Alla med någon sorts OFF-ansvar inom SH får vara lediga (om de vill) fram till 1 september. Läs mer här »

SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder. // Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Rigobert Flaubert [BB] (Vaniljtea)

Användarens profilbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 573
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Rigobert Flaubert [BB] (Vaniljtea)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Godkänd: 26 Aug 2013, 18:26

Rigobert Flaubert, Olonne-sur-Mer, Frankrike



Rigobert Flaubert tog verkligen hem priset. Det gjorde han alltid. Det fanns inte, kunde omöjligt finnas, något fulare namn på hela jordklotet. Han hade endast två namn. Och de rimmade. De rimmade. Hur ond kunde man som förälder bli, om man valde det namnet på sin son? Det var inte som att hans föräldrar inte kunde komma på några fina namn, de hette själva Kimya och Alain, och det borde de ju fått någon inspiration ifrån. Eller från sina föräldrars namn, det var ju fortfarande ganska vanligt att döpa sina barn efter någon släkting, i alla fall i trollkarsvärlden vad Rigobert förstått, och han skulle bra mycket hellre hetat Gérald efter farfar eller Pascal efter sin farfarsfar. Det var klart att folk stötte på vanliga, normala, fina namn i sin vardag, hans föräldrar var ju inga eremiter direkt. De hade ju till och med lyckats namnge barn förut! Det var det mest orättvisa av allt. Rigobert hade två äldre syskon, Cosette och Daniel, och de hade ju fullständigt normala, accepterade namn. De var tvillingar, fyra år äldre än Rigobert, och han hade alltid varit avundsjuk på dem. De hade fötts till samma föräldrar, fått samma uppfostran, men av någon outgrundlig anledning så var det bara Rigobert som pekats ut att få ett så fruktansvärt namn. Han hade dessutom lite svårt för tvillingarna i allmänhet, för trots att de inte var av samma kön tycktes de förstå varandra så mycket bättre än någon förstod honom, och de verkade för honom så coola. Cosette dansade hiphop på fritiden och spelade fiol, Daniel kunde allt som var värt att kunna om både matematik och förbannelser. På sitt sätt var de väl båda lite töntiga också, så Rigobert försökte att tycka att det var bra att han inte alltid fick vara med och hänga med dem. Men det gick inte riktigt.



Rigobert har förstås andra kompisar, mer i sin egen ålder. Han är fortfarande bara tio år, men det känns alltid som att han är mycket äldre. I skolan hänger han med ett kompisgäng på sex personer, och det är bara en annan tjej som är lika gammal som honom, de andra är ett eller två år äldre. Han lärde känna dem för två somrar sedan, och sedan dess har det blivit så mycket roligare att gå till skolan. Innan var han tvungen att leka med de dryga klasskompisarna, som aldrig kunde hitta på något mer kreativt än att spela fotboll eller leka krig runt den lilla samling gungor som stod på skolgården. Rigobert tyckte aldrig att det var särskilt intressant, men han hängde med i alla fall, eftersom han inte ville vara ensam. Han var också riktigt begåvad när det kom till sport, men han ville mycket hellre vara djup, och diskutera samhället, poesi, eller mode.

Så flyttade Dahlia till den mycket lilla orten Olonne-sur-Mer, och deras lärare satte dem bredvid varandra på en lektion, och gav Rigobert i uppgift att visa henne runt. Det tog dem ungefär två timmar innan de upptäckt att de gillade samma band, och delade samma önskan om att en dag flytta till en storstad och engagera sig i kreativa utlopp som musik, konst, och poesi. Dahlia låg ju trots allt Rigobert steget före i det att hon faktiskt bott på andra platser innan, men hon försäkrade honom att de varit lika tråkiga småstäder som Olonne-sur-Mer.

Tillsammans med sina vänner fick Rigobert plötsligt en ny vardag, där han inte spelade fotboll på rasterna, utan istället satt på staketet och pratade om framtidsdrömmar, klagade på hur lite det fanns att göra på orten, och högläste dikter och sångtexter. Ofta umgicks de även efter skolan, ibland till och med hemma hos familjen Flaubert.



