SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder.

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Caleb Parker [S] (Rebbilia)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 558
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Caleb Parker [S] (Rebbilia)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Caleb Matthew Parker, Canterbury, England

Man kan ju tycka att det borde vara varmt och soligt när det är sommarlov, men just den här augustidagen vräker regnet ner över sydöstra England, och det är så pass kallt att Caleb Parker var tvungen att dra på sig en av de många rutiga skjortor han äger över den vita t-shirten. Igår kväll såg han fram emot ytterligare en varm dag med isglass och serietidningar i trädgården, och han kan inte annat än att känna sig lite besviken när så inte blev fallet.

Nu sitter han istället här vid trumsetet, som så ofta annars. Genom väggen hör han storasyster Chloes balettmusik, något klassiskt, och han får en idé. Han börjar lite försiktigt med att försöka hitta takten på bastrumman, och lägger sedan på mer, ett slag på virveltrumman, lite high-hat, lite tom-toms. Just när han tycker att han börjat komma in i en bra rytm ropar Chloe där inifrån.
“Caleb, sluta! Jag kan inte fokusera!”
“Jag kan inte fokusera när du skriker!”ropar han tillbaka. Dumma Chloe, ska komma och förstöra. Musiken sätter igång igen, och nu börjar Caleb trumma inte bara för att det är kul utan för att retas. Hon ska minsann få för att inte kunna fokusera. Mycket riktigt dröjer det inte länge förrän musiken stängs av igen och Chloe dyker upp i dörröppningen till hans rum. Caleb vänder sig om och möter systerns ilskna blick med ett retsamt leende.

När man ser båda två tillsammans så här är det inte bara retandet som gör att man förstår att de är syskon. Samma blåa ögon, samma smala läppar, liknande ansiktsform. Caleb har ärvt pappas rakare näsa istället för mammas uppnäsa, men annars är det mycket som är likt. Just nu är de till och med lika långa, även om Caleb hoppas på att snart dra ifrån sin storasyster. Helst av allt skulle han vilja vara lika lång som Indigo i sovsalen, men det är en bit kvar. Pappa säger å andra sidan att han kom in i sin ordentliga växtspurt när han gick sitt fjärde år på Hogwarts, så det kanske blir nästa skolår det händer. Hoppas! Just nu är vissa av tjejerna lite längre än honom och det gör det verkligen inte lättare att hitta en tjej.

“Sluta, annars säger jag till mamma”, säger Chloe surt.
“Jag måste också få öva”, säger Caleb retsamt. “Du borde vara tacksam, riktigt musik har faktiskt takt.”
“Den har takt, du måste bara inte trumma den”, protesterar Chloe. “På riktigt, jag säger till att du stör om du inte slutar.” Med de orden lämnar hon dörröppningen och går tillbaka in i sitt rum. Här slutar faktiskt Caleb. Hur kul han än tycker att det är att reta sin storasyster känns det inte värt att Chloe drar in mamma och det ska bli massa tjafs. För skvallra, det kommer hon göra. Det tvekar han inte en sekund på.

Som de två äldsta i syskonskaran på tre och med mindre än ett och ett halvt år mellan sig har Chloe och Caleb alltid haft en nära relation, men också en relation där de tjafsar mycket. När Caleb var liten ville han alltid vara minst lika bra som Chloe. Det spelade ingen roll om det handlade om att göra sin lunchsmörgås själv, hjälpa mamma att ta hand om familjens minsting Connor eller att vinna på memory. Det spelade heller ingen roll om Chloe med flit lät honom vinna på memory för att han skulle känna sig duktig. Åttaåriga Caleb var alldeles för upptagen med att han vann för att fundera över varför Chloe hade vänt upp kortet med enhörningen tre gånger i rad när hon egentligen letade efter den andra hippogriffen.

Det varken han eller Chloe kunde göra något åt var däremot åldersskillnaden. Hur många memorymatcher Chloe än vann var hon fortfarande äldre och det blev hennes tur att börja på Hogwarts ett år tidigare. Det kändes lite tomt när hon fick åka iväg och han själv blev kvar hemma. Nog för att han hade Connor kvar hemma, men han var ju fortfarande liten, bara sju år, och hur lätt som helst att lura när de spelade spel, plus att när han till sist upptäckte det sprang han alltid och skvallrade för mamma. Då var det ju inte ens kul längre.

Så kom den till sist, dagen då det var dags för Caleb att sätta sig på Hogwartsexpressen. Som så många andra magikerbarn hade han tänkt länge på den dagen, bläddrat i mammas och pappas gamla fotoalbum och lyssnat på Chloes berättelser när hon kom hem under sina första skollov, föreställt sig hur det skulle bli när han själv fick börja. Kanske skulle han hamna i Gryffindor, som de flesta i släkten Parker hade gjort, eller kanske i Hufflepuff, precis som Chloe.

Vad hatten faktiskt sa när han satt där på pallen med den över ögonen hade han däremot inte väntat sig.
“Ambitiös och med en stor portion list. Du hör hemma i...SLYTHERIN!” Förvirrat hade han ställt sig upp, nästan gått ner till sitt nya elevhemsbord med hatten över ögonen, innan han kommit på sig och fick räcka tillbaka den till biträdande rektor så att nästa elev kunde sorteras. Det var inte det att Slytherin var något dåligt, han hade aldrig hört mamma eller pappa prata om något av elevhemmen negativt, men det var alltid bara Gryffindor eller Hufflpeuff som hade diskuterats som möjliga alternativ. Caleb visste ärligt talat inte ens om han kände någon som hade gått i Slytherin. Kanske någon i kyrkan, men han var inte säker. Oavsett var det med ett stygn i magen han såg cde nya hufflepuffarna följa efter sina prefekter till deras uppehållsrum när middagen var klar. Det hade verkligen varit skönt att hamna i samma elevhem som Chloe.

