Alla med någon sorts OFF-ansvar inom SH får vara lediga (om de vill) fram till 1 september. Läs mer här »

SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder. // Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Konstantin Iluridze [SG: CounterHex - Butiksbiträde] (Lio)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 562
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Konstantin Iluridze [SG: CounterHex - Butiksbiträde] (Lio)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Konstantin Aleksandre Adil Iluridze; Liverpool, England
Butiksbiträde, Counterhex - Svartvändargränd

Böcker, tröjor, skivor, zines mm.
Öppet 11 am till 7 pm
GRATIS KLISTERMÄRKEN!


Konstantin Iluridze känner på färgen för att säkert konstatera att den torkat innan han tar det rödsvarta plakatet med sin vita text under armen med sin lediga, sprayfärgskladdiga hand stryker en knastrigt vitblonderad hårslinga ur ansiktet.

Bokhandeln Counterhex ligger ett halvt plan ner från gatuhöjd precis där Diagongränd övergår i Svartvändargränd. Om det finns någon officiell gräns och vilken sida stället isåfall ligger på vet inte Konstantin, det beror för hans del mest på vem som frågar.

Dörren med de smutsiga fönsterrutorna är täckt av så mycket klistermärken och graffiti att det knappt går att ana att den egentligen är signalröd därunder. Det plingar i den ilskna dörrklockan då den slår igen bakom Konstantin, som fortsätter uppför den branta trappan till gatan utanför. Den ligger ödslig, men han kan höra sorlet av människor från den livliga Diagongränden längre bort då han plockar ner den gamla, slitna skylten ur gatuprataren och sätter dit sitt nymålade alster istället.

Allt är bra, det här är min adress nu. Telefonen är knäpp, men funkar ibland. Hör av er om ni vill.

Han har väntat på svar från föräldrarna i över en månad. Den fortfarande ljumma höstvinden och de färgsprakande, knastrande löven längs gatan har hunnit övergå i mörker och regnblandad snö. Väntat är kanske att överdriva, förresten. Han har hoppats på svar.

Tillbaka i källaren. Den nedsuttna soffan, klistermärkesbeströdda kassaapparaten och de skrangliga, hemmabyggda hyllorna från golv till tak som inte bara litteratur av främst det anarkistiska, minsteriekritiska och revolutionära slaget, utan även målade gipsbyster föreställande framstående politiska teoretiker och förkämpar, punkskivor, kartonger med illa sorterade sprayfärger, grälla förpackningar av märket Molotow som importerats från mugglarvärlden, klistermärken och hopvikta exemplar av de många flaggor och affischer som trängs på det lilla väggutrymme som inte utgörs av hyllorna.

I hörnet, precis till höger om dörren står ett gammalt quidditchslagträ lutat mot väggen. Konstantin minns första gången hans ängsliga, fjortonåriga blick landade på attiraljen utan att våga fråga varför det stod ett slagträ i en bokhandel. Det var viktigt att klasskompisarna Rio och Daniel inte skulle märka att han var skraj. Konstantin gick i fyran på Hogwarts, det var påsklov och de två grabbarna var hans enda egentliga vänner. De hade alla tre liksom blivit över när resten av klasskamraterna i Hufflepuff bildade konstellationer i ettan.

Kära Konstantin, fokusera på skolarbetet, håll dig borta från de som vill höras och synas till vilket pris som helst. Var snäll och artig mot professorerna och dina klasskamrater. Jag och Pappa saknar dig här hemma, men hoppas att du kan ta tillvara på din chans till en nystart.

Hogwarts var inte alls som mugglarskolan där han snabbt hade fått en plats bland de högljudda, stundtals bråkiga killarna som väl inte alltid var helt snälla mot sina klasskamrater, men i gengäld oftast fick som de ville. Som mugglarfödd kämpade han i en obekant uppförsbacke. Det var det svårt att hänga med i alla konstiga kortspel och godissorter med läskiga bieffekter och pinsamt att inte förstå de mest grundläggande av uttryck och referenser. Den fumlige Rio med gobbstenarna och förmågan att alltid lyckas få näsblod i de mest otacksamma situationer tog sig (kanske i brist på annat att göra) dock gärna tiden att visa och förklara. Daniel var å sin sida alldeles fruktansvärt blyg och saknade dessutom styvbrorsan Keve, som hade hamnat i Gryffindor. Kanske var han mest glad att ha några egna elevhemskamrater att haka på när Keve sprang iväg med sina. Med åren växte de samman, trasslade in sig i varandra tills de var ett litet, men tryggt töntgäng.

“Är du säker på att det är här?” vågade sig Rio på att fråga, varpå Daniel himlade med ögonen och nickade.
“Se, där är skylten till och med!”

Det rödsvarta plakatet med ‘Counterhex’ i skeva, ilskna bokstäver fick det att suga till i magen på Konstantin och han drog huvan hårdare om det då mörka håret. Dörrklockan plingade ilsket då de tre Hufflepuffarna snubblade in i lokalen. Konstantin kände sig lika delar tryggad och bestört av klistermärket vid dörrhandtaget, föreställande en halshuggen orm i Slytherins färger med texten ‘Renblodsfri Zon’ under.

