Alla med någon sorts OFF-ansvar inom SH får vara lediga (om de vill) fram till 1 september. Läs mer här »

SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder. // Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Emanuel Devine [TDM: Sigilstämplare] (Nowheregirl)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 562
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Emanuel Devine [TDM: Sigilstämplare] (Nowheregirl)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Emanuel Lawrence Devine; Newcastle, England

CW: Droganvändning & alkohol

“Ja må hon leva uti huuundrade ååår”, sjöng Emanuel Devine med en vinflaska i högsta hugg samtidigt som han på vingliga ben balanserade på balustraden som ledde upp till det skotska barndomshemmet. Tomma ögon tillhörande två marmorbyster tycktes stirra ogillande på honom och Emanuel stannade abrupt upp. Han rynkade sina buskiga ögonbryn och betraktade deras bistra stenansikten. “Passa er, huh”, fnös han i ett försök till hotfullhet samtidigt som han hötte med vinflaskan åt deras håll. Alltid de där kritiska blickarna, som om de trodde att de var bättre än honom. Under hela hans uppväxt hade de följt honom och det var som om de där tomma ögonen dömde honom för minsta lilla snedsteg, vilket vid det här laget hade hunnit bli ganska många. Det hade inte spelat någon roll vad han hade gjort, det hade aldrig varit bra nog för att de skulle kunna acceptera honom. Aldrig bra nog för att sona för brott som inte ens han hade begått. Jävla kritiska marmorgubbar.
“Emanuel”, hördes plötsligt en mörk röst från dörröppningen och Emanuel vände något motvilligt sina mörkblåa ögon ditåt. Ilan Devine, Emanuels alltför präktige halvbror, tittade allvarsamt på honom. “Har du inte förstört nog med statyer i ditt liv?”

1. Bysten föreställande Lycus Devine. Emanuel hade varit sju år gammal och lekt med sina två äldre halvsyskon. Vad den två år äldre Sarah än försökte påstå så hade bysten faktiskt bara råkat ramla ned från sin piedestal.
2. Namnlös byst på verandan. Emanuel hade varit fjorton år gammal och det hade bara varit lite läppstift. Den trista gamla marmorgubben hade sett betydligt bättre ut med det på, men Emanuels mamma hade inte hållit med. Fast kanske var det mer det faktum att det var hennes läppstift som fått offra livet till som gjorde henne mest arg.
3. Bysten av den gamla trolldomsministern som Emanuel borde veta namnet på men för allt i världen inte kunde komma ihåg vad det var. Emanuel hade varit sjutton år gammal och till skillnad från sina föräldrar hade han tyckt att den historiska ministerns politik varit skit. Bysten hade blivit av med sin näsa och Emanuel hade burit sin trofé som en berlock i en guldig halskedja i flera månader efter stympningen.
3. Den reparerade bysten föreställande Lycus Devine. Emanuel hade varit arton år gammal och under ett gräl med sin mamma och Elias hade han kastat bysten i golvet. Lycus-bysten hade aldrig riktigt blivit sig helt lik efter det, men det hade å andra sidan inte Emanuels relation till föräldrarna heller blivit.
4. Den reparolagade bysten som inte längre var så lik Lycus Devine som den borde. Emanuel hade varit tjugofem år gammal och full som en alika, eller om det hade varit hög som ett hus. Kanske en kombo av båda. Troligtvis en kombo av båda. I alla fall, han hade egentligen riktat trollstaven mot Elias huvud, men i mörkret var mammans make ganska lik sin förfader.


