Alla med någon sorts OFF-ansvar inom SH får vara lediga (om de vill) fram till 1 september. Läs mer här »

SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder. // Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Dorofey Nikolaievich Sokoll (Toadyone)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 562
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Dorofey Nikolaievich Sokoll (Toadyone)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Godkändes 30 Jan 2011, 16:41

Dorofey Nikolaievich Sokoll, Archangelsk, Ryssland

Dorofey Nikolaievich Sokoll låg och sov en tidig morgon i slutet av maj månad, ett par veckor efter det att han hade fyllt elva år eftersom hans födelsedag var den tredje maj. Han drömde för närvarande en ganska obehaglig dröm som handlade om att han återigen skulle misslyckas med sitt antagningsprov till Durmstrang. Det var verkligen någonting som han inte ville uppleva igen. Följderna av det var att hans fader, ytterst kraftfullt, hade klargjort vilken misslyckad son han var och detta trots att fadern själv hade misslyckats med sitt inträdesprov två gånger innan han klarade det. Men så hade ju fadern ett hett temperament som Dorofey till viss del hade ärvt men som han hade lärt sig att dölja. Att man inte fick sätta sig upp mot sin fader eller mot någon annan auktoritet hade han fått lära sig den hårda vägen redan vid elva års ålder. Han slumrade oroligt då hans dröm hade fört honom in i minnet av vad som hade hänt den dag då brevet med hans misslyckande hade kommit och följderna av detta brev. När blåmärkena någorlunda hade läkt hade hans far satt honom i hårdträning, inte fysiskt eftersom det var den delen av provet han hade klarat bäst, tillsammans med privatläraren. Han hade fått studera hårt och haft mycket lite fritid och nu var det upp till bevis. Dagen var kommen då hans framtid skulle avgöras, det var dags att göra antagningsprovet för andra gången.

”Om jag var som du skulle jag stiga upp och klä på mig i rödaste rappet”, sade en hånfull pojkröst. Dorofey vaknade med ett ryck ur sin oroliga slummer och satte sig käpprakt upp i sängen och blinkade när lampan plötsligt tändes i taket. Han såg sin yngre broder stå innanför dörren med sitt sedvanliga hånflin på läpparna denna mycket tidiga morgon. Brodern önskade inget hellre än att Dorofey skulle misslyckas med provet ännu en gång. ”Far vill tala med dig och han är inte på humör att vänta”, fortsatte den yngre pojken. ”Men du är väl en sådan mes att du kommer misslyckas idag igen.”

Dorofey gnuggade sig i ögonen och drog försiktigt undan täcket och reste sig upp ur sängen. Han gick fram till sin garderob och började överväga vad han skulle ha på sig denna viktiga dag eftersom det var viktigt att göra ett bra intryck på dem som övervakade antagningsprovet. Han valde ut några av sina bästa kläder och gick mot badrummet utan att säga ett enda ord till sin yngre broder. Den yngre brodern var faderns ögonsten och han ansågs vara perfekt till skillnad från Dorofey och han fick alltid vad han ville ha och tilläts en mycket större frihet än Dorofey. Deras förhållande var inte alltför broderligt eftersom den yngre brodern ständigt försökte hitta på sätt att provocera Dorofey för att få honom att visa sig aggressiv för att få en anledning för fadern att bestraffa honom.

Dorofey gick genom en lång korridor i den stora villan i norra delen av staden Archangelsk, en stad i nordvästra Ryssland som låg bredvid floden Dvina. Familjen Sokoll umgicks bara med ett fåtal andra familjer i staden eftersom det inte gick för sig att umgås med mugglare och det var mycket viktigt för familjens rykte att visa sig stolt över sitt magiska blod. När Dorofey kom fram till badrummet, som han delade med sin yngre broder, möttes han av sitt okammade havrefärgade hår som började bli alldeles för långt eftersom det nu gick ända ned till käken. Skulle han komma in på Durmstrang denna gång skulle han bli tvungen att klippa sig innan terminen började. Han drog fram en kam ur en av dem många lådorna vid handfatet och började raskt kamma håret så att han skulle se någorlunda respektabel ut när han mötte sin fader trots den tidiga timman. Medan han kammade håret fortsatte han att se sig själv i den stora spegeln.

