SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder.

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

[TKH] Zaynab Khan [G] (Nowheregirl)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 558
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

[TKH] Zaynab Khan [G] (Nowheregirl)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Zaynab Khan; Bowness-on-Solway, England

Skulle du göra om det, om du fick chansen?

När den dåvarande pojkvännen Sebastian - hennes unga Adonis som aldrig varit menad att vara hennes för evigt - hade ställt henne frågan hade den då 52-åriga Zaynab Khan skrattat högt, rakt upp i hans ansikte. Hon hade just avslutat ett vikariat som trollkonsthistorieprofessor på Hogwarts, och även om hon brann för ämnet hade det där med små snoriga ungar och uppstudsiga tonåringar aldrig riktigt varit hennes grej.
“Inte om de så erbjöd mig en miljon galleoner”, hade hon svarat då och gett honom en kyss på pannan. Nu hade emellertid ett erbjudande dykt upp, och plötsligt är det inte en lika löjlig tanke att återvända till Hogwarts än en gång. Men ändå? Är hon villig att ge sig in i det igen? Även om det bara var för ett vikariat? Hon hade ju så mycket igång i sitt liv. Hon skrev ju den där boken. Hade precis gett sig ut på dejtingmarknaden igen. Hade ett liv. En suck lämnade hennes läppar. Nej. Hon skakade kort på huvudet och en mörk hårslinga gled fram under hennes hijab medan hon knycklade ihop brevet. Professor, inte ens rollen som vikarie, var ju inget för henne. Med en liten suck reste hon sig upp från sin bekväma stol som stod placerad vid det stora skrivbordet. När hon stod upp gick det att se att hon var en tämligen liten kvinna, kort och nätt, och hennes steg var lätta men bestämda då hon rörde sig genom arbetsrummet.

Medan hon försökte glömma det där brevet så började hon att städa lite i det välfyllda kontoret. Hon hade samlat på sig mycket i sitt liv och det hade en tendens att bli lite stökigt, men när hon behövde tömma sin hjärna på tankar så tyckte hon om att organisera och städa i ordning. Det var exakt samma sak hon hade gjort när möjligheten till ett vikariat hade dykt upp förra gången. Skrämmande likt rent av, hann hon tänka medan hennes blick svepte runt i rummet bara för att slutligen fastna på några fotoramar som stod i en faslig oordning. Trots stöket kunde hon inte låta bli att dra lite på mungiporna över motiven.

Den första bilden var tagen år i slutet av 1960-talet och då Zaynab var född och uppvuxen i ett mugglarhem så var de fem personerna på bilden stillastående. Det var den första bilden på familjen i England, för kort innan fotot tagits så hade de lämnat sitt hemland Pakistan för att immigrera till Birmingham. Zaynab var tre år gammal och hennes far Thamir höll henne i ett stadigt grepp i sin famn på fotografiet. De två äldre bröderna, Fathi och Hakim, stod och kivades och det gick nästan att se irritationen i de tre barnens moder Nazlis mörka ögon. Ett litet leende spred sig över Zaynabs läppar då hon studerade familjen. Fadern hade dött för många år sedan och för några få år sedan hade även hennes mor gått bort. Zaynab saknade dem båda, de hade varit kärleksfulla föräldrar som offrat allt för att ge sina barn de liv de förtjänade. Båda bröderna levde däremot fortfarande och trots att de, likt deras föräldrar, var mugglare så försökte hon hålla kontakten med dem så ofta som hon kunde. Familj var trots allt familj. Försiktigt ställde hon fotoramen tillrätta innan hon slet blicken från de älskade ansiktena för att istället plocka upp det andra fotografiet.