“Jag är bara här för att säga grattis till mamma”, svarade Emanuel undvikande på sin halvbrors retoriska fråga och trots att han trotsigt mötte Ilans blick sjönk handen - vars fingrar höll ett hårt grepp om vinflaskans hals - ned. Ilan såg skeptisk ut och lät kritiskt sin blick svepa över lillebrodern då denna på vingliga ben slog sig ned på balustraden. Emanuels mörkblonda hår hängde i stripor och nådde honom så långt ned som till hans vassa käkben. Hans bleka hy tycktes glåmig. Den vita skjortan som har bar var knäppt i sup och ärmarna hänsynslöst upprullade till armbågarna och blottade hans tatuerade underarmar. Den gräsligt mönstrade slipsen kring hans hals var inte ens knuten. Han såg magrare ut, nästan som om hans handleder skulle brytas av bara av att bli greppade för hårt. Åt han inte ordentligt? Hade han… hade börjat med den där skiten igen?
“Du är redan full”, sade Ilan anklagande istället för att ställa den där frågan och började därefter försöka få ordning på sin lillebrors felknäppta skjorta.
“Som om jag skulle komma nykter till en släkttillställning.” Emanuel var tvungen att himla med ögonen åt blotta tanken att dyka upp i barndomshemmet och träffa en massa Devines utan en gnutta alkohol i kroppen. Trots att han bar samma efternamn som dem så hörde Emanuel inte hemma där, inte egentligen. Han var inte en äkta Devine, tekniskt sett var han inte ens någon Devine överhuvudtaget, bara resultatet av en uttråkad hustrus otrohetsaffär.
“Som om du skulle komma nykter till något.” Meningen blev hängandes i luften i några sekunder innan Emanuel till sist gav ifrån sig ett kort sardoniskt skratt.
“Touché.” Han skakade av sig sin brors händer och reste sig upp. De två översta skjortknapparna var fortfarande oknäppta och han lutade ostadigt sin gängliga kropp mot en pelare medan han med fumliga fingrar på egen hand knäppte dem.
“Em…” suckade Ilan fram medan Emanuel på vingliga ben ökade det fysiska avståndet mellan de båda bröderna. “... du kan väl åtminstone försöka sköta dig, för hennes skull?”
“För hennes skull”, fnös Emanuel. Eftersom han redan nått ytterdörren tvingades han vända sig om mot brodern för att avsluta sin mening. “Nåde den som råkar förstöra älskade lilla mammas födelsedag. Hon har ju då aldrig gjort något för att förtjäna en sådan katastrof. ” Med en smäll lät han dörren gå igen bakom honom.

Med en smäll lät han dörren till provsalen gå igenom bakom honom. Ytterligare ett FUTT-prov som han avsiktligt hade förstört för sig själv. De kunde ju försöka ignorera det här.

“Emanuel? Är du här? Jag… jag trodde inte att du skulle komma.” Ett stelt leende prydde hans mors läppar då hon vände sig om för att besvara sin yngsta sons kram. Hennes nymanikyrerade naglar borrade sig mer eller mindre in i Emanuels överarm och hon spände sin blick i honom. Hon ville inte ha honom här, lika lite som hon ville ha honom överhuvudtaget. Han var en vandrande påminnelse om hennes livs största misstag och Emanuel var övertygad om att hon aldrig hade kunnat älska honom - hennes lilla bastard - på samma sätt som hon älskade sina två äldsta barn.
“Skulle inte missa din stora dag för allt i världen, trots att ugglan med min inbjudan måste ha flugit vilse”, svarade han och slog sig nonchalant ned på en av de två tomma stolarna runt det runda bordet. Han ignorerade helt den tryckta stämningen som hans närvaro uppenbarligen skapade och norpade istället åt sig ett halvt uppdrucket champagneglas från bordet. Två släktingar och deras respektive satt vid bordet, och så Elias Devine såklart. En sådan fantastiskt storsint man som var redo att förlåta sin hustru och dessutom ge hennes oäkting hans eget efternamn samt uppfostra ungen som ‘en av sina egna’. Elias kanske kunde intala sig själv det, men Emanuel hade då aldrig hört sina storasyskon bli tillsagda att kalla fadern för Elias istället för pappa.
“Så…” började hustrun till en släkting trevande i ett försök att få igång samtalet igen. “Eleanor nämnde att du fått ett jobb på ministeriet, går det bra för dig där Emanuel?”