Han såg sina stora isblå ögon, sina markerade kinder och den lilla munnen med en aning fylliga läppar. Hans ögon hade ofta ett vaksamt uttryck eftersom han väntade sig att andra människor skulle håna honom eller provocera honom. Hans hy var naturligt ljus men ofta solbränd eftersom han tillbringade mycket av sin tid utomhus. Han var smal men muskulös eftersom han tränade mycket och av medellängd, varken lång eller kort för sin ålder. Alldeles för snart var han klar med att kamma håret så att han blev tvungen att tvätta sig istället. När han var klar klädde han på sig i sina fina kläder och försökte släta ut dem så gott han kunde för att inte göra fadern på dåligt humör redan så här tidigt på dagen. Han fortsatte tillbaka genom samma korridor som han kom ifrån och fann att brodern fortfarande var kvar i hans rum. ”Är du redan klar?”, sade brodern ironiskt. ”Jag antar att du ska visa dig lika mesig och vek och korkad i år igen, som du gjorde förra året. Tänk vad jag njöt av att se far plåga dig och tänk vad jag kommer att njuta när du misslyckas ännu en gång”, fortsatte pojken och gnuggade händerna.

”Kan du inte låta mig vara ifred en enda dag?” sade Dorofey och suckade djupt. Inte för att han egentligen förväntade sig att brodern någonsin skulle lämna honom ifred så länge han var kvar där hemma. Han och fadern hade slagit ihop sig om att provocera och håna honom så mycket det bara gick. Dorofey såg framemot att börja på Durmstrang eftersom det skulle bli ett första steg mot att slippa sin fader och dennes aggressivitet även om han är medveten om att fadern kommer att kunna bestämma över hans liv under många år till. Det enda han fick till svar på sin fråga var det sedvanliga hånleendet och Dorofey gick ut från sitt rum för att söka upp fadern.

När han kom fram till en av salongerna i huset fann han sin moder sittandes i en fåtölj. ”God morgon älskling”, sade hans mor och han gick fram till henne där hon satt. Dorofey och hans moder hade ett bra förhållande hon gav honom mycket uppmuntran och stöd. Efter henne har han fått sin hjälpsamhet och flitighet och han tar sig an dem flesta av sina uppgifter med entusiasm även om den inte alltid syns på ytan. ”Godmorgon mor”, svarade han henne artigt och log ett av sina sällsynta leenden som lyste upp hans ögon och fick den isblå färgen att se någorlunda varm ut. Dorofey var alltid artig och stod stadigt med båda fötterna på jorden och höll fast vid verkligheten även om han stundtals drömmer om att bli fri från fadern.

”Far vill tydligen tala med mig”, fortsatte han och suckade samtidigt som leendet försvann från hans ansikte. ”Ja det börjar bli dags för er att ge er iväg så att ni inte kommer för sent till antagningsprovet senare idag. Jag måste bara få tala om innan du går Dorofey att jag är stolt över dig oavsett hur det går på provet.”, sade hans mamma med ett uppmuntrande leende. Hon visste mycket väl hur det skulle komma att gå för sonen om han inte klarade provet denna gång eftersom hon kände sin make. Hennes make hade ofta ett okontrollerat temperament som han brukade ta ut på deras äldste son när han fick tillfälle. Modern arbetade inte utan var hemma och såg till att barnen gjorde det dem skulle.

Dorofey lämnade rummet utan att säga något mer till sin moder och kände hur hans humör sjönk ju närmare samtalet med fadern kom. Hans båda föräldrars olika beteende mot honom hade skapat en stor osäkerhet inom Dorofey och han upplevdes ofta som reserverad och svåråtkomlig eftersom han hade vant sig vid att hålla vad han egentligen tycker och tänker för sig själv. Innerst inne vill han att andra ska respektera honom för den han är och faktiskt acceptera honom för det. På ytan verkar han vara en sådan person som ständigt är lugn och tråkig men när folk lär känna honom visar det sig att han egentligen vill göra något spännande och farligt.

