Alla med någon sorts OFF-ansvar inom SH får vara lediga (om de vill) fram till 1 september. Läs mer här »

SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder. // Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

[SDK] Attila Novak [G] (Lio)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 562
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

[SDK] Attila Novak [G] (Lio)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Attila Nikolasz Novak; Bettyhill, Skottland

Sin första morgon i tältet intill bergsmassivet Krn i Slovenien vände nittonåriga Attila Novak upp Lyckohjulet ur sin tarotlek. Förändring, men även det oundvikliga ödet.

För ett drygt år sedan hade han tagit sin FUTT-examen i astronomi, talmagi, filosofi och spådomskonst från Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom. Nu gick han i sin farfars fortspår och studerade vidare inom spådomskonsten i magikerkollektivet Krn Preroki, profeterna av Krn.

En viss naturlig fallenhet för att se in i framtiden hade Attila nog alltid haft, även att han inte var att betrakta som synsk. Utan större ansträngning brukade han få mycket fina betyg på sina förutsägelser under Hogwartstiden. Dock var det nog arvet från farfadern som vägde tyngst när han sökte en lärlingsplats hos Madam Danijela Hribar, eller Gospa Daša som hon föredrog att kallas, och hennes stab. I övrigt var nämligen inte hans skolgång speciellt imponerande, de höga FUTT-betygen kantades av mediokra resultat i de ämnen han slutat med efter GET-proven och för den som grävde ytterligare lite djupare gick det snart att se att det var en rastlös, hetlevrad och något impulsiv före detta Gryffindorare som snubblade in i kollektivets oktagonala undervisningssal ett par minuter sent inför första lektionen i kristallskådning. Den gamla, skrynkliga Gospa Daša med de ljusgråa, påstått allseende ögonen hade emellertid bara granskat honom med ro. Det oundvikliga ödet.

Tillsammans med sex andra lärlingar studerade han seendets olika konster. Attila drogs gärna till Tarotleken och stjärnkartorna, men Gospa Daša envisades ofta med att sätta temuggar och kristallkulor i hans händer istället, för att inte tala om alla skrivelser om metoder och praktiker för att tyda sina visioner. Attila hade alltid haft lättare för att förklara rakt av vad han såg snarare än tolka nyanserna och leta djupare efter en betydelse. Under Gospa Daša och de andra Krn-profeternas ledning fick han lära sig att ta ett steg tillbaka, betrakta och knyta samman helheten.

Bland lärlingarna fann han flera vänner, att tala med andra och hitta kamrater hade aldrig varit något större problem för Attila. Han uppskattade att stå i centrum. Framförallt fastnade han den jämngamla Lara med det långa, blonda håret. Precis som honom hade hon ett något löst förhållande till regler och följde mer än gärna med på upptäcktsfärd till runtliggande byar även att det innebar att göra en kanske inte helt auktoriserad tarotläggning eller två för pengar till en öl. Gospa Daša visste säkert att två av hennes lärlingar var ute på tunn is då och då, men som med så mycket såg hon nog ett större, för de flesta osynligt, syfte med den biten också. Hon lät dem hållas.

I Krn Preroki var han Skotten Attila, något som var ovant efter åren på Hogwarts där hans ungersk-slovakiska namn och ursprung lett till att han ibland inte kände sig som att han hörde till. Största delen av uppväxten spenderades visserligen i Bettyhill i Skottland, men han var född i sin mammas hemtrakter strax invid gränsen från Ungern till Slovenien. Det var först när Attila var fyra år gammal som hans far, astrologen, fick ett jobberbjudande i den brittiska magivärlden och familjen emigrerade. Utöver det var han dessutom son till en mugglarfödd häxa som höll hårt fast i även mugglarvärldens ting och traditioner. Många fötter i många världar och ingen kändes riktigt hemma. Attila hoppade i barndomen gärna fram och tillbaka mellan olika vängrupper, intressen och aktiviteter även i det vardagliga livet, gjorde upplevelsen av rotlöshet till en identitet under uppväxten. Kanske var det det som kom tillbaka och bet honom i ändan efter examen och fick honom att söka sig till Krn, på något viss tillbaka till sina rötter. Kanske var det även därför han hade så ett stort intresse av att med egna ögon se och tolka vad framtiden hade att erbjuda.

Som tjugosjuåring var Attila inte längre en lärling, men istället för att återvända till Skottland som planerat stannade han i Krn Preroki för att fortsätta tolka framtiden. Lara stannade också kvar och tillsammans undervisade de nya lärlingar, förklarade framtidens och seendets nycker och paradoxer. De behövde inte längre göra tarotläggningar för småmynt för att ha råd med en öl och tälten hade de övergivit för kollektivets huvudbyggnad. Då och då dök Eremiten upp i Attilas tarotläggningar, han brukade ta det som en signal att ge sig ut i den vidunderliga naturen runt kollektivet. Vandringslederna, bergen och kvastturer lockade alltid och lyckades för det mesta sätta ett nytt perspektiv på tillvaron.