Topp 3 sämsta jobben i Emanuel Devines liv
3. Levande reklampelare. “Ta med dig barnen och kom och ät hos Mama’s! Barn under 6 äter för halva priset, bara idag!” Emanuel visste inte hur många dagar i rad han hade sagt den repliken och andra lika menlösa repliker för lika menlösa affärer, hak och påhitt. Att han själv var tjugofyra år gammal och hans chef var en liten irriterande småunge som inte ens hunnit fylla nitton än gjorde inte saker och ting bättre. Det hade varit 36 alltför långa dagar.
Cons: menlöst, “chefen”, utomhus oavsett väder.
Pros: slappt, nya människor, socialt.
2. Assistent åt en alkemists assistent. Alltså, inte en alkemists assistent. Assistent åt en alkemists assistent. “Med de där betygen ska du vara tacksam att du överhuvudtaget får ett jobb, och för en sådan framstående alkemist* dessutom!” (*alkemists assistent) hade hans föräldrar sagt, men han hade varit 18 år gammal, nyutexaminerad från Hogwarts och ansett att han haft världen för sina fötter. I nästan ett halvår hade han stått ut med att behandlas som en outbildad idiot, få dåligt betalt och dö av tristess innan han till sist fått nog och slutat. Eller om han fått sparken, ska sanningen fram minns han inte riktigt.
Cons: dåligt betalt, arbetsuppgifter som en fyraåringar hade kunnat klara av.
Pros: tillgång till ett alkemilabb.
1. Ministerieanställd. Vem hade trott att Ravenclawpojken som, medan klasskamraterna pluggat inför sina FUTT-prov, högljutt proklamerat att “ministeriet försöker bara forma oss till att bli perfekta små laglydiga medborgare i hopp om att kunna kontrollera oss, vi borde inte göra som de vill” själv skulle sluta upp på ministeriet? Det hade verkligen inte varit Emanuels plan, men ändå var det där han nu alltså hade hamnat.
Cons: Ministeriet. Ett jobb på ministeriet. Ett jobb hans föräldrar ordnat till honom på ministeriet.
Pros: en inkomst.


“Om det går bra?” fnös Emanuel hånfullt och svepte innehållet i sitt - eller ja, rent tekniskt sett, någon annans - glas. “Jovars, jag menar, jag märker kuvert med ministeriets sigill. Jag tror inte att det är ett jobb som kan gå dåligt.” Orden sades i ett dräpande tonfall och kvinnan som fått för sig att vara artig nog att ställa frågan skruvade obekvämt på sig.
“Emanuel…” sade Elias lågmält i ett försök att stoppa samtalet. Emanuel hade emellertid i sina tonår lagt märke till att han fick betydligt mycket mer uppmärksamhet om han trilskades och ställde till besvär, så Elias reaktion fick enbart ett förnöjsamt flin att spridas över Emanuels läppar.
“Förlåt mig, så oartigt av mig”, kvittrade han falskt. “Jag glömde ju nämna att det är mina kära föräldrar som ordnat det åt mig. Är de inte förtjusande? Att något dör inom mig varje gång jag går dit, det spelar ju ingen roll för det är ju faktiskt ett…” Emanuel vände blicken mot sin mamma. Hennes ögon var uppspärrade och det ryckte lite i hennes högra ögonbryn. “... vad var det du sa mamma?”
“Emanuel!” Den här gången var Elias tillsägelse något högre i volymen.
“Ja, just det ja, ‘respektabelt arbete med stabil inkomst’ va? Så jag antar att det går fine-fucking-mang. Innan vi vet ordet av det kommer jag också vara en välanpassad idi…” Emanuels mun var fortfarande öppen, läpparna formade fortfarande orden han ville få fram - men trots det lämnade inga ljud hans mun. Förvånat blinkade han till.
“Ta ett glas vatten”, sade Elias bestämt och Emanuel tittade ilsket åt hans håll. Deras blickar möttes och utan att bryta ögonkontakten hällde Elias samlat upp ett glas med vatten åt sin hustrus bastard. De andra runt bordet kanske skulle påstå att det fanns en uppgiven trötthet i Elias manér, men Emanuel lade inte märke till det, för nu visste han precis vad som hade hänt. De hade dansat den här dansen förut. Vakta din tunga, eller så blir det silencio tills du är snäll igen. Under barndomen hade det sällan använts annat än till kortare tillrättavisningar, men under Emanuels övre tonår hade det varit fullskaligt krig i Devine-hushållet. Sommarlovet innan hans sjätte år på Hogwarts hade han blivit fråntagen rösten och besvarat behandlingen med att högljutt slå i dörrar, krossa glas och prova på sin musikalitet på husets grytlock. Elias hade emellertid inte gett vika och efter en vecka hade Emanuel till sist svalt sin stolthet och krupit till korset. Det brukade sluta så. Elias var mycket mer envis än vad han var - Elias var en man av stark karaktär, som Eleanor alltid brukade påpeka, medan Emanuel, som halvsystern så gärna brukade påpeka, var alltför mycket av en bortskämd liten slyngel för att faktiskt orka fullfölja saker och ting.
“Hade ni byggt ett nytt växthus sa ni?” kunde han höra sin mamma säga, återigen lämnade hon gladeligen alla försök till uppfostran av sitt yngsta barn åt sin make. Samtalet - det där lilla artiga, obetydliga och tomma småpratet som den här jävla familjen älskade så otroligt mycket - tog försiktigt fart igen. Emanuel kände sig mest som en trumpen tonåring där han sjönk ned på sin stol och surt sparkade på Elias smalben under bordet i väntan på att det skulle anses att han sonat för sina ord.
“Vi funderar på att plantera några korprosor, jag har haft lite svårt att somna och det vore trevligt att kunna lägga lite i kvällsteet, inte sant älskling?” Emanuel kunde inte låta bli att himla med ögonen. Merlin förbjude att det någonsin pratades om något som var på riktigt, något äkta, för då skulle alla bara börja skruva obekvämt på sig. Familjens motto var snarare att det var bättre att le och aldrig prata om problemen. Emanuel skulle vilja fråga sin familj hur de tyckte att den taktiken fungerade, för jo, tackar som frågar, själv kände han som om han höll på att drunkna och bli kvävd av livet självt men den där rosenträdgården lät alldeles förtjusande så låt gärna samtalet handla om det istället. En extra hård spark mot Elias ben belönades med en barsk harkling och Emanuel slutade, väl medveten om att han skulle kunna få gå tyst i en vecka om han inte försökte visa sig lite ångerfull. Till sist tycktes det emellertid som om han lidit länge nog i sin tystnad, för Elias gav honom en liten nickning. Emanuel rätade på sig i ett försök att återvinna lite av den förlorade stoltheten och harklade sig.
“Hur mycket jag än älskar att höra om era storslagna trädgårdsplaner så tror jag det är dags för mig att gå”, började Emanuel samtidigt som han reste sig upp. Vinglade han? Lite kanske. Men han var inte full nog för att undgå att se sin moders lättade blick, hennes glädje över att bli av med honom. Så lätt tänkte han inte ge upp. “Så mycket folk att mingla med förstår ni, vore ju synd och skam om jag bara hann umgås med min mor hela kvällen”, kunde han därför inte låta bli att lägga till bara för få att känna den bitterljuva förtjusningen av att se henne se oroad ut igen. Han vände dem ryggen, norpade åt sig en mer eller mindre full champagneflaska och klistrade på sig ett leende medan han styrde sina steg mot ett annat bord. “Farbror, är det inte en förtjusande kväll?”