Det var taget många år senare och en Zaynab med ett solkysst ansikte poserade leende framför resterna av ett gammalt indiskt tempel. Hon var tjugotre år gammal och befann sig på sin första arkeologiska utgrävning, och jösses vilken expedition det hade varit. Hon hade fått tampas med alltifrån förbannad krukskärvor till en envis Djävulens snara som slingrade sig runt utgrävningen, men hon hade också mött fantastiska människor. En av dem var trollkarlen på fotografier och han stod med en arm runt Zaynabs axlar och gjorde skämtsamt gräsliga grimaser mot kameran. Hans namn var Afzal och en gång i tiden hade han varit Zaynabs stora kärlek. Deras förhållande hade varit intensivt och passionerat, men dött ut kort efter att de lämnat utgrävningen bakom sig och istället försökt slå sig till ro i England. Den gråa och trista vardagen hade helt enkelt tagit död på den lidelsefulla glöd de hade haft och det som en gång varit ett fantastiskt förhållande hade slutat i gräl, tårar och otrohet. Men livet hade gått vidare och tiden med Afzal var numera ett kärt minne som fick henne att tänka på tider med spänning och äventyr. Hon svepte med sin trollstav för att få en liten spricka att försvinna från ramens glas innan hon ställde det tillrätta på sin plats.

Det tredje fotografiet förställde en tolvårig Zaynab som med ett stelt leende stirrade in i kameran med sina mörkbruna ögon och med en rödgul slips kring sin hals och en bur med en liten pigg kattuggla i sin famn. Det var taget alldeles innan hon skulle bege sig till sitt andra år på Hogwarts och hennes två mugglarföräldrar hade varit så stolta över att deras lilla dotter hade varit en häxa att hon aldrig hade haft hjärta att tala om för dem hur elaka några av pojkarna på skolan var mot henne. Tydligen hade hennes val att bära hijab och heltäckande kläder för att hedra sin religion varit något som fått en grupp med Slytherinpojkar att se rött. Under sju års tid hade hon fått utstå att de viskade bakom hennes rygg, ropade glåpord efter henne i korridorerna och haft dem slitandes i hennes kläder. Hon hade tagit sin tillflykt till biblioteket och böckernas värld, och med deras hjälp hade hon drömt sig bort till andra platser, andra tider, äventyr och historier. Samtidigt hade hon försökt stå rakryggad, fast besluten av att inte låta mobbarna kuva henne, och trots att hennes religiösa tro idag inte längre var lika stark så täckte hon fortfarande sitt hår och sin kropp med tyg och kläder. Alltid var det en nagel i ögat på någon, vare sig de var magiker eller mugglare tydligen, och det var trots allt mer än hennes längtan efter äventyr som fått henne sorterad i Gryffindor. Hon hade alltid haft en vilja att försvara det hon trodde på och aldrig backa ur en diskussion eller sammandrabbning som rörde någon hon verkligen brann för, och inte ens några av de där gräsliga rasisterna till Slytherinare kunde någonsin ta det ifrån henne.

Det sista av de fyra fotografierna som stod placerade på sekretären var inte särskilt gammalt, utan taget bara för något år sedan. Egentligen borde hon kanske plockat ned det, nu när hon och Sebastian inte längre var ett par, men de hade inte skiljts åt som ovänner. De ville helt enkelt olika saker i livet, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att det skiljt mer än 30 år mellan dem. På fotot, där de sitter omslingrade kring varandra på en bänk under ett dadelträd i Babylon, är de fortfarande övertygade om att det kommer vara hon och han för evigt. Hon kan inte låta bli att kärleksfullt stryka över glaset innan hon ställer tillbaka det på sin plats.

