Beslut om nedläggning av SH

Fr.o.m. i dag (25 april 2022) har hemsidan och forumet skrivskyddats. Det finns två trådar som fortfarande går att skriva svar i: beslutet om nedläggning samt tråden i Den Läckande Kitteln där man kan dela med sig av SH-minnen.

Användarkonton i forumet som aldrig använts, aldrig postats med o.s.v. har raderats. Nuvarande och utrensade spelare kan fortfarande logga in och spara ner gamla inlägg fram till 1 september 2022, då detta forum kommer att raderas. OBS! De gamla forumen, Forum1 och Forum2, kommer att raderas 1 juni 2022.

Tack för 18 minnesvärda år! ❤️💛💙💚

Lyra Salt [G] (Vaniljtea)

Användarens profilbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 578
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Lyra Salt [G] (Vaniljtea)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Lyra Melody Salt, Sunniside, England

Solen skiner ner över den lilla trädgården med det röda tegelhuset som huserar familjen Salt. Det är en lördagseftermiddag i början av juli och en blårutig filt ligger utspridd på gräsmattan. Under frukosten hade någon tagit upp förslaget om en picknick, och familjens döttrar hade snabbt nappat. Symphony, som var äldst, hade tagit på sig att plocka ihop en fikakorg med mamma. Rhapsody, mellanbarnet, letade i förrådet efter den gamla picknickfilten. Lyra, som var yngst, hade sprungit till sitt rum för att hämta en fotboll, badmintonracket och en tennisboll. Hon hittade inte badmintonbollen, som låg gömd under en hög kläder ingen brytt sig om att lägga i byrån än.

”Akta!” ropar Lyra nu när hon råkar sparka fotbollen lite väl nära karaffen med saft. Symphony hinner lyfta undan den och Lyra ler urskuldande. Hon hade siktat på trädet vid sidan av filten, men bollen hade visst egna idéer. Mamma skakar på huvudet, halvt roat, halvt uppgivet.
”Kom och sätt dig, vännen, så kan ni sparka boll efter en stund,” säger hon. Mamma Carol sitter redan bredvid systrarna på filten och är i färd med att lägga fram varsin liten assiett till dem alla. Carol är inte speciellt sportintresserad, all hennes tid tas upp av musik. Hon är organist i Sunnisides kyrka och dirigent för kyrkokören, och det är hennes kärlek till musiken som gett döttrarna sina välklingande namn. Lyra rycker på axlarna och kastar sig vårdslöst ner på filten bredvid Rhapsody.
”Okej men då måste ni vara med sen!” säger hon bestämt och ser på systrarna. Lyra misstänker att systrarna skulle kunna få för sig att annat var viktigare än att leka med henne, men det är hennes sista sommar innan Hogwarts och hon vill bara göra det hon känner för, innan läxor och sånt tar över hennes liv. Skolarbete verkar i alla fall vara en stor del av vardagen om man frågar Symphony, som ska börja femman, till och med Rhapsody som bara ska börja tvåan hade haft läxor med sig över sommaren!
”Sure, Ly, ta en kaka nu,” håller Symphony med och håller snällt fram ett fat med småkakor.

Symphony är den typiska storasystern – hon är duktig och smart och Lyra tycker att hon alltid verkar veta precis vad man ska säga. Lyra är ganska säker på att Symphony är ett geni, och hon kan slå vad om att hon själv inte kommer vara lika bra i skolan som storasystern. Men det är okej. Lyra vill inte vara ett geni. Det verkar jobbigt. Symphony läser en massa och har flera böcker i sitt rum, vilket Lyra tycker om. Rummet, inte böckerna. Hon läser i princip bara sin favoritbok (The Hobbit) om och om igen, men när Symphony är på Hogwarts gillar Lyra att utforska hennes rum. Hon vet aldrig vad hon kommer hitta, så det är alltid ett äventyr. Ibland en gammal kam, ibland ett fint klistermärke, ibland en tröja som Symphony vuxit ur.

