa dyker upp i dörröppningen inte långt senare.
”Är du redo att åka?”
Var det idag? Lev hade glömt att det var idag de skulle till farföräldrarna.
”Jag ska bara byta om.”
Hans pappa nickade, och skulle antagligen behöva gå och byta om själv. Han försvann från dörröppningen och Lev reste sig och gick bort till garderoben för att byta om från hoodien till någon skjorta istället.

Första gången Lev var på antagning för Durmstrang var han tio, nästan elva år fyllda. Han blev kallad redan året tidigare, men farföräldrarna ansåg inte att han var redo så han väntade. Och det gjorde honom inte så mycket. Han började på Raskovnik istället med bästa kompisen Luka hemifrån. Så när farföräldrarna tyckte att det var dags för honom att börja på Durmstrang, då ville han inte. Han ville inte alls. Så när det väl var dags såg han till att inte vara riktigt lika bra, att svara fel på några frågor, för att inte komma in. Men reaktionerna utifrån – hans farföräldrar var missnöjda och han hörde hur de anklagade hans pappa för misslyckandet en gång, utan att de visste att han smög omkring. Så andra gången han gjorde provet såg han till att sköta det. Han visste precis vad han skulle göra, hur han skulle bete sig. För till skillnad från många runt honom hade han lärt sig hur man gjorde men var tillräckligt oerfaren att han behövde tänka på varje del för att se till att han gjorde det rätt. Så att han kom in var – från eget håll en besvikelse, men – inte oväntat.

Första året var nervöst. Lev gick runt i början och oroade sig för att de alla skulle komma på att han ljög om sina hemförhållanden, att han inte alls bodde hos sin farmor och farfar hela tiden utan bara ibland och mest hemma i Sankt Petersburg. Att han inte alls antagligen var fattigast på skolan. Men på något sätt flöt tiden på, och ingen upptäckte något. Alla bara accepterade lögnen, för den var väl tillräckligt trovärdig. Och Lev visste hur han skulle agera som det. Så att ingen skulle kunna få för sig att han kom från något annat än den överklass i princip alla andra också kom ifrån. Och han skaffade sig flera vänner, av blandade status. Men han skötte sig bra och drog på sig mer poäng än poängavdrag, kanske för att han var extra försiktig och såg till att sköta sig så att ingen skulle kunna ana något. Och gick det dåligt, då hade han åtminstone knytnävarna som reserv, för bär det kom till fysisk styrka var han ganska högt upp i listan bland de jämnåriga.

Och det lönade sig. För när han kom tillbaka för tvåan, då var det i Jastrebs färger och inte Grifs, som han trodde innan han fick resultatet. Aldrig hade han kunnat tro att han skulle lyckas hamna någon annanstans. Men det gjorde han. Flera kompisar hamnade i Grif, men också flera i Jastreb, och någon enstaka i Orjol, men han klickade väl aldrig helt med alla arvtagare till hertigar och andra fina titlar. Och han fortsatte bra, men med tiden som gick började han också lugna ner sig att andra ändå inte verkade inse sanningen. Att lögnen han byggt upp, tillsammans med sin pappa (och även farföräldrarna, som var de som tyckte att det var bättre att han sa att han bodde hos dem hela tiden) faktiskt höll. Kamratuppfostran råkade han ut för, inte oväntat, men med en förmåga att kunna slinka genom var han nog långt ifrån den hårdast drabbade av pojkarna.

Trean kom Lev till med en lite mer avslappnad attityd. De var inte yngst på skolan och inte yngst i elevhemmet, och han vågade ta lite mer risker. Vågade testa lite mer. Som i början av året, när han hörde några pojkar året under som nyligen börjat i Jastreb, prata illa om Avros Illarionovichs mamma (som ju alla visste kommer från Amerika och därför råkade ut för lite rykten) och nämnde det för Avros, för att vara snäll (egentligen var han också väldigt nyfiken på vad som skulle hända, men det har han aldrig nämnt). Och vad som hände var att han gav Avros anledning till slagsmål med offret som pekats ut (av Lev själv), Oz Benor, och som i fortsättningen skulle bli lite extra drabbad av deras kamratuppfostran. Och ja, deras, för på något vänster kom Lev med Avros och kompisen Temir som han aldrig någonsin hängt med tidigare och inte hade någon aning om varför han började hänga med, men plötsligt blev det mer etablerat att han hängde med dem. Och även om de liksom många andra kunde vara lite jobbigt rika och kortsynta ibland var de ju inte värre än de flesta andra Lev träffat på på Durmstrang, och han trivdes faktiskt ganska bra.

Och så fortsatte det i fyran. Lev vågade testa lite mer, ta lite mer risker, om än med stor försiktighet med tanke på skolans regler och vad som hände om man blir upptäckt. Och det var inte som att han bröt så mycket regler, men han vågade mer och vågade prata och ännu mer smälta in i hela kulturen. Som att han faktiskt passade in. Som att han visste precis allt om hur jobbigt det är med opålitliga tjänare, när han egentligen skulle vilja säga åt dem att man inte ska ha tjänare alls och att de borde lära sig att göra de enkla uppgifterna själva. Men det gick ju inte att säga högt. Det hade han koll på. Så hur mycket han än ville säga något sa han det inte. Istället fick han klaga av sig till bästa kompisen Luka hemma på loven.

Och en del klagande blir det. Främst i början av loven, direkt efter att Lev kommit hem från hela överklassvärlden. Sedan lugnade det ner sig och livet återgick för ett kort tag till det normala innan han återigen kastades in i världen. Men nu är det bara tre år kvar. Tre år, sedan kan Lev hitta på annat och göra precis vad han vill. Då har han betyg och kan jobba och behöver inte styras av vad hans farföräldrar vill. Då kommer han vara fri att göra precis vad han vill.
Låst