De andra gamla lärlingskamraterna försvann på olika håll, bildade familjer och skaffade sig ett liv bortom det vid Krn. Något sådant låg inte i Attilas kort. Han och Lara… Ja, de hade väl något, en spänning, en speciell koppling. Attila kände i alla fall så, även att han kanske först insåg det då hon förlovade sig med en man från grannbyn och även hon lämnade kollektivet.

Han hade hunnit bli en bit över trettio då, snart skulle han ha spenderat halva sitt liv i Krn Preroki. Attilas slovenska var långt bättre än den någonsin varit under hans uppväxt, dagarna spenderades med att lära unga magiker tyda förutsägelser och med att själv stirra i kristallkulor, teblad och stjärnkartor efter svar och nya uppslag. Stjärnorna och tarotkorten bekräftade för honom att det var här han skulle vara, i den oktagonala undervisningssalen med utsikt över bergen och i sin lilla, spartanskt inredda kammare på övervåningen.

Lara skickade brev ibland, bilder på sin lilla dotter som snabbt växte upp till en häxa med samma blonda hår och runda kinder som sin mor. Attila svarade, men tackade så artigt han kunde nej till att komma och hälsa på den lilla familjen. För mycket att göra med de nya lärlingarna, ursäktade han sig. Efter ett tag slutade breven komma mer än någon enstaka gång per år. Olika öden, olika intressen.

Hans mentor, den gamla Gospa Daša med de allseende ögonen, somnade in fridfullt i sin säng strax efter Attilas femtioåttaårsdag. Samma morgon hade han fått brev från sin äldre bror, ytterligare ett barnbarn hade kommit till världen. Ett upp-och-nedvänt lyckohjul stirrade obönhörligt tillbaka på honom då han lade sina tarotkort och i tekoppens botten reste sig ett berg. Höll han fast vid något fast det egentligen var dags att släppa det? Var det till slut dags att resa vidare?

De senaste åren hade han mest ursäktat sitt varande i Krn Preroki. Gospa Daša var skröplig och behövde hans hjälp, tillvaron vid Krn var trots allt vid det här laget vad han kunde och kände till allra bäst och de nya lärlingarna behövde hans vägledning. Men vad behövde egentligen Attila? Fyrtio år på samma plats är en lång tid även för de rotade och icke-rastlösa, kanske var det dags för honom att släppa taget om sin trygga punkt.


Flytten blev impulsiv. Efter Gospa Dašas begravning krängde Attila på sig samma ryggsäck som han burit då han klev av sin kvast vid Krn Preroki för första gången. I ett vårknoppande Bettyhill välkomnades han av sedan sin bror. Visst hade han varit på besök under åren, men de hade varit få och flyktiga. När han slog upp sitt gamla tält i broderns trädgård den här gången var det, trots den improviserade boendelösningen, för att stanna.

Vad gör man egentligen när man nästan tvångsmässigt hastigt kastar sig ur sin slentrianmässiga tillvaro och varken har jobb eller bostad? Attila tog vara på tid med brodern, hans barn och barnbarn, försökte vara till så mycket hjälp som möjligt i utbyte mot det generösa erbjudandet om att stanna i tältet i trädgården så länge han behövde. Han lade tarotkort åt sin systerson, vägledde svägerskan med stjärnornas hjälp och passade då och då småttingar när övriga hade fullt upp med jobb och hemsysslor. Det var ett sävligt och kravlöst tempo som Attila nog behövde, men som även gjorde honom äventyrslysten på nytt.

En morgon, när Eremiten inte längre syntes till i hans tarotläggning, fångade en annons i The Daily Prophet Attilas uppmärksamhet vid frukosten. Vikarie i spådomskonst söker till Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom. Han sneglade ut genom broderns köksfönster, såg nocken på sitt tält vaja olycksbådande i regnet och blåsten.

Attila hade svårt att föreställa sig själv som vuxen i Hogwarts korridorer. Framför sig såg han bara den mörklockige Gryffindoraren i övre tonåren, han med finnar i pannan och busglitter i de bruna ögonen, några mustaschfjun på överläppen och elevhemsslipsen på sniskan. Men nu, visserligen fortfarande åt det korta och magra hållet men med en växande skara gråa hår bland lockarna och glasögon för att kompensera för den annalkande ålderssyntheten? Utan tonårsmustaschen, med nästan alltid med skäggstubb som gör sig påmind, allt skarpare rynkor i det fyrkantiga ansiktet och framförallt i en auktoritetsroll? Han, lite tankspridda Attila som mer än en gång sprang i för sent eller till och med i fel klassrum? Visserligen hade han väl utvecklats även på de planen med åren, blivit en mentor och Gospa Dašas högra hand, men som alltid precis innan ett stor äventyr sög tvivlet i magen.

Efter att ha rådgjort med tartkorten, kristallkulan och mer än en kopp te skickade han in sin ansökan, komplett med vitsord från Gospa Daša och hennes kollegium, både om hans egna färdigheter i spådomskonsterna och hans framgångar i att vägleda lärlingar.

Nog för att han vaknade med frost på tältduken mer än en gång vid Krn, men då var han ju ung. Sin sista morgon i tältet i broderns trädgård i Bettyhill vände femtionioåriga Attila Novak upp Döden ur sin tarotlek. Slutet av någonting, men även början på något nytt.