gök|unge s. -n gökungar • ett barn som likt gökens unge parasiterar på en familj som inte är dess egen. värdfamiljen tror att gökungen är en av deras och matar och tar hand om den. gökungen har frisk aptit och knuffar ut de andra ungarna ur boet för att få fosterföräldrarnas fulla uppmärksamhet.

“Sov ruset av dig, det finns faktiskt barn här.” Den äldre halvsysterns röst lät barsk, men Emanuel var van. Han och Sarah hade aldrig kommit vidare bra överens, trots att han kunde minnas en tid i sin barndom där han försökt få den två år äldre flickan att gilla honom. Det hade visat sig vara fruktlösa försök, hon hade varit alltför fokuserad på att se honom som gökungen som förstörde hennes perfekta familj, trots att det var Eleanor och inte han som valt att gå till sängs med en annan man än Ilan och Sarahs pappa. Ändå var det Emanuel som var syndabocken, den som aldrig skulle kunna betala för sin moders synder.
“Jag är knappt ens full”, sluddrade han fram och tog en stor klunk från champagneflaskan som han kramade om likt en teddybjörn. “Ni vill bara… bara, göra er av med mig. Gömma undan mig. Låtsas som jag inte exis… existerar.”
“Du har alltid haft en förmåga att ta plats...” Karismatisk, högljudd, törstande efter all form av uppmärksamhet i jakten på tillgivenhet - hon hade kanske en viss poäng. “... så tro mig, det är svårt att göra det”, sade Sarah sammanbitet. Han hade råkat bryta armen samma dag som hon skulle åka till Hogwarts för allra första gången och deras mamma hade varit tvungen att ta honom till St. Mungos istället för att följa med sin enda dotter till Hogwartsexpressen. Sarah hade aldrig kunnat förlåta honom för det.
“Det var ju inte med flit, jag föll”, mumlade han, med orden fick hans storasyster att fnysa frustrerat.
“Merlin, allt handlar inte om den dagen! Du är snart 30 men beter dig som en jävla unge, gör vad du känner för utan att tänka på konsekvenserna medan vi andra får försöka städa upp efter dig, du har alltid betett di…”
“Oral fas”, avbröt han och tvingades ta stöd mot väggen bakom sig för att stå upprätt. Han rynkade pannan, försökte komma på vart han ville dra det här resonemanget. Han brukade vara bra på det här. Filosofi, psykologi, det mänskliga psyket och universums stora frågor hade alltid fascinerat honom, men nuförtiden kändes det alltför ofta som om tankegångarna försvann någonstans på vägen mellan hjärna och mun. “Jag tror att mamma… att hon inte ammade mig tillräckligt länge?” Det kändes som han missade något, något essentiellt, i sin argumentation, men Sarah gav honom ingen tid att försöka komma fram till vad innan hon knuffade in honom i ett rum. Långt borta kunde han fortfarande höra hur festen pågick.
“Flaskan och trollstaven”, sade Sarah kort och sträckte ut sina händer.

