Alla med någon sorts OFF-ansvar inom SH får vara lediga (om de vill) fram till 1 september. Läs mer här »

SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder. // Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Willoughby Attaway [TDM - Säkerhetsvakt] (Spirry)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 562
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Willoughby Attaway [TDM - Säkerhetsvakt] (Spirry)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Willoughby ”Will” Attaway
Skiftledare för Intern Säkerhet på Trolldomsministeriet (Säkerhetsvakt)
Cambridge

”Ursäkta”, harklar sig den uniformsklädde unge mannen och knackar den tydligt oroliga mannen framför sig på axeln. När denne vänder sig om sträcker Willoughby Attaway på ryggen och placerar sina armar i kors över bröstet på det sätt som världens alla ordningsvakter nog fått lära sig hur man gör för att uppnå bästa effekt. När han var yngre hade hans favoritdel av jobbet som säkerhetsvakt på Trolldomsministeriet varit att kunna få respekt bara genom att se på någon med rätt blick, men han har växt ifrån det nu. Nu gillar han sammanhållningen mellan kollegorna, och den något hjältemodiga tanken om att han minsann försvarar samhällets viktigaste institution. Han har haft jobbet i ganska många år nu, så pass många att han tappat räkningen, och så pass många att han blivit skiftledare för sin lilla grupp med väktare, men han trivs fortfarande utmärkt. När han först fick det hade det gett honom stabilitet i vardagen, något som åren mellan Hogwartsexamen och anställningen hade saknat till stor del, och även om han inte längre behöver den där stabiliteten så är jobbet ändå en trygghet för honom.

Will föddes in i ett hem där allt som var annorlunda räknades som fel. Redan från unga år fick han lära sig skillnaderna mellan renblodiga magiker och smutsblod, och anledningarna till varför de renblodiga var så mycket bättre än alla andra. Will växte alltså upp med en väldigt snäv syn på livet där trångsynthet var en dygd. När han väl fyllde elva och klev in genom Hogwarts portar för första gången hade hans uppfostran format honom till en pojke med en väldigt svartvit syn på livet. Han visste att det som skulle föra honom till framgång inte var vänskap och nöjen utan hårt arbete och då och då visst fult spel. Om det var uppfostran eller något medfött som gav honom de egenskaper som gjorde att han placerades in i Slytherin var svårt att säga vid det laget, och det skulle nog inte bli helt tydligt förrän många år senare.

Med både hjärnan och viljan på rätt ställe tog sig Will igenom de första åren i skolan utan problem. Han visade ständigt framfötterna på lektionerna och slog sig även fram med bravur på den sociala sidan, även om det inte handlade om jakt på livslång vänskap utan snarare kontakter som hans föräldrar tyckte kunde komma till nytta i framtiden. Vad han själv egentligen ville göra med sitt liv började pojken inte fundera på förrän under sitt femte år på skolan. GET-proven stod för dörren och så även valet av FUTT-ämnen, men detta var långt ifrån det enda som rörde sig i den unge Willoughbys hjärna. Nu vid femton års ålder hade hormonerna börjat rusa i hans kropp med en helt ny hastighet, likt i många andra av klasskamraternas kroppar. Han sköt iväg på höjden, blev av med den barnsliga rundheten i ansiktet och kunde under en lektion i Örtlära nå flera olika oktaver av misstag. När julen kom hade växtvärken börjat lägga sig och så också rösten, men vid den fysiska förändringens slut tog ett annat problem vid. Han kallade det problem då i alla fall.

Att vara annorlunda var ett brott, enligt hans mors ömma ord. Med detta i huvudet gjorde Will precis som de andra jämnåriga pojkarna i elevhemmet och skaffade sig en flickvän. Hon var en söt flicka i årskursen under, med mörkblont hår ned till axlarna och ett varmt leende. Hennes blodstatus skulle godkännas av föräldrarna Haven, det var Will säker på och hon var snäll och trevlig, så han borde alltså gilla henne. Flickan överöste honom med kramar och kyssar, men det dröjde inte länge innan Will började undra vad som var fel. Han kände ingenting. Hur mycket han än försökte tänka på hennes mjuka läppar, hennes smala midja, hennes välformade höfter så fanns där ingenting som rörde sig inom honom. Sovsalskamraterna skröt vitt och brett om hur långt de kommit med sina flickvänner, och Will började fundera på att besöka sjukhusflygeln. Kanske var något fel på honom? Kanske hade han missat ett viktigt steg i puberteten? Steget där kroppen insåg att tjejer var mer än bara vänner.

