Beslut om nedläggning av SH

Fr.o.m. i dag (25 april 2022) har hemsidan och forumet skrivskyddats. Det finns två trådar som fortfarande går att skriva svar i: beslutet om nedläggning samt tråden i Den Läckande Kitteln där man kan dela med sig av SH-minnen.

Användarkonton i forumet som aldrig använts, aldrig postats med o.s.v. har raderats. Nuvarande och utrensade spelare kan fortfarande logga in och spara ner gamla inlägg fram till 1 september 2022, då detta forum kommer att raderas. OBS! De gamla forumen, Forum1 och Forum2, kommer att raderas 1 juni 2022.

Tack för 18 minnesvärda år! ❤️💛💙💚

Kenneth Khan [R] Nowheregirl

Användarens profilbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 578
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Kenneth Khan [R] Nowheregirl

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Kenneth Hakim Khan: Kenmare, Irland

”Jag fattar inte varför ni envisas, det skulle gå mycket snabbare om jag tog mig dit själv…” protesterar den 17åriga Kenneth Khan där han, fingrarna stressat trummande mot hans knä, sitter inträngd i baksätet på familjens gamla cigarettstinkande Ford Escort med sin 12åriga lillasyster Debbie som har fullt upp med att spela Minecraft på sin mobil och den stora övertäckta fågelburen med den slumrande kråsugglan Arthur som Kenny efter ihärdigt tjatande och snålt sparande av varenda slant han fått till slut hade fått sina föräldrar att gå med på att köpa inför starten på hans tredje skolår på Hogwarts. Med en suck sliter han blicken från världen på andra sidan bilrutan där hans mamma, Lydia Khan, springer in och ut ur den gulmålade radhuset bärandes på de sista kassarna. Allt ska alltid fixas i sista minuten. Kennys koffert däremot hade varit färdigpackad och stått redo vid ytterdörren redan igår förmiddag, allt på packlistan noggrant överstruket.
”Det är tradition, vi kör dig alltid till dit”, svarar Wali Khan, Kenneth och Deborahs pappa, från framsätet medan han rotar runt bland sina medhavda cd-skivor, ”och det här är sista gången, vi kan inte missa det!” Varje år sedan Kenny fyllt 11 och fått veta att han - tydligen likt sin gammelfaster, hade det uppdagats när familjen undvikande berättat för farfar Hakim om den skotska internatskola Kenneth skulle börja på - hade magiska förmågor hade familjen Khan packat bilen full, skickat några böner till Allah för att Forden skulle överleva hela vägen, och gett sig iväg på den över 12 timmar långa bilresa som det tog från familjens hem i irländska Kenmare till London. Det där första året hade Kenneth tyckt om den långa bilfärden och att vaggas till sömn av den skumpiga vägen medan pappa sjöng med till Asad Amanat Alis smöriga stämma och mamma rökte upp två paket Winston, men nu när han visste bättre kändes det bara som ett enda stort slöseri med tid. I våras hade han äntligen tagit sin examen i spöktransferering - ett faktum som fått honom att fnysa när hans pappa i början av sommarlovet föreslagit att de skulle ut och övningsköra - och vetskapen om att han skulle kunna göra den här resan på mindre än en minut och utan att behöva stå ut med den kvävande känslan att vara fast på en pytteliten yta med sin familj skaver i honom.
”Klagar han nu igen?” frågar Lydia med ett litet skratt då hon öppnar upp bildörren och sjunker ned i passagerarsätet, en cigarett redan placerad mellan hennes rödmålade läppar. ”Kenny, du borde vara lite mer tacksam, det är inte alla föräldrar som skulle…” fortsätter hon medan hennes son demonstrativt stoppar in hörlurarna i sina öron för att dränka ljudet av mammans röst med hjälp av Dr. Wozniczkas briljanta TED-talk om framtidens läkare, eller kanske några timmar av Oxford engelskt-uttal i hopp om att helt kunna träna bort den där irländska dialekten från hans uttal. 12 timmar. Han skulle behöva överleva 12 timmar.