Rhapsody var inte lika sugen på att gå igenom systerns grejer och brukade säga till Lyra att lämna Symphonys rum i fred. Vad hon inte förstod var att det var inte lika kul att gå på upptäcktsfärd i deras rum, även om man för all del kunde stöta på oväntade skatter där med. Rhapsody och Lyra har delat rum så länge de kan minnas, och de är båda ganska stökiga. Eller, Lyra är stökig, och Rhapsody är inte supernoggrann. Det är bara ett år mellan dem, och det är egentligen konstigt att de kommer så bra överens. De är väldigt olika. Lyra är rolig och sprallig, har stor fantasi och föredrar att leka utomhus framför att sitta inne. Rhapsody är raka motsatsen, åtminstone sen hon började intressera sig för meditation och yoga. Lyra har aldrig förstått hur någon kan vara så lugn som Rhapsody är. Så trots att det borde orsaka alla möjliga typer av gräl, när Lyra kommer in som en stormvind och slänger saker omkring sig när Rhapsody sitter med korslagda ben och hummar, så funkar det ändå. Mamma brukar säga att de balanserar varandra, så det kanske är det som händer, och Lyra har definitivt saknat sin rumskamrat det senaste året.

Det hade varit ett konstigt år, att vara den enda dottern som var kvar hemma. Lyra var van vid att Symphony var borta i Skottland, men det hade känts olustigt att ta farväl även av Rhapsody. Lyra trodde först att hon skulle gilla att få ha rummet för sig själv, men det visade sig snart att hon inte alls tyckte om att sova ensam. Utan Rhapsodys mjuka andetag förstärktes alla andra ljud, och Lyra kunde inte slappna av. Hon låg spänt och lyssnade på höstregnet utanför fönstren, men ville inte gå in till mamma och pappa. Det vore ju att erkänna sig besegrad, och det var Lyra alldeles för envis för att göra. Mörkret tycktes också mycket mörkare när hon var själv i rummet, men Lyra vägrade tända lampan. Hon var ju inget litet barn, så hon kunde ju omöjligt vara mörkrädd. Lyra rullade inte ner persiennerna hela vägen under hösten, men det hade inget med mörkret att göra. Det var bara lättast att ha dem halvt nere hela dagen, smidigt liksom. Det var först i oktober som Lyra hade vant sig vid ensamheten och kunde sova ordentligt igen, och då var hon i hemlighet lite stolt att hon inte klagat för sina föräldrar en enda gång.

”När ska vi till Diagon, mamma?” frågar Lyra, efter att ha tryckt i sig två kakor. Hon kan knappt bärga sig tills det blir hennes tur att köpa allt på skollistan. Böckerna bryr hon sig väl inte om, hon kan ta systrarnas gamla, men en egen trollstav ska faktiskt bli riktigt häftigt. Carol lägger en hand på dotterns skakande ben, som fått kakfatet att vibrera.
”Inte förrän ni fått era brev, och så får vi se om er far kan slita sig från arbetet och följa med.” Carol, som är mugglare, brukade föredra att ha med sin man när de skulle in till stan och ”magishoppa”. Leroy Salt var en trollkarl, men en ganska särdragen sådan. Han älskade sin familj, men var tankspridd och ofta fullkomligt borta i sin egen värld. Han var en forskare och kunde mala på i timmar om sitt ämne. Exakt vad det var hade ingen av döttrarna riktigt koll på, då ingen av dem orkade lyssna tillräckligt länge för att veta. Leroy var inte heller bäst på att förklara sina teorier för nybörjare. De få gånger någon frågat Lyra vad hennes pappa jobbade med hade hon hittat på olika svar, som alla var mer eller mindre diffusa. ”Nåt om matsmältning/bananflugor i eurasiska bergen/ekosystem och nervceller/djurdyngans effekt på vädret, typ?” Nära nog.

”De borde komma vilken dag som helst!” tycker Lyra, och ignorerar leendet systrarna utbyter. Okej, så hon har sagt samma sak varje dag sedan första juni, men nu borde de där breven faktiskt komma vilken dag som helst! Om hon inte var så förväntansfull över att följa med systrarna till skolan och träffa flera nya vänner skulle Lyra kunnat bli nervös och rädd att hon inte skulle få nåt brev. Vilken tur att hon inte var orolig. Hon är precis lika magisk som Symphony och Rhapsody, det är hon övertygad om. Mestadels. Hon vill i alla fall tro att hon råkat göra magi några gånger. Att det oftast varit i samband med brädspel och uteslutande när hon varit på väg att förlora var inte viktigt. Magi som magi. Eller flängande armar som kanske råkat flytta på några spelpjäser, helt av misstag. Mestadels.

