SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder.

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

[TDL] Jane Wallace [G] (Rebbilina)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 558
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

[TDL] Jane Wallace [G] (Rebbilina)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Jane Wallace, Brighton, England

Solen lyser in genom fönstret över ett stökigt köksbord där någon lagt massor av gamla foton och andra minnessaker. Köket är tomt på människor, men på våningen ovanför hörs hur 58-åriga Jane Wallace, kvinnan som bor i huset sjunger på en gammal 80-talsdänga medan hon går igenom garderoben i sovrummet för att se vilka kläder som ska packas ner och vilka hon lämnar här. Därför ser hon inte fjärilen som fladdrar in genom fönstret och slår sig ner på en trave böcker om ledarskap i klassrummet

Böckerna har faktiskt med anledningen till att Jane håller på och rensar att göra. Om mindre än två veckor ska hon nämligen ta sitt pick och pack och ge sig av mot Skottland, till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, för att bli skolans nya trolldrycksläreprofessor. Radhuset hon köpte när hon och ex-frun Julie separerade för 13 år sedan ska dottern Nicola, hennes man Callum och lilla Ava flytta in i.

Jane fick låna böckerna av Julie, som hade blivit eld och lågor när hon hörde att Jane inte längre endast skulle undervisa vuxna botarlärlingar, utan tonåringar.
“Ledarskap i klassrummet kommer att vara A och O att få grepp om tidigt”, hade hon sagt när hon kom över för att dricka lite te och lämna över böckerna. “Du kan ditt ämne och du har lite erfarenhet efter botarlärlingarna, men tonåringar kommer inte alls vara lika motiverade att lära sig eller sitta still och lyssna som vuxna lärlingar.” Jane antar att Julie vet vad hon pratar om, med tanke på att hon har jobbat som lärare i många, många år och numera är rektor på en av de lokala mugglarskolorna. Magikertonåringar lär inte vara annorlunda än mugglartonåringar. Därför har hon läst böckerna från pärm till pärm, och fått tillåtelse att låna med sig dem till Hogwarts.

Alldeles bredvid boktraven ligger en fyrtiosju år gammal tågbiljett. Från perrong 9 ¾ till Hogsmeade station, tågbiljetten som tog elvaåriga Jane till Hogwarts för allra första gången. Hon hade fått reda på att det ens fanns en magivärld bara ett par veckor tidigare. Fram tills dess hade hon bott i Brighton tillsammans med mamma, pappa och två år äldre storasyster Linda. Att kliva ombord på Hogwartsexpressen för att resa till den här magiska skolan var nervöst, men också spännande.

På ett annat foto som ligger intill böckerna skrattar en flicka med brunt hår med röda hårspännen i och en röd och guldrandig slips mot kameran. Jane minns inte längre vem som tog det, minnena av kompisarna på Hogwarts flyter liksom in i varandra, men hon vet bestämt att det var innan en övning med skolkören som hon sjöng i. Själva skoltiden minns hon däremot som en rolig tid. Att bo med massor av kompisar runt sig hela tiden passade henne bra, det fanns alltid någon att lyssna på musik, plugga inför ett prov eller diskutera senaste elevhemsskvallret med. Trots att Jane var väldigt extrovert och helst umgicks med kompisar hela tiden var hon faktiskt även duktig i skolan, särskilt i trolldryckslära, som snabbt blev favoritämnet. Det var som att hon klickade med ämnet redan första lektionen och sedan blev de lektionerna skolveckornas höjdpunkter.

Under fotot på Jane i skolan ligger ett som togs en tid efter att hon tagit examen från Hogwarts. Hon har på sig en svart åtsmitande klänning och i ett försök att matcha sin egen ögonfärg har hon målat blå ögonskugga på ögonlocken. I handen håller hon ett champangeglas och i bakgrunden skymtar bästa kompisen Susan. När fotot tog hade Jane precis fått reda på att hon hade fått plats som botarlärling och hon och ett gäng kompisar gav sig ut för att fira tillsammans.