Trots oron blev det nya elevhemmet bra. De nya elevhemskamraterna visade sig vara snälla de också, och han fann snabbt nya vänner, både i den egna sovsalen och i elevhemmet i stort. Han trivdes bra i stort kompisgäng, och det var just det han fick på Hogwarts. Det var lite som lägrena han och de andra barnen i kyrkan åkte på om somrarna, förutom att de gick i skolan istället, och inte behövde åka hem efter en vecka. När sommarlovet tog slut efter hans första år och det var dags att åka tillbaka till skolan igen för ett andra år såg han fram emot det, såg fram emot att umgås med kompisarna, ha körövningar med skolkören och att ha lektioner i växthusen med Hexter.

Det bästa som hände under Calebs andra år skedde på våren. Han och Euphrasia Barrett, en av de jättesöta, blonda hufflepufflickorna delades in i samma grupp under ett grupparbete i försvar mot svartkonsterm vilket blev startskottet på ett par veckors intensivt flirtande. En lektion, då de satt och skickade lappar till varandra, blev de påkomna och EB blev jätteledsen. Just i stunden kändes det jobbigt att Donnett blev så arg, men i efterhand kom Caleb att vara tacksam över det. Han och EB pratade efteråt, han kramade om henne för att trösta och de höll handen. Ett par dagar senare pussades de bakom växthusen för första gången, och sedan blev de officiellt ihop. Tyvärr gjorde EB slut ett par veckor senare, och Caleb var lite ledsen, innan han och Aoife MacGearailt blev indelade i par en gång på trolldrycksläran och han blev kär i henne istället.

Tredje året kom och med det tre nya ämnen. Egentligen hade Caleb kanske inte velat läsa tre tillvalsämnen, två kändes mer än tillräckligt, men mamma och pappa hade propsat. Eftersom hans favoritämnen var örtlära och trolldryckslära hade naturmagi känts som ett bra val, och efter att någon påpekat att studier av magiska föremål skulle kunna användas till att bygga instrument hade han valt det också. Till det sista hade han till sist övertalats av Wortwin att välja magiska sporter och hälsa.

Att väl börja läsa ämnena gick väl...sådär. Naturmagi funkade bra, även om det inte var riktigt lika kul som örtlära och trolldryckslära gillade han det. Studier av magiska föremål visade sig handla mer om magiska föremål i stort än om just instrument och då var det inte riktigt lika kul. Magiska sporter och hälsa var värst. Av någon anledning hade han missat att tänka på att ett ämne med ordet sporter i titeln också skulle innebära att han behövde sporta. Nog för att det fanns flera snygga tjejer i klassen, till exempel Olivia Westport, men han kunde inte ens önska att bli indelad i samma grupp som henne på deras praktiska lektioner, eftersom hon ändå alltid var snabbare och starkare än honom. Caleb försökte flirta lite med henne, nämnde att han också gillade musik eftersom han överhört henne prata om musikaler med Novak, men hon verkade inte så värst intresserad. Till sist drog han slutsatsen att hon och Pottinger kanske var ihop, eftersom han nästan alltid såg dem tillsammans.

Nu när han inte kan spela trummor mer, det känns åtminstone bäst att vänta en stund slänger sig Caleb ner på sin säng istället. Den långa, blonda luggen hamnar i ögonen och han stryker undan den, tittar upp på de posters med poppunkband han omsorgsfullt satt upp på väggen.

Musik har alltid varit Calebs absolut största intresse, ända sedan han var tre år och stod längst fram i kyrkan och höll i mammas kjol medan hon ledde församlingens lovsång. Snart märkte han att de vuxna uppskattade när han sjöng med och dansade, så det gjorde han med liv och lust. När han blev äldre fick han lära sig spela instrument ordentligt, först piano och gitarr hemma av mamma och pappa, och senare trummor av mr Watson som brukade spela under gudstjänsterna. Nu, när han är tonåring, är det ofta han som spelar under gudstjänsterna, ibland gitarr om det ska vara mer avskalat, men allra helst trummor. Musiken är kul i sig, men han tycker också verkligen om uppmärksamheten han får från det, mer än vad han skulle erkänna för sig själv. Även om det är en av de gamla tanterna som kommer fram och säger att han är stilig och påminner om hennes egna söner när de var små är det ju alltid kul att få beröm.

Det som verkligen får hans hjärta att banka är dock inte lovsångerna. Han var tio år första gången han hörde en poppunk-låt och sedan dess var han fast. De hårda, snabba trummorna, sången som var så olik den i lovsången, basen som gick som en ryggrad i musiken på ett annat sätt än i de mjukare lovsångerna. Caleb sparade nästan alla sina fickpengar till skivor, och försökte spela likadant som i låtarna hemma. Först på gitarren han och Chloe hade tillsammans och senare på trumsetet han fick i trettonårspresent. Nästa sommar hoppas han på att kunna få sommarjobb och spara ihop till ännu bättre instrument. Drömmen är att en dag bli trummis i ett bra poppunkband, få åka på världsturnéer och spela sina egenskrivna låtar. Inann de gick på sommarlov pratade han och några av killarna i sovsalen om att kanske starta ett band ihop, så kanske kan det bli något av det.

Caleb kommer ihåg det oavslutade numret av Aurora! han har och sträcker sig efter det på nattduksbordet . Egentligen hade han tänkt läsa det ute på en filt i trädgården en solig dag, men det kommer fler nummer, eller så kanske han läser ett gammalt nummer då. Det kan han underhålla sig med en stund, innan han tänker säga åt Chloe att nu vill han faktiskt också få trumma.