SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder.

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Aidan Kane [Konstnär] (combefri)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 558
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Aidan Kane [Konstnär] (combefri)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Aidan Harvey Kane
Birmingham
Konstnär

Han håller i trollstaven som om han var en dirigent. Ett vacklande flin spelar över det stubbiga anletet och på ostadiga fötter svänger han med staven högt upp i luften ovanför sitt huvud, i takt med någon melodi bara han kan höra, dirigerandes en skock musiker bara han kan se. Den mörka blicken vilar trotsigt på en vit duk uppsatt på den smutsiga väggen på andra sidan rummet, och Aidan synar ännu inte urskiljbara motiv på den en stund, med misstron studsandes i bröstet.
Nynnandes tar han sig sedan med små, tassande danssteg någon meter närmare, snurrar graciöst på staven, snurrar graciöst på stället, och ler. Plötslig gör han en knivskarp rörelse med handleden och får tre olika färger att flyga upp från paletten på pallen bredvid duken och med ett äcklande smack skvätta ut på den. Så skrattar han, rakt ut och maniskt. Färgerna där på duken rinner i en sörjig röra, och Aidan släpper sin trollstav på golvet, går fram till duken och trycker båda sina tummar rakt i kladdet. Med en grimas som vrider sig allt eftersom att han vrider på fingrarna drar han ut färgen till kanten på duken i snirkliga mönster.
Vilken jävla katastrof. Han målade ju för i helvete som ett annat småglin. Och folk kallade honom ”konstnär”?
  - | -  
En gång i tiden skulle kanske Aidan Kane på allvar ha kallat sig själv för “missförstådd konstnär”. Nog var han missförstådd alltid, och visst, sin konst var det han främst lyckades få in någon slags inkomst från. Men nu för tiden drog han bara fram det kortet när han ville reta upp andra, eller för att se om de skulle gå på det och känna medlidande för honom. Han hade alltid haft en fallenhet för att provocera fram reaktioner från sin omgivning, och utnyttjade denna färdighet så fort det var möjligt. Om andra älskade eller hatade honom för det brydde han sig inte nämnvärt om. Han var nyckfull och nonchalant, och hans främst mål i livet var inte precis att skapa en stabil tillvaro för sig själv. Det hade han aldrig haft, och det skulle han aldrig heller få, det visste han.
Aidans mamma hade lämnat Aidan och hans pappa när Aidan var sju år gammal. Det var inte som om Aidan klandrade henne för det: hans pappa var ett riktigt as och hade varit det även då, och Aidan förstod till och med varför Rosa Sworder inte ens tagit sin sjuårige son med sig. Varför släpa på en oduglig sjuåring utan den minsta magiska förmåga och dessutom alldeles för lik sin far när man skulle tillbaka in i magikervärlden? Reuben Kane hade inte känt till sin flickväns magiska förmågor, och inte heller Aidan, och Rosa hade gått upp i rök. Två år senare hade Aidans magiska ådra visat sig för första gången när han, utan att ha rört ett finger, stoppat ölflaskan Reuben kastat mot honom mitt i luften.
Maktbalansen mellan den lille pojken och den 33-årige alkoholisten hade skiftat från och med då. Inte för att Aidan kunde använda sin magi på något sätt än, givetvis, men det hade varken han eller Reuben vetat. Från åtta års ålder lärde sig Aidan att även om han inte kunde kontrollera vad andra trodde, tyckte om och kände för honom så kunde han i alla fall kontrollera hur de reagerade på och agerade mot honom.
  - | -  
“Honey?” kommer först en ljuv stämma från sovrummet, och snart efteråt uppenbarar sig en mörkhårig, långbent kvinna vid dörröppningen in dit.
“Hm”, är det enda svar hon får från Aidan, som halvligger i sin slitna soffa med ena benet vinglandes över armstödet och det andra stickandes utanför soffan. På golvet i jämnhöjd med hans huvud vid det andra armstödet står en halvdrucken flaska draköl. Aidans mörka blick vilar ut genom det enda fönstret i rummet, på hustaken där utanför.
“Älskling, vill du att jag ska laga nått åt oss?”
“Vart var du igår kväll?”
Frågan förvånar uppenbarligen henne, för hon stannar till på vägen mot det lilla pantryt. Aidans blick har inte flyttat på sig, men hans mun formar ett smalt, fult streck i det annars så vackra ansiktet som hon tyckte så mycket om.
“Jag… jag var bara hemma?”
“Varför tvekar du?”
Hans röst är hård och han vänder sin lika hårda blick mot henne nu.
“Jag tvekade inte!”
“Jo, det gjorde du.”
Han reser på sig och kommer emot henne, och hon stelnar till där hon står. Men han lutar sig bara mot dörrkarmen in till köket, drar en djup suck och sluter ögonen. När han öppnar dem igen är den hårda blicken som bortblåst, och istället utbytt mot en beklagande. Han sträcker fram en hand och drar några slingor av hennes hår bakom örat på henne.
“Du får såklart göra precis vad du vill när du inte är här,” hans tonfall gör henne dock osäker, “men hur ska jag någonsin kunna lita på dig när du ljuger för mig?”