Att bli botare var en dröm Jane hade som liten, innan hon ens kände till magivärlden, även om hon då snarare ville bli läkare. Hon ville hjälpa folk som blev sjuka och göra dem friska. När hon började på Hogwarts förändrades drömmen från att vara mugglarläkare till att bli botare istället och när hon blev lite äldre och förstod att trolldryckslära var något hon också väldigt gärna ville jobba på bestämde hon sig för att rikta in sig på förgiftningar och trolldrycksskador. Sagt och gjort, och när hon efter avslutad utbildning kom ut i arbetslivet hamnade hon på avdelningen för trolldrycks och örtförgiftningar på St Mungos.

Ett foto på bordet är egentligen inte ett foto, utan ett vykort föreställande antika romerska byggnader. Hon har inte fått det av någon, utan köpte det själv när hon var ung och åkte till Italien genom ett utbytesprogram för unga, nyutbildade botare som ville ut i världen och lära sig från andra sjukhus, Tjugotreåriga Jane hade drömt om att gå ut och dansa på nattklubbar tillsammans med de andra i samma program och att sedan ta sig hem i den ljusa sommarnatten hand i hand med en söt, italiensk tjej. Det visade sig vara långt ifrån verkligheten. Efter en lång dag på sjukhuset med massor av ny kunskap var hon så trött att hon inte orkade annat än att äta middag och sedan läsa en halv sida i den kärleksroman hon höll på med just då innan hon somnade med boken i ansiktet. Sommaren må ha blivit kärleksfattig, men hon lärde hon sig massor, och hade väldigt roligt, även om det inte var på det sättet hon hade trott att hon skulle ha kul. Det visade sig också öppna fler karriärdörrar och väl tillbaka på St Mungos fick hon vara en liten del av ett jätteroligt forskningsprojekt om besoarer som ingrediens i brygder för kroniska sjukdomar.

Bredvid vykortet ligget ett annat foto. Två kvinnor i tjugofemårsåldern. En med brunt hår och ett par hjärtformade, röda solglasögon. En med blont hår och rött läppstift. Jane och Julie, ungefär två veckor efter den där kvällen då de träffades. Janes storasyster Linda hade precis kommit ut hon också och en ivrig Jane tog med henne ut på gayklubb. Mugglarklubb för att underlätta för Linda. Jane hade mest tänkt vara Lindas wing-woman, men så träffade hon Julie. De snurrade varandra runt, runt på dansgolvet och skrattade och när Lady In Red spelades på dansgolvet kysste Julie henne för första gången.

Dagen därpå ramlade Jane in i Lindas lägenhet i samma klänning och jeansjacka hon haft kvällen innan. Hon och Julie hade fastnat i soffan hemma hos Julie och bara pratat hela natten. Jane kände som om hon svävade på moln, som att hon aldrig hade träffat någon som fick henne att känna så förut.
“Hon är så fin, men hon är mugglare och jag är magiker? Hur gör jag?” hade hon frågat Linda, som såklart inte hade något riktigt svar på den frågan hon heller. Trots oron ordnade det sig och så blev det de två. Tre år senare dansade de till Lady In Red igen, men den här gången för första gången som mrs och mrs.

Ett annat foto på bordet är taget på dagen två år efter att de gifte sig. Julie håller armen om Janes axlar och tillsammans ser de på det lilla knytet i Janes armar. Den där lilla, lilla bebisen, som på något mirakulöst sätt var deras att ta hand om. Jane minns att hon var så trött och att kroppen värkte efter en 45 timmar lång förlossning, men att hon samtidigt aldrig hade känt sig lyckligare än när hon och Julie satt tillsammans och tittade på Nicola. Åtminstone inte förrän fyra och ett halvt år senare när de satt så igen, men den här gången med en nyfödd Natalie.