5 anledningar till varför trollstavar och alkohol är en dålig kombo
1. Du kan komma att tycka att det är en bra idé att säga “accio kniv”. Det är inte en bra idé vilket ärret i hans handflata kanske skvallrar om.
2. Uttalet på reparo kan råka bli lite fel, och istället för ett helt vinglas har du råkat krossa alla fönsterrutor.
3. Det är förvånansvärt lätt att råka peta staven i din systers öga medan du försöker förklara för henne att du inte alls är full och så måste hon åka till St. Mungos.
4. Du kan spöktransferera dig. Eller snarare, du tror att du kan. Prisa St. Mungos.
5. Dueller är aldrig en bra idé, men det är lättare att råka hamna i en om du är full. Det slutar sällan bra.


“Det är fan alla magikers rättighet att få ha sin jävla trollstav”, ropade Emanuel och slog upprört en hand mot den låsta dörren. Han satt ihopsjunken på golvet i sitt gamla pojkrum, fråntagen sin trollstav, sin flaska och sin värdighet. Rummet såg mer eller mindre ut precis som det hade gjort när han, redan samma dag som han tagit examen från Hogwarts, flyttat från föräldrahemmet. Böckerna, hans älskade böcker, hade börjat samla damm där det stod uppställda på sina platser i de två överfyllda bokhyllorna. De var vällästa, en gång i tiden hade han läst minst tre böcker i veckan, och de allra flesta av dem var fulla med hundöron och egenklottrade anteckningar i marginalerna. Emanuel köpte fortfarande på sig böcker - förutom en madrass var de ständigt växande bokhögarna i princip det enda som fyllde lägenheten som hans föräldrar betalade åt honom i ett trött försök att låtsas som om de faktiskt brydde sig - men de flesta av dem förblev olästa. Istället samlades de på hög med löftet om att han en dag - någon gång när virrvarret i hans hjärna ville lugna ned sig - skulle läsa dem. Kanske skulle det komma en sådan dag, men Emanuel hade svårt att relatera till sextonåringen som suttit uppe hela nätterna och strukit under citat som han gillade, eller citat som han trodde att han kunde använda sig av i någon av de många upprörda debattartiklarna han hade skrivit när han fortfarande varit en idealistisk tonåringar med alltför höga tankar om sin egen briljans. En del saker saknades emellertid från sina platser i rummet. Kameran som hade varit hans ständiga följeslagare i så många år hade han sålt redan två veckor efter att han flyttat hemifrån. Han hade inte använt pengarna han fått för den till att betala hyran. Gitarren, grammofonspelaren och några särskilda rariteter av vinylskivorna hade gått samma öde till mötes något år senare. Jösses, hade hans föräldrar inte upptäckt honom hade han säkerligen lyckats sälja varenda pryl i hela rummet när han för några få år sedan hade nått sin absoluta lågpunkt i livet. Han var inte där längre. Det kanske verkade så, men det hade funnits en period där det - han - hade varit värre. Nu hade han ju faktiskt det där jobbet. Det där hemska jobbet på ministeriet som säkerligen skulle ta död på honom om han inte fick sparken först. Emanuel gav dörren ytterligare en hård smäll innan han utmattat begravda ansiktet mot händerna. Inlåst i sitt eget förflutna, i vad som kändes som ett mausoleum över pojken han en gång varit. Pojken som hade haft potential, som hade kunnat ha en lysande framtid framför sig, men som hade blivit den saliga röra till man som Emanuel var plågsamt medveten om att han var.