”De kommer säkert snart, men troligen inte förrän nästa vecka. Ville du vara med och sjunga i kören på söndag, Sym?” mamma byter samtalsämne och Lyra himlar med ögonen. När Symphony var hemma på sommaren ville mamma gärna ha med henne i kyrkokören igen, Rhapsody också. Lyra hade också fått gå i barnkören när hon var mindre, men till sist hade till och med Carol tvingats inse att det inte passade den yngsta dottern. Det räckte inte med att Lyra aldrig stod still så som man skulle, eller höll sin söndagsklädsel fri från damm och jordfläckar, hon hade dessutom en absolut katastrofal sångröst. Lyra kan inte ta en enda ton. Hon hade aldrig riktigt gillat kören, men var med för att mamma ville det, och för att både Symphony och Rhapsody varit med. Ibland var man tydligen tvungen att göra sådant man inte tyckte om. Carol hade varit ledsen och orolig att dottern skulle bli upprörd när hon för några år sedan sade att det kanske var bäst om Lyra inte var med i kören mer, men hon hade inte behövt oroa sig. Lyras respons hade varit ett litet glädjeskutt och en fråga om hon fortfarande behövde gå över huvud taget, det var så tråkigt att sitta still i bänkarna utan något att göra. Carol hade gått med på att Lyra bara behövde gå till kyrkan när kören hade speciella framträdanden som var roliga att titta på.

De må inte ha personlighet eller sångförmåga gemensamt, men till utseendet är Lyra åtminstone lik sina systrar. Hon delar systrarnas chokladbruna hy och breda läppar. Lyra har pigga, mörkbruna ögon och täta, mörkbruna lockar, precis som systrarna. Hon har oftast sitt hår i någon slags tofs, men utsläppt räcker det henne ungefär till axlarna. Lyra har inte tålamod att engagera sig i sitt utseende på samma sätt som andra, eller har sinne för mode och smink. Färgglada scrunchies, gympaskor som går att springa i, t-shirts och bekväma tröjor är mer hennes stil. Sånt som går fort att slänga på sig, eller plagg hon tagit från systrarnas garderober (för de var roligare att ha än hennes egna). Det var inte heller helt ovanligt att Lyra och Rhapsody blandade ihop sina kläder, eller att deras plagg hamnade i fel byrå av misstag.

Framåt kvällen, efter att Lyra fått sin minifotbollsmatch och hon och Rhapsody försökt (och misslyckats) spela badminton med en tennisboll, ligger Lyra utslängd på sin säng. Hon blev trött efter middagen och smet undan från köket för att slippa hjälpa till med disken. Nu när systrarna är hemma igen är det väl deras tur. Hon ligger och pillar med mudden på sin munkjacka, som fått ett litet hål någon gång de senaste veckorna. Lyra tror i alla fall att det inte var där förra månaden. Hennes lillfinger kommer precis igenom hålet, och hon roar sig med att göra hålet lite större, men det dröjer inte länge innan hon blir uttråkad. Lyra sätter sig upp och ser sig om. Hm.
”Bagpipes?” ropar hon försiktigt. Familjens huskatt brukade gömma sig någonstans på övervåningen. Lyra hoppar upp och plockar upp en leksak från golvet som katten lämnat i deras rum vid något tillfälle. Det tar henne en stund att hitta Bags, som legat och myst på pappas morgontofflor. Lyra lyfter upp katten och bär in honom till sitt rum. Det tar cirka fjorton sekunder för Bagpipes att hoppa ner från Lyras famn, ta en cirkel i rummet, och sen tassa ut igen med svansen i vädret. Lyra ser surt efter honom.
”Rude,” muttrar hon och rycker sedan på axlarna. Hon får väl hitta på nåt annat.
Låst