När han några timmar senare vaknar med huvudet vilandes mot fönsterrutan och youtube-algoritmerna spelandes någon video om andningsövningar i hans öron står bilen stilla intill en bensinmack och bara mamma är kvar i den.
”Hur länge har jag sovit?” mumlar Kenneth sömndrucket medan han långsamt slår upp sina gyllenbruna ögon och låter ena handen massera den snaggade nacken som blivit stel av alldeles för många timmar i den obekväma sovställningen.
“Några timmar, tre, kanske fyra?” svarar Lydia från framsätet där hon sitter och rotar sökande runt i sin handväska. De är olika på det viset, mor och son, för medan Lydia är ett virrvarr som glömde middagen i ugnen och vilken tid hon skulle hämta Debbie efter fotbollsträningen eller Kenneth från biblioteket så var Kenny ordning och struktur med sina listor och ständiga oro över att kasta sig in i något utan att vara väl förberedd. Han hade tagit sig an Hogwarts och den magiska världen på samma sätt. Redan det där första besöket i Diagongränden hade han samlat på sig så många böcker hans armar kunnat bära för att läsa på inför den stundande skolstarten. När hans nya klasskamrater sedan hade sagt ord han inte förstått, namn han aldrig hört talas om eller pratat om sporter och lekar han inte ens visste existerade hade han skrivit ned dem i ett block för att sedan söka upp svaret i någon biblioteksbok eller genom att förhöra förbipasserande spöken. Han ville ha svar på saker, ville vara smartast i rummet och stod inte ut med känslan av att känna att han inte hängde med. ”Du är en sån tonåring, gör inget annat än sover”, lägger Lydia till med ett skratt.
”Mhm”, mumlar han tillbaka, skjuter upp de stålbågade glasögonen som glidit ned över hans raka näsa och snurrar sedan omsorgsfullt ihop hörlurssladden så de inte ska trassla ihop sig. Det kanske verkade så som hans mamma sa det på loven, för det blev som om han försökte ta igen all den brist på sömn han fick under skolåret på de få veckorna han var ledig. Det hade redan under hans fjärde år, när stressen över de där fyra tillvalsämnena han tagit sig an i trean kommit ikapp honom, börjat med kolsvart kaffe för att han skulle kunna hålla sig vaken några extra timmar varje natt för att hinna med att plugga till alla prov för att inte riskera att få sämre betyg det där viktiga året innan en prefekt skulle utses, och sen under den stressiga slutspurten inför GET-proven i femman hade kaffet börjat kompletterats med hans lillasysters adhd-mediciner och teer spetsade med väl utvalda örter han omsorgsfullt odlade vid sin säng i sovsalen. Kunde nån klandra honom? Med 11 ämnen på schemat och ett behov att göra bra ifrån sig i dem alla hade det inte funnits nog med timmar på det redan alltför korta dygnet om han skulle behövt åtta timmars sömn också. Till sjätte året hade han tänkt trappa ned på det igen, men att jonglera fem tunga skolämnen med ett försök till ett fortsatt socialt liv och det mycket hedervärda extraknäcket i skolans sjukhusflygel hade visat sig vara tyngre än vad Kenny trott, och hellre än att erkänna det för någon hade han fortsatt knapra piller som han bytte till sig från skolkamrater för att kunna skippa nattsömn när det behövdes för att hinna med allt. I år skulle han, trots att det var FUTT-år, trappa ned.
“Såg du om jag la ner den där hijaben med mörkröda blommor? Din mormor ska hjälpa mig sy en spetsbård på den, skulle inte det bli fint?” fortsätter hans mamma babbla på där framme och Kenneth kan inte hindra en fnysning från att lämna hans fylliga läppar.
“Varför har du ens en? Det ser löjligt ut.” Till skillnad från sin make och sina barn var Lydia vit som ett lakan och ingen skulle någonsin anklaga henne för att inte höra hemma på de brittiska öarna. “Folk tror att vi kidnappat dig eller nått”, muttrar han surt vilket får hans mamma att snurra runt och daska till hans knä. ”Mamma!”
“Kenneth Hakim Khan!” utbrister hon upprört och ignorerar hans gnäll över hennes lösa slag. “Du oroar dig alldeles för mycket om vad andra ska tycka och tänka att du kommer tappa bort dig själv om du inte är försiktig!” Lydia Khan är hårfrisörska - det är hon som gett sin son undercuten som hans mörka hår är klippt i med någon motivation om att det bara är så inne just nu, och Kenny hade med nöd och näppe lyckats stoppa henne från att raka in ett zickzackmönster i faden - men hon beter sig gärna som om hon är någon självhjälpsexpert som sitter inne med livets alla visdomar trots att hon sällan fattar något.
”Bara för att jag inte tycker som du så tänker jag inte själv?” Jävla bullshit var vad det var. Till skillnad från sin mamma tänkte han med sin hjärna och inte sitt hjärta, och hans åsikter var pålästa, backade med fakta, och inte med känsloargument. ”Innovativt mamma”, mumlar han och stoppar tillbaka de där hörlurarna in i öronen. De förblir tysta tills dess att Wali och Debbie återvänder.

