SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder.

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Oleander Spindle [SG: Spindle and Thorne - Butiksägare] (Shetani)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 558
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Oleander Spindle [SG: Spindle and Thorne - Butiksägare] (Shetani)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

CW: Droganvändning, våld, tvång

Oleander Albert Spindle
Butiksägare/Droghandlare
London, Svartvändargränd

Det är fortfarande natt när han vaknar med ett ryck och i rummets mörkaste skuggor tycker han sig se skepnader röra sig fram och tillbaka, ser dem sträcka ut sina långa, knotiga fingrar mot honom och hör det isande, sugande ljudet av ett ändlöst tomrum som hotar svälja honom hel. Inom loppet av ett andetag har han trollstaven i sin hand och ögonblicket senare flödar ljuset från stavens spets och utplånar alla skuggor i det lilla rummet. Nästan alla. Oleander Spindle faller tungt ner mot sina kuddar igen, kroppen skinande under ett tunt lager kallsvett. Det bruna håret är klistrat mot huvudet i fuktiga testar. Hans bröst häver sig medan han försöker få kontroll över sin andning.

När morgonen gryr har han fortfarande inte lyckats somna om.

Trots att det är mer än tjugo år sedan han satt inspärrad på Azkaban, mitt i Nordsjöns kalla vatten, kan minnena ibland få det att kännas som att det var alldeles nyss. Ibland känns det som om han inte ens har kommit därifrån. Som att en del av honom blev kvar där i mörkret, för att för evigt torteras av dementorernas själsdödande existens.

Han har gett upp om att sova och dränker tröttheten i den tidiga morgonens tredje kopp kaffe.

Utanför vaknar världen till liv som vanligt, obrydd om drömmarna som plågar en enskild magiker. Folk stiger upp, gör sig i ordning, går till sina jobb. Kullerstensgatan utanför kryllar för en kort period av människor, innan förmiddagens lugn lägger sig igen. I Svartvändargränd är dygnets ljusaste timmar inte dess mest befolkade. Oleanders isblå ögon studerar magivärldens bottenskikt med en föraktfull grimas. Omvärlden vill gärna påstå att han hör hit, att det här är hans plats i världen. Han vet inte längre om de har rätt eller fel. En gång i tiden hade allting varit annorlunda. En gång i tiden hade han haft potential, en dröm, ett mål att arbeta mot. Han hade varit annorlunda, men mannen som funnits då finns inte längre kvar, förgjord av händelser utanför hans kontroll.

På förmiddagen är hans mask på plats, nattens drömmar åter inlåsta långt ner i hans innersta.

Som på autopilot låser Oleander upp dörren till den lilla butik som har funnits i familjens ägo i flera generationer nu. Spindle and Thorne - Curio and Antiques står över dörren i smala, snirkliga bokstäver av guld, men en Thorne har inte arbetat i lokalen på många år; det har bara varit Spindle så länge Oleander själv kan minnas. Hans far, Algernon, sköter butiken ett par dagar i veckan mest av gammal vana och en vägran att pensionera sig trots att de har pengarna till det. Resten av tiden har Oleander själv ansvaret, åtminstone nuförtiden.

Den lilla bjällran ovanför dörren brukade en gång i tiden plinga till, men har nu i flera år varit tyst. Oleander kliver in, vrider skylten från Stängt till Öppet och rör sig bort till kassadisken. Hänger av sig ytterrocken på en krok och slår sig ner på en trebent pall bakom disken. Hans blick går automatiskt till den skapligt reparerade Medusa-statyetten som står på disken och han justerar dess position så att den står precis rätt.

Flera timmar senare har han fortfarande inte sett en annan människa.

Det har inte alltid varit så givet att han skulle arbeta i familjens butik. En gång i tiden, precis efter Hogwarts, hade han behandlat det som ett extraknäck. Hans betyg från skolan hade gjort honom självsäker att han var ämnad för mer. Hans föräldrar stöttade hans drömmar, men de hade alltid haft ett svalt förhållande och vägrade hjälpa honom ekonomiskt om han inte gjorde sitt till för att driva familjeföretaget. På den tiden trodde han fortfarande att han skulle bli botare och kunde utnyttja de långa, ensamma timmarna till att hinna ikapp med studierna. Oleander har alltid haft en fascination för den mänskliga kroppen, för hur mycket den kunde utstå och hur den kunde prestera, har alltid tagit hand om sin egen kropp och är än idag en slank figur med smidig muskulatur. Lägg till det en talang för trolldrycker och örtlära, och det hade länge känts givet för Oleander att han skulle ha en karriär inom helande. Men hans påbörjade botarutbildning hade avbrutits tvärt en ljummen sommarnatt när Oleander blev förrådd av de han trodde sig stå honom närmast.