När GET-proven väl kom igång hade det där besöket till sjukhusflygeln inte blivit av. Stressen över proven fick honom att för en stund glömma problemen. Flickvännen klängde allt jämt vid hans midja under kvällar och helger, men med proven att tänka på blev det allt svårare att hålla uppe skenet inför henne. Det dröjde dock fem prov innan förhållandet tog slut, och då var det Will som tog beslutet, inte den stackars flickan.

Will hade alltid varit duktig i skolan, men virrvarret i huvudet de senaste månaderna hade suddat ut mycket av informationen han lagrat i minnet. Provet i trollkonsthistoria var det som drabbades hårdast av detta, men det var inte heller det enda som påverkade resultatet där för Wills del. Samtliga av skolans femteårselever placerades ut i Stora Salen och Will fann sig sittandes bakom en gryffindorkille med mörkt hår draget bakåt i en hästsvans. Om någon frågade skulle Will förneka all kännedom om elevens namn och existens, men sanningen var den att han visste killens namn, schema och handstil. Han kunde inte förstå varför, men sedan någon vecka tillbaka så hade just den där killen fyllt hans tankar dag som natt. De läste Latin tillsammans och några veckor tidigare hade de hamnat i samma grupp vid någon arbetsuppgift. Will mindes inte uppgiften, men vartenda ord som gruppkamraten uttalat hade etsat sig fast i hans minne och spelades upp om och om i hans huvud. Will försökte verkligen koncentrera sig på provet, där i Stora Salen, men hans mörkt bruna ögon sökte sig gång på gång upp från pergamentet, till killens nacke, axlar och rygg. Inte förrän killen reste på sig och lämnade in sitt prov kunde Wills koncentration återgå till det egna provet. Så snart provet var över gick han och sökte upp sin flickvän och gjorde slut, för det var tydligt att något var väldigt fel med honom och det var inte rätt att utsätta tjejen för det.

Wills sjätte år på Hogwarts följde det föregående årets spår. Efter ett par månader bestämde han sig för att det nog var bäst att dra sig undan. Det var helt uppenbart att något var fel på honom, och han ville inte gärna att någon skulle märka det. Kanske smittade det till och med. I sin självvalda ensamhet började han söka igenom böcker efter ett botemedel. Något som kunde göra honom normal igen. Som det var nu kunde han inte ens se sin egen mor i ögonen. Han visste att hon hade lagt upp hela hans liv åt honom. Han skulle gå ut från Hogwarts med fina betyg, skaffa sig en post på ministeriet och sedan arbeta sig uppåt tills han nått toppen. Under tiden skulle han hitta en renblodig kvinna att gifta sig med och de skulle få vackra och väluppfostrade barn som kunde föra släktens värderingar vidare. Något annat alternativ fanns inte. Kvinnan kunde inte bytas ut mot en man. Det skulle vara fel. Det skulle vara annorlunda och annorlunda var fel, det hade han vetat hela sitt liv. Det var lika fel som att vara god vän med en hufflepuffare, eller ha ett praktiskt yrke.

”Är du inte färdig med din tonårsrevolt snart?” viskade mrs Haven ilsket åt sin son så att saliven stänkte från hennes mun. Det var jul, året efter att han tagit sin FUTT-examen och temperaturen i rummet verkade ha sjunkit ned till iskyla på bara några sekunder. Informationen som utlöst moderns ilska var beskedet att Will tackat nej till en förlängning av praktikplatsen på ministeriets rättsavdelning.
”Jag känner bara att det inte är något för mig”, förklarade Willoughby i lugn ton för sin mor. Han hade bävat för att berätta det, för han visste att han redan var långt ifrån på god fot med föräldrarna. Hans FUTT-betyg hade haft en hel del dalar och den senaste gången han besökte hemmet hade han dessutom gjort misstaget att ta med sig sin bästa vän hem.

Han hade lärt känna Francis under sitt sista år på Hogwarts. De hade läst spiritism tillsammans och då de var lika urusla på ämnet båda två hade de placerats tillsammans för att inte dra ned några fler i fördärvet. Trots stora olikheter fann de båda pojkarna varandra snabbt. Francis var varm och uppmuntrande medan Will var sammanbiten och misstänksam. Francis visade dock Will en värld som han i alla år sett som något främmande och avlägset. Faktum var att Francis fick Will att ifrågasätta hela sin uppfostran. Francis var mugglarfödd, han gick i Hufflepuff och han drömde om att bli fotograf. Snabbt föll Wills världsbild ihop, för Francis var inte konstig. Han var inte korkad eller smutsig och han var sannerligen inget hot mot trollkarlssamhället. Han var en människa, och en väldigt trevlig sådan om Will fick säga det själv. När de båda tagit sin FUTT-examen stod de varandra väldigt nära, men Will hade fortfarande vissa delar av sig själv som han valde att hålla hemliga. Francis hade bevisat att mugglarfödda magiker och hufflepuffelever var helt normala, men kvar fanns ändå essensen av Wills uppfostran. Annorlunda var fel, och sakerna han kände när han såg på vissa killar var inte acceptabla.