Att vara mamma till två små flickor var roligt. Stressigt, ofta frustrerande och som att ha hjärtat snubblandes runt i grus och hoppandes från höga stenar utanför kroppen, men kul. Tyvärr fick relationen till Julie ta ett steg tillbaka för att de skulle kunna vara två mammor med varsitt heltidsjobb. Det skulle bara vara under småbarnsåren, sedan bara tills de blev lite större och mer självgående och sedan bara tills de började Hogwarts. Samma år som de vinkade av Nicola på perrong 9 ¾ för första gången blev Julie befordrad till biträdande rektor, medan Jane förfrågan om hon skulle vilja undervisa botarlärlingar om trolldrycksförgiftningar. Hennes mjuka och pedagogiska, men samtidigt sätt att vara i kontakten med patienter och hennes goda kunskaper om motgifter hade fångat de utbildningsansvarigas uppmärksamhet. En hedrad Jane tackade ja till uppdraget, men hade då också ännu mindre tid över till relationen med Julie.

Fotot bredvid det med nyfödda Nicola visar hela familjen uppställd på stranden i Grekland. Nicola hade precis avslutat sitt GET-år och Natalie hade sitt första sommarlov från Hogwarts. I Janes huvud var den sommaren ett tag framöver den där sista de hade med hela familjen innan allt gick i kras. När hösten kom och flickorna återvände till skolan fick Jane snabbt känslan av att något var fel. Lite drygt en månad senare kom nyheten. Julie hade träffat en annan.

En hjärtekrossad Jane begravde sig i jobb. Utöver det vanliga arbetet som botare och att undervisa lärlingar skrev hon en bok om motgifter tillsammans med en kollega. Bokskrivande visade sig vara ett alldeles utmärkt sätt att hantera hjärtesorg. När hon låg vaken in på småtimmarna och saknade att kunna sträcka ut handen och känna en varm, sovande Julie bredvid sig i sängen kunde hon döva smärtan genom att gå upp, göra en kopp te och skriva vidare på kapitlet om besoarer eller läsa igenom och göra ändringar i texten om hur dittany kunde förberedas på olika sätt i olika motgiftsbrygder.

Tiden gick och såren läkte. Att skriva boken gjorde att Jane och hennes kollega upptäckte att det saknades forskning på motgifter för barn och tonåringar, och därför föll det sig naturligt att bokskrivandet övergick i forskande när boken var klar. De ville ta reda mer på hur motgifter kunde påverka en växande kropp. Att forska på barn och unga var inte alltid det lättaste, men väldigt intressant och roligt. Jane forskade, undervisade och jobbade. Med tiden var det inte bara jobbet som var roligt, utan även livet utanför. Hon började dejta igen och med tiden läkte relationen till Julie. Inte så att någon av dem hade romantiska känslor för varandra, men de återupptäckte de delar av relationen som fick dem att sitta uppe och prata hela nätterna i början och blev istället vänner.

Det hörs steg i trappan och sången kommer närmare. Fjärilen lyfter från boktraven och fladdrar ut genom fönstret igen i samma stund som en ganska kort kvinna med brunt, axellångt hår kommer in i köket. Det småblommiga, röda klänningstyget fladdrar över hennes breda höfter när hon öppnar ett skåp för att ta fram ett glas för att kunna dricka lite vatten. Hon blir avbruten av den svala brisen som fläktar in genom det öppna fönstret, inser att det som ligger på köksbordet är foton hon verkligen inte vill bli av med, och skyndar därför fram för att stänga. Med fönstret stängt blir hon stående och betraktar fotona, särskilt det på henne själv som Hogwartselev innan körövningen. Även om det hjärtformade ansiktet åldrats och fått linjer som inte fanns då syns det att det är samma person. Det är svindlande att tänka på, men om mindre än två veckor kommer hon också vara på samma plats som då. Svindlande, men bra. De senaste åren har kärleksromaner och en kopp te innan sängdags, söndagslunch med Julie och flickorna och körövning tillsammans med Susan på onsdagskvällarna blivit en bekväm rutin. Hon trivs med den, det är inte det, men hon längtar också efter något nytt, efter ett äventyr. Förhoppningsvis kan professorsskapet stilla den längtan.