Egentligen kunde det vara lite riskabelt att ta in mugglare i ett magikerhem, det visste Rigobert, eftersom hans farmor Beatrice alltid pratade om det så fort de träffades. När han var liten hade han ogillat det, och tagit illa upp å sin mammas vägnar, men nu när han var äldre hade han fattat att Beatrice älskade hans mamma väldigt mycket, och alltid avslutade sina långa haranger med att säga att de ju i alla fall hade tur när Alain gifte sig med Kimya. Men att ta hem sina skolkompisar var helt okej, eftersom det var just Kimya som bestämde i huset, och det därför fungerade som vilket mugglarhem som helst. De hade till och med en tv, något hans farföräldrar alltid kommenterade hur festligt det var. Kimya jobbade framför allt hemifrån, och hon hade bestämt sagt att då skulle hon minsann ha ett normalt hem, så fick trolldomen ske någon annanstans. Hon var kritiker för den lokala tidningen, och skribent åt ett par andra som tillhörde orter längre bort, något som Rigobert starkt beundrade. Hans mamma lyckades ha ett coolt jobb, som var både kreativt och lite uppseendeväckande, samtidigt som hon höll reda på tre magikerbarn. Det enda sura var förstås att hon inte valt en mer genom tiderna inflytelserik plats att göra det på, något, hur finkänslig han än ansåg sig vara när han påpekade det (det vill säga ett par gånger i veckan när han kom hem själv från skolan och var på klagohumör) Kimya inte uppskattade att höra. Rigobert misstänkte att hon egentligen höll med honom, men inte ville erkänna det, eftersom det skulle göra hans pappa ledsen. Rigobert har lite svårt för sin far, en känsla som delas av pappan, då de helt enkelt har ganska svårt för att förstå varandra. Alain är så oförskämt nöjd med att ha sitt kontorsjobb på Ministeriet, med att bo i hålan Olonne-sur-Mer, till och med att hans son heter Rigobert! Skulle pojken vara helt ärlig, misstänkte han att det var Alain som kom på det fasansfulla namnet till att börja med, och det var förstås någonting som han inte kunde förlåta, på ren princip. Men trots att han ofta klagade över både det ena och det andra felet med sin familj, älskade Rigobert dem väldigt mycket, egentligen.



Ett av hans favoritställen var staketet vid en gammal lada, i utkanten av byn. Om man ens kunde kalla det utkant, det fanns egentligen inte så mycket by att det gick, men han kallade det så ändå, åtminstone på sina mindre bittra dagar. I öronen hade han ett par hörlurar, små pluggar som man stack in i öronen, med en sladd, som var kopplad in i hans iPod. Det var förra årets julklapp från hans mormor och morfar, och han älskade den. I och med att han bott mycket som en vanlig mugglare skulle ha gjort, visste Rigobert en hel del om den icke-magiska världen. Hur saker och ting fungerade hade han ingen aning om, var inte speciellt intresserad av att ta reda på det heller, men han kunde deras musik. 70-tals indiepunkrock strömmade in i huvudet, och han insöp nöjt de välbekanta tonerna. Rigobert älskade indie, de djupa texterna, den talande något frustrerade musiken, allt tycktes bara förstärka hans längtan att ta sig därifrån. Han satt på staketet och tittade ut på sin omgivning, några fält som fortfarande var lite gula efter vintern, träd som fortfarande var kala, en väg där få bilar körde ens på trafikerade dagar. Om han hade vetat något om foto skulle han gärna tagit några imponerande bilder, sådär som hans kompisar visat honom att folk gjorde, kanske på kanten av staketet, med det i fokus, och ett suddigt fält i bakgrunden. Men Rigobert hade ingen kamera, och var inte övertygad om att han skulle få till det så som han tänkte sig ändå. Han suckade. Rigoberts silhuett var en vanlig syn där ute på staketet, och de som promenerade förbi vinkade ibland till honom. Hans lockiga mörkbruna hår föll nästan i ögonen på honom, Kimya tjatade alltid på att han borde låta henne klippa det, men Rigobert vägrade. De klara nötbruna ögonen gömdes för tillfället av ljusa ögonlock, borde han kanske gå hem snart? Han hoppade vigt av staketet och sträckte på sig. Rigobert var medellång och mycket smidig för sin ålder, och skolans fotbollslärare måste se någon potential hos honom, för han hade på sista tiden frågat om inte Rigobert ville prova ut för laget inför nästa år. Tack och lov att han skulle börja i en annan skola, så att han slapp erkänna att han avskydde fotboll – han ville inte såra fotbollscoachen, men han tänkte inte sparka en enda boll till. Om han skulle få för sig att träna i framtiden skulle det definitivt vara en individsport. Men än så länge brydde han sig inte, han lyssnade bra mycket hellre på ordentlig musik eller läste någon diktsamling, än att anstränga sig fysiskt. Om han bara kunnat göra det i Paris…