”Okej, jag ser… jag ser nått som börjar på bokstaven”, Kenny låter blicken svepa ut över landskapet som susar förbi på andra sidan bilfönstret, ”T.” Han skulle egentligen mycket hellre läsa biografin om St. Mungos grundande som ligger i hans knä, men Debbie tycktes vid det här laget skrollat igenom hela internet vilket gjorde henne mer eller mindre odräglig om hon inte fick uppmärksamhet.
”På T?” frågar lillasystern skeptiskt och pressar näsan mot sin egen ruta. Han kan inte fatta att hon redan är 12 år gammal. Hade han känts lika liten när han var i hennes ålder? Medan Debbie inte ens sovit borta en enda natt utan föräldrarna hade Kenny när han var 12 börjat sitt andra år på en internatskola flera timmar och en hel värld bort från familjen. Han hade hittat sitt kall i samband med att han blivit sjuk för första gången sedan han fått reda på att han var magiker, och storögt hade han fascinerats över hur Madame Butterworth med bara en enkel trolldryck hade kunnat få hans halsont att försvinna på direkten. Efter det hade Kenneth Khan vetat att han ville bli botare, och genast hade han gjort upp sin strategi om hur han skulle nå sina drömmar: vilka betyg han skulle behöva få, vilka ämnen som skulle vara bra att välja till i trean och vilka han skulle behöva fortsätta läsa på FUTT-nivå. Debbie hade, så vitt Kenny visste i alla fall, inga tankar eller ambitioner om vad hon ville göra med sitt liv och det kunde ibland oroa Kenny på samma sätt som han blivit oroad när klasskamrater bara tycktes leka bort sin skolgång, som när yngre mugglarfödda elever hade svårt att hitta sin plats i den nya världen, eller som när sovsalskamraten Leo bara tycktes välja sina FUTT-ämnen utifrån vad han tyckte var roligt för stunden. Kennys egna val av att läsa astronomi, försvar mot svartkonster, förvandlingskonst, trolldryckslära och örtlära var helt och hållet baserade på den där planen han gjort upp i tvåan och som han troget höll sig fast vid. Planer var viktiga. Debbie hade vid 12 års ålder ännu inte fattat det och Kenny var en oroare som ständigt skulle oroa sig för andras vilsenhet och brist på livsval och struktur.
”Mm, på T”, upprepar Kenny medan hans blick glider ned mot den där uppslagna boken med sina lockande ord. Han hade egentligen inte sett något särskilt på T där ute, har inte tankarna på något speciellt, vilket betyder att Debbie kommer kunna sitta och gissa förgäves åtminstone i några minuter innan han behöver komma på något nytt.
”Du såg… ett träd? Tranor? En tant?” gissar systern, och får nekande hummanden till svar. ”T… tandemcykel? Tiger?” Gissningarna blir mer och mer absurda tills hon till sist antingen inser att han lurat henne eller helt enkelt tröttnar och ger upp. ”Du fuskar, eller hur?” anklagar hon honom då för samtidigt som hon rynkar ihop sitt ansikte för att ge honom en argsint blick.
”Nä, du har bara inte gissat rätt”, ljuger han obekymrat på. Han hade länge haft en dålig vanan att tumma på sanningen. En ovilja att göra fel och få kritik fick honom att in i det längsta hävda sin egen oskuld till och med när han själv visste att han gjort fel. En lika stark ovilja att förlora gjorde inte saker bättre på den fronten. ”Men vi kan sluta om du vill? Så kan du berätta om… vad var det? Nån ny Star Wars-grej?” avstyr han ett annalkande gräl i hopp om att Debbie ska distraheras av möjligheten att babbla på om något hon gillar. Vilket hon gör, och de kommande 33 minuterna får han läsa i sin bok till ljudet av sin systers röst som babblar om mandalorier och Boba Fett och allt vad de heter medan Kenny ger ifrån sig hummande ljud som lurar henne om att han faktiskt lyssnar.