Om ett GET-snitt på 4.55 inte fungerade så kanske ett FUTT-snitt på 2.0 är ett mer effektivt sätt att fånga - om än inte kärlek, så åtminstone - dina föräldrars uppmärksamhet.

“Emanuel.” Ljuset från hallen och den hårda rösten fick Emanuel att gny till. Han vred sig långsamt om i sängen som han måste lyckats ta sig till någon gång under natten, och hamnade istället på mage. Det gjorde att han kunde begrava sitt huvud under kudden i vad som antingen verkade vara ett försök att stänga ljud och ljus ute, eller kort och gott ett halvhjärtat försök att kväva sig själv där mellan madrass och huvudkudde. “Jag tror det är bäst om du är härifrån innan din mor vaknar”, fortsatte Elias där han dykt upp i dörröppningen, utan att ta någon hänsyn till att hans hustrus lilla bastard faktiskt fortfarande försökte sova ruset av sig.
“Jag hade gått för flera timmar sen, om ni inte låst in mig här. Igen”, muttrade Emanuel till svar utan att försöka dölja bitterheten. Han behövde inte ännu ett av deras patetiska försök till ett hemma-rehab eller vad de nu trodde att de sysslade med, han hade faktiskt kontroll över saker och ting. Den här gången var det ju bara lite alkohol, det där andra hade han knappt rört på 2,5 år. Han var ren, använde bara sådant när han ville, inte för att han behövde det. Hans protest tycks emellertid helt ignoreras av Elias.
“Det var hennes födelsedag. Du gjorde henne upprörd.” Emanuel kunde inte låta bli att himla med ögonen och han reste sig upp i sittande ställning. Huvudet dunkade och han tvingades kisa på grund av allt sablans ljus som strömmade in. Han var fortfarande iklädd gårdagens kläder - till och med skorna var på. “Hon förtjänade inte att bli utskämd på det viset”, fortsatte Elias, helt empatilös över det faktum att Emanuel behövde en liten stund av tystnad och lugn såhär på morgonkvisten för att ens ha en ärlig chans. Irriterat kastade han en blick mot moderns make. Ståendes i dörröppningen med en kaffekopp i sin hand, upplyst bakifrån av ljuset från hallen så gav Elias nästan ifrån sig en övervärldslig aura. Helgonet som gjorde allt - allt utom att faktiskt bry sig - för att ta hand om någon annans problembarn. Vilken fantastisk man...
“Jag är ledsen att min existens orsakar henne så jävla mycket besvär. Det kanske hon skulle tänkt på innan hon skaffade mig”, snäste Emanuel irriterat och drog en hand genom sitt mörkblonda hår. Eller kanske snarare försökte, för fingrarna fastnade i trasslet och han kunde riktigt känna Elias brännande blickar. Den miserabla synen verkade emellertid få Elias att ignorera de hårda orden som lämnat pojken han gjort sitt bästa för att uppfostra och istället suckade han bara. Tystnaden föll mellan dem innan Elias till sist tog några steg in i rummet för att räcka över kaffekoppen till Emanuel. Fadersgestaltens hand dröjde sig kvar i luften efter överlämnandet. Kanske övervägde han att lägga en hand på Emanuels axel, eller göra något som kunde tolkas som en empatisk och mänsklig handling, men det skulle väl ha varit för mycket begärt för snart föll handen ned mot Elias kropp igen.
“Drick lite kaffe och försök göra dig själv någorlunda presentabel.” Elias lät trött. Emanuel kände sig trött. “Du får en kvart på dig, sen ska du vara ute ur vårt hus. Du får tillbaka din trollstav när du går, inte en sekund tidigare.” Med de orden lämnade Elias rummet och Emanuel lämnades än en gång ensam. En mun av kaffet räckte för att han skulle veta att den svarta drycken inte skulle hjälpa honom skölja bort den bittra smaken av livet. Han ville ha något starkare. Något mycket starkare.