Utanför kan han se rörelse och för ett ögonblick tycker han sig se ett spöke från det förflutna, men personen fortsätter förbi och försvinner ur hans synfält.

Det hade börjat som vilken kväll som helst, ett par öl i goda vänners lag: Oleander, Nic, Grayson och Ramses, som alltid. Ramses var en nära vän från skoltiden och de hade börjat gå lärling på St Mungos samtidigt. Grayson var året yngre, även han en lärling och sen var det då Nic. Nicodemus Kearney, den ende av dem som inte planerade att bli botare, som främst hängde med Grayson men ändå blivit del av gänget - och för Oleander kanske något mer. Men ett gäng var de, och umgicks ofta, så också den kvällen. Vad som hade börjat som ett par öl hade utvecklats till ett behagligt rus från preparat som Ramses hade haft till handa. På den tiden var det inte ovanligt för Oleander att ta till droger när stressen från studierna blev för stor, när livet hotade svepa bort honom i en tidvåg eller när han helt enkelt var uttråkad.

Minnena av kvällen är mestadels suddiga, men Händelsen står kvar i stark kontrast i Oleanders sinne. Han kommer kanske inte längre ihåg hur det började, men han minns så väl när han och Ramses stod på knä framför varandra med Nic tornandes över dem, hans trollstav på deras hopslagna armar. Hur alla skrattade och hade roligt medan Ramses svor en Obrytbar Ed att lyda allt Oleander beordrade honom att göra. Bara för kvällen, bara en natt, det hade alla varit noga med, och Oleander krävde inte mer än så. Han hade haft ett sug i magen sedan planen först kommit på tal och kanske borde hans vänner ha sett hans kalkylerande tankar reflekteras i hans isblå ögon.

En häxa kommer in i butiken och köper en vas, en present till svärmor. Oleander betjänar henne med ett påklistrat leende.

Han hade testat vattnet med små grejer; fått Ramses att hämta nästa runda öl, klucka som en höna, kyssa Oleanders fötter. Små, dumma grejer som de kunde skratta åt allihopa, till en början till och med Ramses. Det var när Ramses - motvilligt - satt i Nics knä och hånglade med honom som något skiftade i Oleanders sinne. Plötsligt var leken inte lika rolig längre och trots att han själv hade försatt de båda andra männen i den äventyrliga positionen hade Oleander gripits av en impuls att bestraffa Ramses för hans handlingar. Orderna hade blivit hårdare; hoppa jämfota tills du kräks, spring in i väggen, bryt din arm. Ett rus ljuvligare än det drogerna gav honom dansade genom hans kropp och Oleander ignorerade friskt protesterna från Ramses och de två andra vännerna. Efter det minns han inget alls.

När han vaknat till hade det varit dagen efter. Oleander fick snabbt reda på att Nic - av alla människor - hade slagit honom medvetslös för att förhindra att han utsatte Ramses för ytterligare skada, och att Ramses själv låg på St Mungos. Efter det gick händelserna väldigt fort. En anmälan upprättades, med en rättegång strax därefter. Både Nic och Grayson vittnade mot vad han hade gjort och Ramses hade inte varit där för att berätta att det hade varit frivilligt. Vad som borde ha viftats bort som ett oskyldigt påhitt som kanske hade gått lite överstyr hade istället blivit lite över två månader i Azkaban.

Det är strax efter skymningen när Oleander låser butiken efter sig och i sakta mak strosar ner längs med Svartvändargrändens kullerstenar.

Mannen som återkom från Azkaban var en blek skugga av den han en gång varit. Borta var den öppna Slytherinaren som hade lätt till både skratt och leenden. En lång tid efteråt gjorde han inget annat än att sitta och stirra in i väggen i den lilla lägenhet som var hans ovanför butiken. En gång i tiden hade hela familjen bott där, men föräldrarna hade flyttat ut ur London under Oleanders femte år på Hogwarts. Lägenheten hyrdes ut tills han lämnade Hogwarts då den föll i hans ägo och har varit hans sedan dess. Oleander var under den tiden utmärglad, kinderna tärda i det långsmala ansiktet och under insjunkna ögon fanns mörka ringar som inte försvann ens när han lyckades få ett ögonblicks vila. Han kunde knappt äta och varje plötslig rörelse, varje oväntat ljud fick honom att rycka till. Det enda han kunde fokusera på var de få känslor Azkaban hade tillåtit honom att behålla nere i mörkret. Känslor av ilska, tankar på hämnd. Utan hans föräldrars, och då främst hans mamma Lisbeths, dagliga besök är det osäkert om Oleander hade överlevt sin självpåtagna isolation.

Stegen går ner för en källartrappa några kvarter bort, Oleander ser sig om över axeln innan han försvinner in genom dörren.