De möttes av ett energiskt “Kamrater!” från en gänglig tonårskille med det rufsigaste och mest kaotiska försök till en tuppkam Konstantin någonsin sett. Han var klädd i svart från topp till tå och både byxorna och den halvt uppknäppta skjortan hade så många tygmärken, pins och kedjor på sig att det var omöjligt att urskilja vad alla budskapen egentligen var. Max Strickland, en av Daniels brorsas Gryffindorvänner.

Konstantin blev dunkad i ryggen av både Max med tuppkammen och av den svarthårige Keve som dessutom tycktes ha skaffat en piercing i ögonbrynet. Han slog sig ner i den nedsuttna soffan, fick en kopp te i handen. Den var mörklila och hade ett överkryssat ministeriemblem på sig.

I kassan i den lilla källaren stod en tjej med rakat huvud och diskuterade ivrigt med en kille i nättröja och platåkängor. Han hade svart nagellack på sina ringprydda fingrar och hans hår var färgat ljusblått. Konstantin vek bort blicken, betraktade slagträt i hörnet medan Keve och Max underströk vilket fucking piss det måste vara att som elvaåring hamna i en magisk diktatur där folk automatiskt hyser agg mot en på grund av att man råkar vara uppvuxen bland mugglare.

Han hade inte tänkt på att det gick att formulera på det viset innan. Han vred och vände på sin lila tekopp, ovan vid uppmärksamheten och den nästintill upproriska stämningen i källaren. Sina sparade månadspengar lade han på en t-shirt med ordet ‘smutsskalle’ tryckt över bröstet. Den var olik de typiska magikerkläder han sett på andra ställen i Diagongränd, Hogsmeade och bland klasskamraterna, inte bara i att det var en t-shirt utan dessutom en sådan med tryck. Kollisionen mellan det mugglaraktiga plagget och magikerordet på det tilltalade honom. På vägen ut genom dörren placerade Max en rödsvart pin med ett A i en cirkel i hans hand. Konstantin hade aldrig tidigare känt sig så trygg och välkommen i magivärlden som han gjorde den eftermiddagen.

Pojkrummet i trerumslägenheten i Chelmsford utökades under det kommande dryga året långsamt med en samling sprayfärgsburkar, politiska flaggor, affischer och punkskivor. Kofferten som skulle med till Konstantins sjätte år på Hogwarts innehöll utöver några sorgsna skoluniformer mest t-shirts med olika grader av uppviglande, politiska budskap på och en hel hög klistermärken han hade samlat på sig från Counterhex. Skolböckerna var få, GET-året hade han till största del spenderat med att försöka tvätta bort tönt-stämpeln från pannan och iklä sig en ny persona värdig sällskapet av folk som Keve Novak och Max Strickland. I sextonårspresent fick Konstantin, efter en del tjat och många löften om att han absolut inte önskade sig något annat i hela världen, en begagnad, magisk telecaster. Han, Daniel, Keve, Rio och Max skulle ju starta ett punkband, The Mudwallowers, något han emellertid utelämnade i sin önskan.

Vi fick ett brev hem om att du varit inblandad i någon slags “protest” och tilldelats strafftjänstgöring. Vad handlar det här om? Jag och pappa trodde att du trivdes på Hogwarts. Vi ser fram emot din förklaring.

Konstantins föräldrar var skeptiska till att sonen gått från en lågmäld, ofrivillig outsider till en högljudd och högst frivillig sådan som dessutom spelade skränig punk tillsammans med ett gäng omaka tonårspojkar med varierande grader av ovårdat yttre. Uppläxningen om hur hårt hans farmor och farfar fick jobba både för att lära sig språket, tjäna sitt levebröd och accepteras i grannskapet då de kom till England från Georgiska SSR på sjuttiotalet, eller hur hans mamma ständigt fick utstå gliringar och fördomar i skolan på grund av sitt turkiska namn och sin brytning var aldrig långt borta varken under lovet eller i de efterföljande breven.

För Konstantin var emellertid bara tre saker viktiga:
Protestera högljutt mot varenda liten orättvisa gentemot de mugglarfödda, de fattiga eller på annat sätt prekära (som Max lärt honom uttrycka det) han stötte på.
Se till att rätt personer såg och hörde precis hur medveten han var om samhällets alla orättvisor.
Imponera på Max Strickland.

Gryffindoraren med det breda leendet och de tjocka, politiska böckerna ur sin storebrors samling under armen var som från en annan värld. Konstantin avundades Max självklarhet och karisma, hans sätt att likt ett yrväder inta vilken situation som helst. Han ville framstå som sådan. Lika påläst, lika vass.

Konstantin intalade sig att det var därför han satt längst fram i den där dumma protesten mot en harmlös, om än förlegad, mugglarkritisk formulering i en av deras läroböcker. Han ville ju bara vara som Max, det var bara därför hjärtat dunkade dubbelt så snabbt när kamraten greppade honom i armkrok för att bilda kedja där de satt i strejk framför dörren till klassrummet.