Zaynab vände bort sin blick från fotografierna och istället viftade hon med trollstaven för att damma av en skalenlig miniatyrmodell av Babylons hängande trädgårdar. Det var egentligen inget mer än en billig skräpsouvenir från det populära turistresemålet, men för henne symboliserade det så mycket mer. Det var i dessa hängande trädgårdar som hon, sjutton år gammal och nyutexaminerad från Hogwarts med höga betyg, fick ett arbete som guide. Uppvuxen i ett troende muslimskt hem så behärskade hon arabiskan som språk väl, och likaså även föräldrarnas modersmål pashto och urdu, och med tanke på att hon spenderat större delen av sitt liv i England och även talade engelska flytande så kom hon att bli en god tillgång då hon både kunde kommunicera med lokalbefolkningen samt berätta om trädgårdarna och staden för de engelsktalande turisterna. Samtidigt hade hon studerat och hon hade fått turen att bli lärling åt en erkänd babylonisk arkeolog och tack vare henne så hade Zaynabs kommande år blivit en fartfylld resa över jordklotet där arkeologi och historiska hade varit hennes ständiga följeslagare. När hon vid fyrtio års ålder började få problem med sitt knä lade hon den äventyrliga karriären åt sidan och istället hade hon börjat arbeta på ett stort museum där hon i alla fall fick vara nära sina älskade gamla historiska reliker och dela med sig av sitt intresse för de som ville lyssna. En dag hade hon dock tröttnat och sagt upp sig. Istället hade hon valt att påbörja forskning, med karriären som arkeolog på hyllan var hon redo att ta sig in på en mer teoretisk och akademisk bana som historiker.

Hon plockade upp en hög med böcker som låg utspridda över skrivbordet och hennes mörkbruna ögon fastnade på den översta boken. ”Historiens bortglömda kvinnor” var titeln och framsidan pryddes av suddiga bilder på kvinnor som på ett eller annat vis tycktes ha suddats ut ur historieböckerna. Hon vände lite förstrött på boken och kunde möta två bestämda ögon då en bild av en något yngre Zaynab som med stor självsäkerhet mötte eventuella läsares blick stirrade tillbaka på henne med en antydan till leende. Boken var hennes opus magnum i livet och i samma veva som hon fyllt 50 så hade hon skrivit det sista ordet i den historiska antologin. Den var resultatet av år av forskning, intervjuer, resor, läsande av antika böcker, sönderfallande pergament och idogt detektivarbete för att gräva fram inflytelserika häxor som på grund av mäns sköra små egon hade tryckts undan för att falla i glömska. Zaynab visste att hennes mor Nazli skulle varit stolt över henne om hon fått se den slutgiltiga produkten, för kvinnors rätt hade alltid varit ett viktigt ämne för modern.

Den senaste tiden hade hon ägnat åt att skriva bokens uppföljare. Boken som skulle handla om Babylon och dess förtrycka arabiska ursprungsbefolkning som levt där långt innan Theodore Wright och Baraz Alinejad bestämt sig för att grunda en magistat där. Hon hade haft storslagna planer, men de senaste månaderna hade hon skrivit exakt… noll ord. Tanken får det att suga till lite i magen och hon plockar upp det där brevet igen. Ett vikariat i trollkonsthistoria… Inte kunde väl hennes förläggare kritisera henne för att hon inte hade något nytt kapitel att lämna in om hon kunde förklara det med att hon hade händerna fulla med att undervisa magivärldens framtid?
”Se så, vakna Ishtar, ditt odugliga fjäderfä”, sade hon med viss irritation i rösten och buffade till den gamla magnifika fågeln som nyvaket blinkade till. ”Det här brevet ska levereras till Hogwarts, förstått?” lade hon därefter till medan hon sträckte fram brevet åt ugglan. Nog för att Ishtar var ett odugligt gammalt fjäderfä, men ugglan hade varit hennes ständiga kompanjon i mer än tjugo år så att byta ut henne mot en yngre och mer effektiv uggla fanns inte ens på kartan. ”Och om du tappar bort det här brevet också så lovar jag att jag ska bryta vingarna av dig!” ropade hon hotfullt efter ugglan medan hon stirrade efter den då den försvann bort mot fjärran och lämnade Zaynab med en konstig känsla av déjà vu. Nu var det minsann för sent att ångra sig. Nu skulle hon bara förklara det här för sin förläggare också...