Han gick igenom en annan salong som var tom och vände sina ögon ut genom fönstret. Han längtade efter att få gå ut och gå själv i skogen som han hade brukat göra men som han inte hade fått göra på ett bra tag. Han tyckte om skogen och att lära sig om alla djur och växter som fanns där. Kanske om han lyckades idag så skulle han få gå ut i skogen så mycket han ville sen, det hoppades han verkligen på. Han tycker att det skulle vara spännande att stöta på en drake eller något annat legendariskt djur. Det var ett bra tag sedan han hade fått bada i floden också men inte riktigt lika länge sedan eftersom hans fader ville att han skulle hålla sig i form. I form var något han verkligen var eftersom han tyckte om fysiska aktiviteter så som quidditch och simning, han hade inte ens något emot att simma i floden mitt i vintern. Det han mest tyckte om med att spela olika sporter var lagandan eftersom han var van vid att undertrycka sin egen betydelse och därför inte utövar sport för att visa upp sig själv eller ta åt sig ära.

Han slöt ögonen och såg floden för sin inre syn, inte sådan som den förmodligen såg ut denna majdag utan så som den såg ut en speciell dag för några år sedan då hans största intresse hade vaknat. Han hade stått där nere vid floden en dag då det åskade och en blixt hade slagit ned i sanden. Det han hade sett då var helt oförklarligt och magiskt för där i sanden hade det funnits små glasbitar. Sedan dess var detta intresse hans mest välbehållna hemlighet, han hade inte ens berättat om det för sin moder, som han brukade berätta saker för. Han tyckte om att veta att det fanns saker som bara var hans och när han blir vuxen vill han arbeta med glas och magiska föremål.

Dorofey slet blicken från fönstret och sina egna tankar och fortsatte genom den stora villan för att hitta sin fader. När han hade gått en stund till hittade han fadern sittandes i en stor fåtölj med en ilsken min. Dorofey drog in ett djupt andetag och släppte ut det igen med en suck. Han såg verkligen inte fram emot resten av det som skulle komma under dagen. Det var dags att ta tjuren vid hornen och Dorofey gick fram dit fadern satt och bugade sig en aning och väntade på att fadern skulle börja samtalet. ”God morgon min son, jag ser att du har masat dig upp”, sade fadern med arrogant stämma samtidigt som han höjde på dem ljusa ögonbrynen. Dorofey tyckte inte att det var nödvändigt att svara på faderns hälsning eftersom han skulle fortsätta samtalet när han kände för det vare sig Dorofey svarade eller inte. Dorofey är tyst och viker lätt undan för att slippa ta konsekvenser av det som han egentligen tycker och tänker. Därför är det bättre att bara ge med sig eller att inte säga något överhuvudtaget. Han kan prata nar han känner för det om han känner sig säker i situationen. Annars väljer han allt som oftast att hålla tyst för att rädda sitt eget skinn. Han är ganska självständig och litar mest till sitt eget omdöme för att klara sig, dock kan han mycket väl tänka sig att hjälpa andra med saker och ting om han inte känner sig hotad i en situation.

Fadern tog ingen notis av det faktum att sonen inte svarade på tilltal eftersom det var så det brukade vara. Han visste däremot att sonen svarade på tilltal i sammanhang där etiketten var viktig för det hade han sett till genom en sträng disciplin. Fadern arbetade som numerolog och var stolt över sitt yrke samtidigt som han försökte se till att hans arbete blev uppmärksammat i landet. ”Det börjar bli hög tid för oss att bege oss till Moskva min son. Vi får inte komma för sent till antagningen”, sade fadern svalt och värderade sonen med blicken. ”Jag ser att åtminstone har vett att klä dig ordentligt denna viktiga dag”, fortsatte han med lika sval röst och passade samtidigt på att glömma att Dorofey alltid klädde sig prydligt. ”Det är dags för oss att bege oss”, sade han abrupt och reste sig från soffan. ”Ja, sir”, svarade Dorofey dämpat och följde efter fadern ut ur rummet.

Några timmar senare anlände Dorofey och hans fader till en viss lagerbyggnad i Moskva. De var lite tidiga vilket var bra eftersom man inte fick göra provet om man kom försent. Dorofey kände sig otroligt nervös och hans faders överlägsna ansiktsuttryck gjorde inte saken bättre. Han försökte lugna sig genom att andas djupt då det snart var dags att prestera hans absolut bästa. En man kom ut dit alla förväntansfulla barn och föräldrar stod och meddelade att det var dags för antagningen att börja.