”...och så kommer hans pojkvän förstås”, sa Francis en dag i maj när både han och Will var nitton år gamla och satt och planerade kvällens middagsbjudning. Den meningen var början på Wills nya liv. Plötsligt fanns det killar som hade pojkvänner, och det var inget konstigt med det. Francis blev förstås förvånad över att hans vän inte känt till begreppet ”homosexuell” tidigare, men kunde konstatera ganska snabbt att Will haft tillgång till väldigt konservativ litteratur under sin uppväxt.

Nu, vid tjugoåtta års ålder, har Will kommit minst sagt tillrätta med sin nya identitet. Han hade accepterat sin sexualitet i tjugoårsåldern, och efter några omtumlande år av andra sorters känslostormar hade han en sommardag när han var tjugotvå upplevt en världsomvälvande vändning. Han hade träffat Jasper Attaway på en semesteranläggning i södra England, och även om han vägrade erkänna det då, så hade han fallit huvudstupa för den väna, dödssnygga mannen. Will hade dock vägrat se sina känslor och potentialen som fanns mellan de båda på många månader, och när han väl erkände sina känslor för sig själv och Jasper hade det gått några ytterligare, stormiga månader innan förhållandet till slut landat i en harmonisk vardaglighet. Sex år senare kunde Will lyckligt konstatera att Jasper hade gett honom allt: kärlek, lycka, och ett nytt efternamn. Willoughby Haven hade blivit Willoughby Attaway, och med ens kändes livet helt rätt. Sedan han klurat ut sin identitet hade Haven-namnet skavt, men Attaway-namnet stod för allt han själv stod för. Med det, och sin nye make vid sin sida, kunde Will gå vidare från gamla samvetskval. Istället för att ära sina föräldrars värderingar gör han nu precis tvärtom, det vet han om. Inbjudningarna till släktkalasen har visserligen slutat komma med uggleposten, men det är inget han saknar. Han har en annan släkt nu. En släkt som accepterar honom för den han är.

Kvart över fem dunkar en kollega till Will honom i ryggen och förklarar hans skift som avslutat. Will gillar som sagt verkligen sitt jobb, så arbetstimmarna brukar passera snabbt för det mesta. Nu för tiden händer det sällan att han tar ett extra vaktskift, men det är inte för att han inte trivs. Nej, han har bara annat att åka hem till nu. Så snart han avslutat sitt arbetspass drar han raskt hem till lägenheten han delar med Jasper i Cambridge. Om det inte är måndag, onsdag, torsdag eller söndag förstås, för då måste han mellanlanda på gymmet först. Träning har varit lite av en passion för honom ända sedan mitten av tonåren och en av de få saker som han aldrig lagt av med trots allt tumult och alla förändringar i vardagen som skett sedan dess. Han har alltid varit relativt känslig av sig personlighetsmässigt så att göra sig stark på utsidan blev tidigt som en försäkring. Han hade alltid varit lång och med de vältränade musklerna blev han dessutom respektingivande. Förr gillade han att spela macho bara för att han gillade känslan att för en kort stund ha makten; nu gillar han mest att använda sina muskler för diverse praktiska skämt. Fortfarande gillar han dock att träna, även om målet förändrats. Han gillar att känna svetten rinna nedför hans panna, i rännilar från det mörka håret, förbi de mörkt bruna ögonen och följande de skarpa linjerna i ansiktet. Kanske var det från början ett sätt att bevisa sin manlighet, men vad det än var då, så handlar det nu bara om att han älskar det. Hans vänner och make brukar skämtsamt reta honom för muskelmassan och försöken till att vara macho, men de vet alla att det bara är en yta. Hur mycket han än pumpar upp sig så kvarstår ändå den mjuka insidan, den som han gömde i många år men som nu, när han äntligen känner att han kan vara sig själv, skiner igenom vad han än gör.

Kanske är det balansen mellan muskelmassan och den omtänksamma insidan som gjorde att han sökte sig till vaktyrket. Det, eller så gillar han bara kort och gott att skrämma livet ur folk utan att det kan få konsekvenser.