Det är stimmigt och högljutt inne på snabbmatsrestaurangen familjen Khan stannat på efter alldeles för många timmar instängda i en bil ihop. Medan mamma och Debbie ordnar med beställningen har far och son slagit sig ned i ett ledigt bås, och så fort de sjunkit ned har Kenny redan fått upp en bok ur sin väska. Dötid existerade inte i hans värld.
”Vad läser du för nått?” försöker sig Wali på efter att de suttit tysta i några minuter. ”Är det något kul?” lägger han till med ett försiktigt leende på sina läppar. Är det något kul? När Kenny i trean hade fått börja läsa sina nya tillvalsämnen - alkemi, latin, maskeringsmagi och skötsel och vård av magiska djur - hade skolan fortfarande varit något som känts roligt och han hade kunnat lägga timmar på att försöka formulera brev helt skrivna på latin eller lära sig allt om testraler - inte för att skolan krävde det, utan för att han ville det. Han är inte helt säker på exakt när det förändrats, men nuförtiden var det som om han inte hade tiden eller orken att göra saker bara för att ville det, och till och med skönlitteraturen han läste - eller youtube-klippen han kollade på hemma på loven - tycktes kopplade till hans framtidsplaner. När var senaste gången han egentligen läste något bara för att det var kul? Nu rycker han på axlarna som svar på pappans fråga, för det är enklare så.
”En skolbok bara, förvandlingskonst, så du skulle inte förstå ändå.” Förvandlingskonst är ett av hans sämre ämnen, och nu när han snart ska börja sitt sista år måste han se till att ligga steget före sina egna svagheter. Det blir tyst mellan far och son igen, åtminstone i någon minut tills dess att Wali ger sig på ett nytt försök till småprat.
”Hur går det med den där flickan du träffade? Ce…Celeste? Jag hade hoppats du skulle bjuda hem henne nu i somras.” Trots att Kenneth skulle börja sitt sjunde år på magiskolan hade hans föräldrar aldrig fått träffa någon av hans vänner annat än i förbifarten på perrong 9 ¾. Han hade inte haft några planer på att ta med sig Cettie till mugglarkvarteret han vuxit upp i heller. ”Celestia”, rättar Kenny sin pappa gällande hennes namn, ”och vi är inte ihop längre”, fortsätter han utan att så mycket som snegla upp från skolboken. Kenny hade gjort slut med den jämngamla Hufflepuffaren - den enda tjejen han haft bortsett från ett två veckor långt förhållande i årskurs 4 som runnit ut i sanden - bara några veckor innan sjätteårets slutprov, efter att han fått ett svagt Ö på en inlämning i favoritämnet örtlära. Det var inte det att han inte tyckte om henne, problemet hade väl kanske snarare varit att han tyckte om henne för mycket, och Kenny hade insett att Hogsmeade-dejter och kyssar i vägskälet mellan deras sällskapsrum innan läggdags stal fokus från det som borde vara viktigt i hans liv. Han hade inte råd att låta sig distraheras - när större delen av hans klass tycktes bestämma sig för att få ett mental sammanbrott i fyran hade Kenny varit typen som sett det som sin möjlighet att visa framfötterna desto mer - om han ville ha en chans att komma in på botarprogrammet. Det gällde att alltid prestera på topp, kosta vad det kosta ville.
”Slut? Vad… vad tråkigt att höra”, mumlar Wali osäkert och Kenny naglar fast sin blick i boken. ”Så, här kommer maten, gör plats”, kvittrar Lydia där hon och Debbie kommer bärandes på varsin bricka och räddar Kenny från att behöva svara på fler av sin pappas krystade försök till umgänge. Ibland ville Allah honom ändå väl.

”Du har blivit så stor!” Mamma slår armarna om honom där de står på perrong 9 ¾ för att skicka iväg sin son till sitt sista år på Hogwarts. ”När blev du så lång?” fortsätter hon. Det är ingen liten pojke de tar avsked till den här gången, utan sonen som står framför henne har hunnit bli en närmare 1.80 lång, bredaxlad yngling med skäggstubb.
”Mamma”, säger han bestämt medan han krånglar sig ur hennes grepp. Han slätar till den vita skjortan, trots att omfamningen inte ens skrynklat till den. ”Vi ses ju snart igen”, fortsätter han, även om han egentligen inte är säker på om han faktiskt ska åka hem över jullovet och sen… sen, när han officiellt är vuxen, hur mycket anledningar kommer han ha att besöka barndomshemmet i Kenmore och mugglarlivet han planerar att lägga bakom sig? Tanken får honom att låta mammas armar omsluta sig om honom igen utan protester eller försök att ta sig loss.
”Lova att du tar hand om dig?” mumlar hon in i hans öra innan hon placerar en kyss på hans kind. ”Och kom ihåg, glöm inte bort vem du är”, viskar hon i hans öra, och Kenny nickar, andas in den där välbekanta rök- och parfymblandningen han alltid kommer förknippa med sin mamma. Han vet vem han är. Han är Kenneth Khan, exemplarisk student, god samhällsmedborgare och framtida botare. Och det, det var det som betydde något.
Låst