Alla barnen följde eftermannen in i ett annat rum och blev placerade vid bänkar. Dorofey visste ungefär vad som väntade honom, vilket först var ett skriftligt prov. Att lösa problem var han ganska bra på, men han var sämre på att faktiskt beskriva det i ord. Han försökte tänka bort var han befann sig och fokuserade på problemet som skulle lösas. Det var ganska lätt att förstå tyckte han, men det svåra, som gjorde att han misslyckades förra gången, var att faktiskt skriva ned vad han tyckte och tänkte. Han blundade några ögonblick och såg Durmstrang framför sig. Dorofey tog ett fast grepp om fjäderpennan och lät tankarna flöda om hur problemet skulle lösas. Han upptäckte att det faktiskt kändes riktigt bra att få ur sig vad han egentligen tyckte om någonting trots att det bara gällde ett opersonligt problem. Dem generella frågorna om magi var lite knivigare men snart var även dem avklarade.

Nästa del av provet började och all blev uppropade i bokstavsordning. Dorofey fick sitta och vänta en stund, ensam med sin nervositet trots att första delen av provet hade känts bra. När han blev uppropade följde han efter in i ett mindre angränsande rum. Nu var det dags för en uppvisning i hur väl han kunde etiketten. Den här delen tyckte han var ganska lätt eftersom han hade ägnat en stor del av sin uppväxt åt att lära sig sådana saker. Utfrågningen gick bra och efter en stund blev han ombedd att gå tillbaka till det stora rummet.

Där blev dem indelade i grupper med både pojkar och flickor i varje grupp. Dorofey försökte hålla sig i bakgrunden och lät de andra i gruppen prata. Den här delen av provet var den han egentligen var dålig på eftersom han var dålig på att visa vad han gick för i en gruppkonstellation. Hans grupp var en av dem sista att bli klara med uppgiften och alla gick återigen till sina bänkar för att vänta på att bli uppropade.

Denna del började med att han blev uppropade och följde efter en man in i samma lilla rum som förut och satte sig ned på en pall. Dorofey kände sig riktigt obekväm och nervös i den här situationen men försökte upprätthålla ett neutralt ansiktsuttryck. Om han bara lyckades hålla sig lugn under denna sista plåga så skulle den bästa biten av provet komma alldeles strax. Mannen tog fram sin trollstav och petade på honom en stund. Uppenbarligen blev mannen nöjd med resultatet eftersom han visade in Dorofey i det sista rummet.

Denna avslutande del av provet var Dorofeys starkaste gren, det var dags att visa vad han gick för rent fysiskt. Det som gällde var att utföra några övningar och för en pojke som mer eller mindre frivilligt badade i Dvina floden mitt i vintern var detta inget problem. Den första övningen gick ut på att var och en skulle testa sin uthållighet genom att hänga i armarna från en pinne i taket. Dorofey tog tag i sin stång och lyfte sig upp från golvet. Det här var en lätt match även om det började kännas i musklerna efter en stund. Han var en av dem som höll sig kvar längst och på det här området kände sig Dorofey ganska självsäker. Efter en hel del övningar till när han kände sig utmattad och genomsvettig var det dags för den sista övningen som var den jobbigaste av alla. Alla pojkarna som fortfarande hade någon ork kvar skulle springa fram och tillbaka mellan två linjer så fort och så många gånger som möjligt.

Dorofey drog en suck av lättnad när provet äntligen var över för även om det hade varit roligt undertiden så hade det varit riktigt påfrestande samtidigt. När Dorofey kom ut till entrén för att möta sin fader fick han för ovanlighetensskull en uppskattande blick av denne. Hans trötta huvud undrade om hans fader möjligen hade fått något preliminärt resultat och om så var fallet kunde det bara vara positivt för att fadern skulle nedlåta sig till att ge Dorofey ett tecken på uppskattning. Fadern tog ett fast grepp om sonens högerarm och ledde honom ut från lokalen. Väl hemma i Archangelsk begav sig Dorofey till sitt rum efter att ha tvättat av sig. Han var utmattad både fysiskt och mentalt. Han hoppades verkligen att det hade gått bra denna gång när han kröp ned i sin säng, slöt ögonen och föll ned i en djup, drömlös sömn.