SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder.

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Bob Huckabee [S] (Monki)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 558
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Bob Huckabee [S] (Monki)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Bob Chester Huckabee
Dogdyke, Lincolnshire

“Nej!!", fräser Bob Huckabee och viftar febrilt på sin tumme, stoppar in fingertoppen i munnen för att svalka brännan. Han blänger irriterat på det magiska fyrverkeri som lyser upp hans lilla trädhus med olikfärgade gnistor. Om han bara kunde få den här dumma grejen att funka som han tänkt det så att den går av vid rätt tidpunkt, då hade han varit ett steg närmare att kunna visa Ava och Huggie något fint han jobbat på under sommaren. Något som skulle göra stor skillnad för deras nästa kupp.

Bob - liten till växten, stora bruna valpögon, en nätt näsa och mun, solbrända armar och ett torrt vitblont hår som inte orkar locka sig som det brukade - stoppar in ett halmstrå i munnen och tuggar medan han funderar. Att Bob gillar att mixtra med magiska makapärer och saker som smäller går det att finna spår av i hela trädhuset. Övergivna dekonstruerade knallkort, försök till "brygder" utan att använda magi som han tänkt ska smälla, en kista med en låsmekanism som han och vännen Huggie kämpat med att göra inbrottssäker i flera månader nu. Men inget blir bra nog för att han ska uppnå vad han vill ha. Även om det blir “bra nog” vill han att det ska funka perfekt.

Rummet Bob befinner sig i ligger några meter upp i luften i en ljus lövskog på Lincolnshires landsbygd, en kortare promenad från familjehemmet. Till en början hade det varit den sju år äldre storebrodern Rodney som varit kung över trädhuset deras pappa byggt åt honom, men nu är det Bobs högkvarter. Solen skiner över ljusa nötta trägolv, kartor ovarsamt uppspikade på väggarna och tre madrasser utlagda. Ett klubbhus, skulle man kunna säga, komplett med en skylt med den inbrända texten No Girls Allowed! uppspikad vid entrén utanför. Inte för att Bob känner andra tjejer än sin mamma (och sin kusin Jonny, men hon räknas inte som en tjej), men han vill ändå inte ha henne där för att snoka i hans och hans vänners hemliga affärer.

Bob öppnar dörren till trädhuset på vid gavel och placerar till sist det kapade fyrverkeriet på farstun. Han ställer sig några meter tillbaka, sätter sig på golvet med sina bruna hundvalpsögon uppspärrade och greppar hårt om sina tummar. Nu, nu, nu, nu, nu! Nu snart kanske han har lyckats! Kanske kommer han ha något coolt att visa upp när vännerna kommer på besök!

-
Timmarna innan hans bästa vänner ska komma sitter Bob vid ett bord ute på altanen till familjegården. Ömsom täljer han på en trästatyett föreställande en muskulös man, ömsom spelar han munspel när föräldrarnas skrik och bråk ljuder genom de lövtunna väggarna ömsom sitter han bara och vilar sin rundade, mjuka haka mot knogarna i en tyst protest mot oväsendet. För stunden pillar en kniv i att försöka skulptera magrutor, när han plötsligt får två tunga händer på sina axlar, en lukt av tuggtobak väller upp bakom honom och han hoppar till. Rodney! Vad gör han här nu?

"Vad har du där, lillbrorsan?" Säger Rodney och sträcker sig efter vad han hade i handen, utan att lyckas. Hans storebror bor inte längre med familjen, men har en hemsk vana att dyka upp på gården vid oplanerade tidpunkter och hälsa genom att skrämmas eller ge honom en hård omrufsning i håret ändå.

”Rodney! Jag kommer skära mig nästa gång!” protesterar Bob och hytter med kniven, delvis i ett försök att förleda samtalet från hans skulptur, som han inte tycker Rodney har något med att göra. Han har ner hunken i fickan på sina militärgröna byxor. Tidigare har han kunnat skandera saker som att det är inget och det är hemligt, men det är ingen bra strategi har han märkt. Väcker bara brorsans nyfikenhet ytterligare.

”Äh var inte en sån kärring”, säger Rodney sätter örat mot ytterdörren in till föräldrarna, lyssnar bara några sekunder och skrynklar sedan ihop ansiktet i en missnöjd blick. Bob klappar blodhunden Lucy som ligger under bordet på de varma öronen så att hon lugnar ner sig.

”Fan vad de låter”, säger han. Eftersom DU ville flytta isär kan väl DU sova i skjulet inatt, eller sticka iväg till någon av dina byragg…Bob suckar dramatiskt över bordet. Den här sommaren har varit hemsk. Chester Huckabee och Agate Avery – aldrig gifta, vilket de är tacksamma över nu – har bestämt sig för att gå isär efter många av år av bråk, men då inga pengar finns att skaffa en ny bostad hos någon av dem så har Bob behövt stå ut med att bo i gallskrik en hel sommar. Väggarna på gården i Lincolnshire är tunna, och så sent som förra veckan var granngubben förbi och bad dem att hålla snattran.