“Är du okej?” Frågade Max bekymrat då de återsågs efter att ha fått reprimander från sina elevhemsföreståndare. Konstantin var okej, han hade svårt att se hur en torr mening i en gammal bok påverkade honom som mugglarfödd där och då. Kamratens omtänksamma blick och hand på hans axel fick honom däremot att klistra på sig ett sorgset leende.
“Det är lugnt”, försäkrade han, noga med att inte alls låta som att han talade sanning. Max var imponerad, försäkrade Konstantin om att han själv inte hade vågat sätta sig på tvären på det viset inför alla om det vore om honom den där hatiska meningen i boken riktade sig till.

Vi menade väl snarare att du skulle hittat ett sommarjobb här i Chelmsford. Vi är kritiska till bokhandeln, men är det det enda du hittar så får det väl lov att vara så.

Föräldrarnas skepsis till trots var Konstantin vid gott mod då han med telecastern på ryggen och kofferten släpandes efter sig blev visad till madrassen på Max sovrumsgolv. Sommarjobbet på Counterhex gjorde att han, efter mycket tjat och lögner om att han absolut inte kunde hitta ett annat jobb, fick lov att bo hos kamraten på Cornwalls landsbygd över lovet. Lägenheten i Chelmsford var ju inte ansluten till flampulvernätverket.

Det var ett bra lov. Han och Max blev oskiljaktiga då de jobbade tillsammans i bokhandeln, grälade om vilken skiva som skulle spelas på grammofonen och flirtade med storögda förstagångsbesökare som påminde Konstantin om honom själv då han fick syn på slagträt i hörnet den där påsklovsdagen för drygt två år sedan.

Tillsammans med resten av bandet försökte de få ihop något som åtminstone lät som musik, varvat med att röka upp Max storebrors cigaretter, dricka diverse slattar som styvbröderna Daniel och Keve tagit med sig hemifrån och tjuvlyssna på de politiska mötena i familjen Stricklands vardagsrum. De kämpade med låttexter och försökte tolka tung, politisk litteratur tillsammans. Konstantin ångrade inte att han hade valt Kamratskapet framför sina föräldrars förtroende och tillit.

Hur går det med arbetet? Fungerar telefonen dåligt hemma hos Stricklands? Hör av dig!


Han svarade sällan, vid ett tillfälle behövde han pengar och slängde ur sig något halvhjärtat om att han blivit krasslig och skulle behöva hämta ut en trolldryck botaren hade föreskrivit. Mobiltelefonen låg död i botten på hans koffert.

Konstantin tänkte flyktigt på att hans mamma hade blivit förskräckt om hon såg honom där han stod i Max badrum och när han blekte sitt halvlånga, mörka hår tills det var lysande platinablont. Han stannade dock inte där utan började även experimentera med svart nagellack, smink i form av utsmetad, svart eyeliner kring de mörkbruna ögonen och knalligt rosa rouge på de magra kinderna. Han hängde massvis av billiga krimskramssmycken runt halsen och handlederna. Kedjor, chokers med nitar, ett hemmabygge av säkerhetsnålar och plastiga pärlor i grälla färger. På The Muwallowers första spelning i slutet av lovet klev han upp på scen i sina bästa platåkängor och en söndertrasad flickversion av en Hufflepuffunifrom med blus och en plisserad kjol som givetvis var på tok för kort för hans förhållandvis långa, gängliga kropp.

Spelningen var egentligen inte en spelning så mycket som en hemmafest hos en av kollegorna från Counterhex, den absolut vildaste fest sjuttonåriga Konstantin hade upplevt. Han överöstes med uppmärksamhet för sin normbrytande klädsel, ett snabbt och praktiskt sätt att tjäna poäng i den typ av politiska krets som rörde sig på festen kunde han fastslå.


Konstantin, du är vuxen nu. Om du inte tar dig samman kommer du inte ha mycket att hämta här hemma efter din examen.



Det var inte mycket att hämta. Konstantin fyllde sin gamla skolkoffert med kläder och en kartong med skivor, sprayfärger, några böcker om gräsrotsorganisering, anarkism och mugglarföddas kamp samt sina favortiflaggor och planscher från väggarna i pojkrummet. Med telecastern i sitt trasiga fordral på ryggen lämnade han lägenheten i Chelmsford där hans bedrövliga FUTT-betyg låg hopskrynklade på köksbordet. Han hade i alla fall jobbet på Counterhex och Kamratskapen att förlita sig på.

I Svartvändargränd fungerar den slitna mobiltelefonen definitivt inte, men i hans rum i den delade lägenheten i utkanten av Liverpool går signalerna oftast fram obehindrat. Långa minuter av samma tjutande ton fyller sovrummet med snedtaket innan det klickar till i högtalaren.

“Personen du söker kan inte nås för tillfället, men du kan lämna ett röstmeddelande eft-…”


Vad ska han ens säga? ‘Det är er son. Jag vet att ni inte förstår eller ens accepterar mina livsval och att jag betedde mig som ett otacksamt as. Men jag är ung, kanske lite dum, saknar er och behöver pengar till hyran.’