SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder.

Om du ville ha kvar dina karaktärer behövde du säga till i den här tråden senast 23:59 sön 2 februari. Sade du inte till i tid har dina karaktärer nu rensats ut.

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

[Poltergeist] Creppie [-] (alla som vill)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 490
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

[Poltergeist] Creppie [-] (alla som vill)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Den här karaktären kan vem som helst använda sig av när de vill och känner att det vore kul för deras karaktärer att springa på skolans poltergeist. Man behöver inte be någon om lov eller något sådant. Tänk på Creppie som om han vore en vanlig, ospelad karaktär, fast en som har en bakgrund som någon har skrivit ihop så att alla ska veta vem han är, ser ut och fungerar.

Ursprungligen postad: lör sep 23, 2006 15:45
Bakgrunden författad av: Angfiel


Det var som ett bultande intet, som ett tryckande skavsår som aldrig läker. Det var så han kände när han inte fanns. Energier som samlats i ett nystan av intet och som fortplantar sig vidare snabbt men utan tidsrymd. Allt var känslor under en mycket lång tid, känslor som lyckades finna sin väg genom långa spiralformade korridorer, lektionssalar och för evigt rörliga trappor. Det var som att livet själv sökte upp honom och blåste in sig i en kropp som han aldrig haft och egentligen aldrig skulle få lära känna, men ändock skulle det vara hans kropp. En kropp som skulle följa med honom när han blev mutad av eleverna att utföra illdåd och en kropp som skulle lyfta upp mat i stora salen för att starta ett matkrig. Ändå var det inte en kropp i kött och blod, en kropp att använda men inte en kropp att känna och älska.

Illvilja. En känsla så stark att den nästan frätte sönder hans intet var det första som fick honom att brinna. Det är lätt att underskatta illvilja men han skulle aldrig underskatta den känslan som födde honom in till världen. Det var den känslan som fick honom att förnimma pojkar och flickor vandrandes i korridorerna på en byggnad lika stor och magnifik som hela världen. Det är hans värld, den skolan och de barnen. För honom finns det inte något större och heller inte något mer. För honom spelar det inte någon roll. Illviljan insåg han fanns inte från en pojke eller en flicka utan från hela mänskligheten såsom den tog form inom byggnadens väggar. En kraft så stark i sin enkelhet, ett hämndbegär och en lyster.

Den andra känslan han fick förnimma, nu med en ny sorts medvetenhet än innan, var en känsla lika stark som illviljan om än inte större, ty det var kärleken. En blossande känsla som fick honom att vilja dansa och vara lycklig. Viljan till dansen var så stor och styrande att en smärtsam natt för länge sen så fick han något mer, inte bara en massa till kropp utan någon mer som började ta form. Det blev ben, att stå på, att gå med och att kunna dansa på. Det var som att han virvlade runt i luften men han visste att han var speciell från de andra barnen, de som också kunde dansa och sjunga och bli kära i varandra. Han var speciell, han var inte en av dem även om han fanns omkring dem. Det var just för att han fanns omkring dem som han visste att han var speciell för de kunde aldrig se honom, de kunde inte prata med honom och han kunde inte prata med dem. Deras röster var som ekon i hans existens. Bara mörka toner, ibland dova och ibland bullriga som ekade i de vackraste av symfonier. Talets gåva var ännu inte för honom att känna, det skulle inte komma förrän senare.

Kärleken skapade en tomhet i hans hjärta men den lyckades också fylla en tomhet sedan innan. Det var som att med varje ny känsloström så skapades en del av honom men öppnade upp dörrar mot att det fanns ännu större delar som fattades. Där det föds kärlek finns det dock alltid lätt till ilska och hat. Bland unga män och kvinnor som får sina hjärtan krossade dagligen uppkom en energi så stark att han nästan inte klarade av det den dagen det kom emot honom med all sin kraft. Han visste inte vart han skulle ta vägen men det brände i honom som en eld som inte ville slockna. Ilskan och hatet från skolan tog tag i hans osynliga lemmar och vred och vände på honom tills han skrek av smärta. Det var i den stunden, flera decennier efter att han först fick känna illviljan, som talet kom till honom. I hans smärtfyllda skri föddes hans röst som ekade genom korridorerna och gav rysningar genom kroppen på invånarna. De hörde honom med såg honom inte.

Känslorna kom och gick över åren, han fick känna dem alla, men det var några han klamrade sig fast extra vid och gav sig hän för. I dessa kunde han räkna förtvivlan. Dagen förtvivlan kom in i hans liv var den dagen han fick sin synliga kropp. Han brukade sväva omkring i skolan, hörbar men inte sedd, inte ens de för honom genomskinliga varelserna som också svävade omkring kunde se honom. Dock ändrades det under en kall natt då en flicka satt och grät i korridoren. Hon gav honom all sin förtvivlan och han svalde den. Det var nog för att han skulle känna sig hel, något han väntat på i hela sitt speciella liv, en helhet. Han kommer dock aldrig bli riktigt hel, men en varelse som föddes på känsloströmningar kanske aldrig kan känna sig hel? Kanske aldrig kan vara en sammanbindning mellan kropp och själ?

Något som är svårt att undvika på en skola är känslorna. Det är människor som går genom korridorerna varje dag och dessa människor kommer ha sina känslor. De kanske inte tänker på det men de finns i väggarna, i taket, i golvet och i själva luften som byggnaden andas med. Det är allt detta som skapar energier som sedan får form. Poltergeisten Creppie vet detta då han själv föddes på det sättet. Idag har han dock glömt mycket av sin födelse, han minns inte de ekon av röster som han önskade att han förstod, han minns inte smärtan som hatet gav honom och han minns inte hur underbart det var att dansa med kärleken. Idag är han en varelse som fungerar som en människa av kött och blod, han kan ta i saker och han kan prata och bli förstådd. Han behöver inte lida över känslorna längre, det är han som styr dem. Han är dock inte av kött och blod. Om man skär honom blöder han inte, han känner ingen smärta längre.

När han ser sig i spegeln finns där en pojke, kanske 15-16 år med rufsigt svart hår och svarta pliriga ögon som tittar tillbaka på honom. Kläderna som täcker hans kropp är enkla och omoderna. Han är tillskillnad från de genomskinliga varelserna helt i färg och ser ut som en svävande människa. Han är dock inte en pojke, inte mer än vad en energi är ett kön. Formen är av en pojke men känslorna är inte bestämda av vare sig ålder eller kön och det är känslorna som har bestämt vem han är. Men vem är han? Han är inte omtyckt av vare sig elever eller lärare men han är användbar. Hans närvaro önskas när man vill göra livet surt för någon annan. Han är inte en kärleksfull person och inte heller en överdrivet hatisk. Han kommer inte att finnas där när man behöver honom om det inte gynnar hans egna syften. Han är självisk. Han är inte omformbar efter ens egen vilja och det går inte att få bort honom. Han är inte bekymrad över tid och rum. Han är men ändå inte, existerar men utanför gemenskapen. Han är ingen snäll liten pojke men han finns.

Bild