Rodney stoppar in handen genom en öppen fönsterruta och kort därefter börjar högljudd könsrock att spelas från vinylspelaren, faktiskt av samma amerikanska artist som Bob är döpt efter. På den blåa träväggen bakom dem sitter en amerikansk flagga omilt uppspikad, en hyllning till farsans ursprung i Alabama.

”Äh sluta tänk på det där nu, kom och få stryk i knallkort istället”, säger Rodney och stoppar in en tuggtobak under läppen, visslar medan han sorterar sina kort. Trots att Rodney är cirka den jobbigaste storebrodern (sju år äldre) man kan tänka sig, är Bob tacksam för att han tagit ledigt från kvastreparationsverkstaden för att komma och se till honom hur han har det i infernot av föräldrabråk. Bob plockar likaså åt sig ett knippe tuggtobak och kliar sig i huvudet medan han lägger upp en strategi i denna blandning mellan det klassiska knallkortsspelet, och bluffstopp; en hemmasnickrad nödlösning de behövt skapa efter att alla deras tidigare spel blivit urspårade av ömsesidigt fusk. Bäst då att skapa ett spel som går ut på att fuska bäst.

”Vad sitter du ensam för då? Vågar inte någon av dina små vänner komma besök i år? Blir de rädda för morsan? Jonny borde väl ha sett värre.”

”Jo Ava och Huggie kommer om några dagar, men vi ska vara ute i trädhuset. Och jag var hos Jonny förra veckan, ute på ön.” Innan de började Hogwarts åkte Bob till Iolanthe Isle vid Englands sydkust många gånger om året för att hälsa på sin jämnåriga kusin Jonny. De roade sig med att göra hyss ihop; fiskade, band vänskapsarmband, sköt slangbellor med lila färg på lillkusinen Indigo från en buske. Trots att de är jämngamla hade Jonny alltid verkat som en storasyster och efterlängtad beskyddare (fastän Bob tycker att han klarar sig själv!). Tack och lov hade de båda blivit placerade i Slytherin ihop vid skolstart, och fortsatt att vara bästa vänner. För Bob hade Slytherin aldrig varit ett krav; pappa Chester oavsett ansåg att alla elevhemmen var mesiga jämfört med Ilvermornys starka män Wampus Warriors, och Rodney hade varit en notoriskt dålig elev som hoppat av efter GET.

”Ja dåså, då får du en paus från illvrålen där inne. Lovar du att inte skämma ut mig på kvastverkstan kan du få komma dit också. Sen är det väl bara någon vecka kvar till Hogwarts igen”, Rodney babblar på, säkert i all välmening, men en stenklump bildas i magen på Bob när han tänker på att om bara om en månad kommer han att sitta bakom en skolbänk igen. Han klarar fan knappt att stava till sitt eget namn! Och det är tre bokstäver! Hur ska han överleva ett helt år till innan han får hoppa av?!

Det hade från början inte varit lätt att vara Bob på Hogwarts. I ettan slungades han ner i en värld med högstatusungar i märkeskläder som haft privatlärare innan Hogwarts, krav på att skriva långa uppsatser med svårt akademiskt språk och Bobs allra värsta fiende; muntliga presentationer inför helklass. Ibland fick han inte ur sig ett enda ord och blåvägrade att gå upp och prata, för han ville inte göra bort sig, och var gång var professorerna på honom om att våga prata mer. Den enda räddningen var att ha nästan-storasystern Jonny där att prata åt honom, och så den mörkklädda, lite läskiga sovsalskamraten Huggie Fulbright som inte heller var rik eller bra i skolan, och som han faktiskt lyckades bli vän med.

Det var tur att Bob hittade Huggie, för det var jobbigt att vara sämst, och det var jobbigt att alltid tänka på att man var sämst, speciellt när inte Jonny fanns för att gå igenom deras uppsatser åt dem. I tvåan flydde han och Huggie in i serietidningarnas värld; de fascinerades av superskurkarna som kunde bryta sig in i förbjudna byggnader, stjäla värdefulla skatter och skapa rubriker välvda i mystik. Bob hade alltid föredragit skurkarna framför hjältarna; de behövde inte vara bra på samma sätt som alla andra, de kunde gå sin egen väg, överlista systemet, bli berömda på oväntade vis. De två vännerna kompletterade varandra väl; Bob var idékillen, sprallig och pratsam bland sina vänner, och balanserades ut av Huggies mer kalkylerande och jordnära personlighet. Han såg Huggie som en till bror. Inför tredje året valde han alkemi och studier av magiska föremål, som förberedelser inför framtida superskurks-kupper.