“Jag ljuger inte för dig, Aidan”, svarar hon och lyckas hålla rösten stadig.
“Men för i helvete!”
Utbrottet kommer plötsligt och hon ryggar tillbaka, men blir sedan genast arg på sig själv över sin egen reaktion. Aidan är ju inte ens i närheten av att höja handen eller något sånt mot henne! Hans blick är däremot åter mörk när han snurrar runt på hälarna och marscherar bort till soffan igen.
  - | -  
Artonårige Aidan hade varit något spinkigare än 30-åriga Aidan. Hans mörkbruna hår hade varit längre och hängt ner i ögonen, armarna hade varit utan tatueringar, hans klädstil hade inte varit riktigt lika välgenomtänkt och han hade haft alldeles för mycket attityd. Sju år på Hogwarts hade inte gjort mycket för den skepsis mot magi han närde i bröstet, på grund av sin mamma, och inte heller särskilt mycket åt hans behov av att kontrollera andra. Med halvdana betyg och bara ett fåtal nära vänner hade den nu före detta Gryffindoreleven kunnat lämna skolan med en lättnadens suck.
Han fick snabbt lära sig att släppa attityden, däremot. Med de mörka ögonen, sitt sneda leenden och sin annars välvilliga inställning lyckades han ganska enkelt charma sig in hos både den ena och andra konstvetaren, galleriägaren eller välgöraren, bara han inte lät attityden stå i vägen. På så sätt blev han ännu bättre på att manipulera andra, omedveten om att han bara tog mer och mer efter sin far. Han kunde därmed skapa sig ett nätverk av kontakter - innan han efter några år började bli uttråkad igen. Den rakryggade, muskulöse kroppshyddan och den övertygande blicken tycktes bara bli mer inbjudande allt eftersom den provokativa attityden letade sig tillbaka, och eftersom han dessutom kunde hålla den mer i schack än tidigare blev han också mer oförutsägbar och farlig, för sig själv och för sin omgivning.
  - | -  
Med en häftig, djup inandning dras Aidan upp ur det svarta, och ljus, ljud och lukter börjar blixtrar skoningslöst i huvudet på honom. Han far upp i sittande ställning, men måste i nästa ögonblick sjunka ner på ena armbågen igen, hostandes, flämtandes, hållandes sig själv i sidan. Det hårda, kalla golvet under honom känns bekant, liksom rösterna ovanför honom.
”Kasta ut honom!”
”Men ser du inte att han behöver botare?!”
”Vad han behöver är en till käftsmäll!”
“Det var han som startade det, han provoce-”
”Det spelar ingen jävla roll! Davies, Pearce, släng ut honom, för helvete!”
“Men-”
“Inte ett till jävla ord, Lowe, annars få du smaka på samma förhäxning!”
Aidan börjar skratta, fortfarande hostandes och halvt liggandes böjd över golvet, ett vanvettigt skratt som får det att bulta i tinningen, och hans sida att värka. Järnsmaken i munnen är som en gammal vän på välkommet återbesök. Någon meter bort rullar ett tomt whiskyglas. Han drar med ovansidan av handen över munnen bara för syns skull, och mycket riktigt är den blodig när han tar stöd mot golvet igen. Fantastiskt!
I nästa sekund får han se sig uppdragen från golvet av två par armar, vårdslöst släpandes bakåt genom lokalen och snart nog utslängd genom ett par dubbeldörrar, ut på en våt kullerstensgata. Svartvändargränd. Bakom sig lämnar han en klunga magiker som stirrar på honom från sina bord eller bardisken inne i puben, och den lilla samlingen av människor runt den uppretade trollkarlen som måste ha drämt till honom och sedan hunnit få in ett par sparkar innan någon lyckats hejda honom. 
”Tack för whiskyn”, hostar Aidan skrattandes fram och höjer en hand mot den ursinnige trollkarlen, innan säkerhetsvakterna som kastat ut honom smäller igen dörrarna. Aidan försöker dra ett andetag, hostar till, harklar sig, och spottar ut blodblandat saliv på kullerstenarna.
  - | -  
“Insane, Kane!” brukade hans vänner utbrista flinandes när Aidan blev utslängd från pubar, klubbar, kaféer, restauranger; när han drog hem ytterligare en ny tjej för andra, tredje, fjärde kvällen i rad; när han blev sparkad från det tillfälliga jobbet som bartender, städare, diskare, receptionist; när han slog näven genom en nymålad tavla, hällde alla färger över en nästan färdig, eller knäckte alla penslar utan att ens ha påbörjat någon.
“Insane, Kane!” sa de, med något tveksamma flin, när någon av dem fick syn på det nya blåmärket, de uppsvullna knogarna, den gulnande blåtiran, det hoplappade såret på hans kropp, eller när den femte, sjätte och sjunde tjejen lämnade hans lägenhet gråtandes, skrikandes, med nedböjt huvud och nedvänd blick.
Aidan skrattade, och tänkte att galen, ja, kanske var han lite galen.