Det tog lite mer än ett halvår innan Oleander vågade sig ut i världen igen. Han var en förändrad man, hade svårt att le och svårare att knyta an till sina medmänniskor. Hans lärlingsplats på St Mungos hade gått förlorad efter rättegången och skall sanningen fram hade Oleander ändå tappat suget att läka den mänskliga kroppen. Det tog tid innan han började utforska nya intressen, men han fann ett visst lugn i litteraturen och slukade böcker i en rasande takt. Sakta men säkert började han jobba under sin far igen och där han tidigare lagt de lugna timmarna i butiken på helande studier gick hans forskning nu i mörkare banor. Oleander tog till svartkonst som en fisk tar till vatten och planerna om hämnd tog en allt tydligare form i hans sinne. Av de forna vännerna var det bara Ramses som tvekandes fanns kvar och med honom ingick Oleander en ostadig allians, där hans forna kamrat lärde honom vad han kunde om drogernas berusande värld - den här gången för att tillverka snarare än att bruka.

Rummet ser ut precis som när han lämnade det, men efter att ha låst dörren undersöker Oleander ändå noggrant att ingen ska ha vågat sig in i hans domäner under hans frånvaro.

Han gav sig på Gray först; den fege fähunden som inte gjort annat än att följa i Nics ledband och säga vad han sa åt honom. Hans vittnesmål hade varit avgörande i rättegången och Oleanders mål var att Gray aldrig skulle kunna tjalla på någon igen. När Oleander lämnade honom i Svartvändargränds rännsten var Grayson bara en skugga av sitt forna jag. Hans tomma, oseende blick hade nästan fått det att vända sig i magen på Oleander, men hans törst på hämnd hade ännu inte släckts. Hans andra mål, Nic, visade sig vara svårare att komma åt. Under Oleanders tid på Azkaban och fortsatta isolation hade Nicodemus påbörjat sin utbildning till auror och var nu så gott som orörbar. Det hindrade dock inte Oleander för att spinna sina planer och lägga ut nät i väntan på att hans före detta kamrat skulle göra ett snedsteg. Under tiden försvann Ramses. Än idag vet Oleander inte riktigt vad som hände med den forna klasskamraten. En dag var han där och Oleander hade kommenterat att det kändes som att han lärt sig allt han kunde, veckan efter var Ramses lya tom, inte ett spår om var han hade kunnat ta vägen. Oleander avvaktade artigt i en månad innan han gled in och tog över vad som en gång varit Ramses.

Efter mer än tjugo år är lokalen så gott som ett andra hem och Oleander slänger av sig ytterkläderna på fåtöljen i förmaket innan han fortsätter till kamrarna längre in.

Sedan han först tog över har Oleander stärkt sitt inflytande och makt från källarvåningen i Svartvändargränd. Han har en trogen skara av kunder, varav ett fåtal får privilegiet att kunna navigera sig till Oleanders lya och köpa direkt från källan. De andra får hoppas på att stöta på honom på en av magivärldens pubar, där han då och då gör sina diskreta affärer. Han erbjuder ett brett utbud av olika droger och preparat, många av dem framställda av Oleander själv, och hans priser är alltid resonabla. Hans rykte säger att han är hård, men rättvis och att så länge man kan betala för sig är hans varor alltid av högsta klass. Väldigt få pratar om vad som händer om man inte betalar.

Väggarna i det lilla rummet han stiger in i är täckta från golv till tak i mörka trähyllor, och på dessa står flaskor och små påsar i alla storlekar, färger och material och väntar på honom. I ett hörn står hans arbetsbänk med halvfärdiga experiment. Oleanders långa fingrar spelar längs med hyllplanen och väljer varsamt ut kvällens varor och de små kärlen placeras sedan på en alldeles särskild hylla. Man kan aldrig vara nog försiktig i Oleanders yrkeskår och han lärde sig tidigt att inte bära varorna med sig på öppen gata. Därför är hans överrock förtrollad, med en direkt länk till den lilla hyllan i hans lya. Han, och endast han, är den enda som kan stoppa in fingrarna i rockens dolda fickor och plocka ut precis det han vill ha. Oleander har ytterligare ett par plagg med samma förtrollning och kan således variera sin utstyrsel efter väder och smak.

Han låser efter sig när han är klar. Tredubbla lås och ett dussin förtrollningar skyddar hans lya från inkräktare. Kvällen är ännu ung när Oleander kliver ut på Svartvändargränd. Han lyfter ansiktet mot den mörka himlen och andas in djupt, drar en hand genom det käklånga, bruna håret. Ett skevt leende, så olikt det han hade haft i sin ungdom, leker i mungipan medan han börjar röra sig bort mot puben han har valt ut för nattens affärer.

Livet leker.