Pang! Säger det, och Rodneys trubbiga nästipp täcks av ett lager sot.
“Jag lät dig bara vinna!” påstår brorsan, medan Bob samlar ihop sina sketna knutingar han vunnit på omgången. Att fuska och ljuga är något han är bättre på än man kan tro av hans blonda, oskyldiga utseende att döma.
-

“Tyst nu, jag kan inte höra mig själv tänka!” gnyr Bob åt vännerna Ava och Huggie som står och småpratar. Hans blick är ynklig, hundvalpsminen påslagen. Famnen är full med pergamentrullar och hans stöldbasker sitter nedtryckt över hans blonda lockar. Den tjuriga barn-minen brukar åka fram oftare än Bob själv är medveten om, och när den väl åker på så får han som han vill. Få personer tycker det är värt mödan av att göra Bob missnöjd. För han är så liten, och han är så känslig. Så ojoj, det är bäst att han får som han vill.

De står avsides, gömda bakom ett buskage bredvid en magisk krimskramsmarknad där de ska öva upp sina tjuvfärdigheter. Idag lyder dagens tävling att snatta den dyraste varan, och Bob kommer förberedd upp till tänderna. Han skannar igenom pergament efter pergament med klottriga planer han förberett, kastar den ena efter den andra åt sidan. Han har tänkt på allt; allt ifrån att hoppa upp på ett tak, fira ner en krok och fånga upp ett diamantarmband, till att krypa zickzack under tälten och slita ner dyra tyger innan någon ser, eller hans favorit; att skapa en distraktion i form av en rökbomb eller ett fyrverkeri några meter bort och sedan gå lös fritt. Ja, med saker han gillar är Bob en drömmare och en planerare som tänker större än vad som behövs, men tanken på att lyckas med något sensationellt och bli berömd är oemotståndlig. Att bara gå fram och slänga ner en dyr ost i fickan är kanske det smartaste och mest diskreta, men var finns glamouren i det? Men ibland är de de små sakerna som skapar mest lycka, och Bobs absoluta favoritsak han någonsin lyckats stjäla är en romanserie erotiska böcker om historiska män i fjärran länder, en serie han legat uppe och läst varje natt den här sommaren. Men det är absolut topphemligt, det fick inte ens hans medkumpaner veta att han tog med sig hem.

“Ingen explosion nu Bob!” förmanar vännerna i kör. De har faktiskt aldrig varit med om att Bob lössläppt någon bomb bland människor, men han pratar om den önskade distraktionen tillräckligt mycket för att det ska lämna vännerna på sin vakt.
“Jag tänker väl inte berätta vad jag ska göra, det är ju en tävling!”, säger Bob, plockar fram vad han behöver för sin stöt.

Där står de i en ring. Han, Ava och Huggie. Det bästa och (och enda) kompisgänget han någonsin haft. Från början var det bara han och Huggie och Jonny. Det var först i trean som den arabisk-pakistanske pojke som Bob skulle komma att handlöst förälska sig i anslöt sig till gruppen. De första åren hade Bob bara sett honom på avstånd; han pratade högt och ställde för många frågor på lektionerna, flöt liksom runt mellan kompisgrupper, och Bob hade antagit att han aldrig skulle kunna ha något gemensamt med en så social person. Förrän en dag, då Huggie hade kommit tillbaka med honom från en filosofilektion och förkunnat att han inte var så tokig ändå. Till en början hade Bob varit skeptisk och behövt vänja sig vid den nya personen - Ava släpade in Huggie i sådana jobbiga diskussioner om etik och kapitalism som var tråkiga att lyssna på, men ju längre in på skolåret han var med dem, desto mer hade Bob förstått att han gick att lita på och var där för att stanna. Dessutom bidrog han med den sista biten i deras superskurksgäng; en länk till den yttre sociala världen.

I fyran blev det än mer än så. Bobs blickar kvar vid Ava längre och längre, märkte att han hade vackra svarta lockar, ett charmigt retsamt leende, blev varm av hur positiv och uppmuntrande han var till vilken dum idé Bob än lade fram. Ibland fantiserade Bob om hur det skulle vara ifall Ava insåg sina känslor för honom och de helt plötsligt kysste varandra, greppade efter halmstrån för att logga varenda vagt romantisk interaktion i sin dagbok. Någonstans här ändrade Bob också klädstil; från sitt aningslösa hopkok till pojkstil ärvda från Rodneys urtvättade garderob till plagg valda utifrån från de mugglar-gangster-filmer som Ava älskade så mycket. Skrikiga hawaiiskjortor i allsköns färger som hans korta kropp formligen drunknade i, tuffa baskrar som fick honom att se ut som en superskurk, svart nagellack, och ett nytt vitblont hår som han och Jonny blonderat för egen hand inne på toaletten. För första gången i sitt liv kände han sig lite cool, som någon som till femman kanske skulle kunna få uppmärksamhet från sin vän som älskade tjejer. Antingen det, eller så skulle han behöva överge den här orealistiska drömmen en gång för alla.