Alla med någon sorts OFF-ansvar inom SH får vara lediga (om de vill) fram till 1 september. Läs mer här »

SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder. // Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Dahlia Robinson [S] (Nowheregirl)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 562
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Dahlia Robinson [S] (Nowheregirl)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Dahlia Imogen Robinson; Leeds, England

Hon är 5 år gammal när hon står i nylackade finskor på en lerig kyrkogård och en tom kista sänks ned i marken. Menige Alex Robinson hade förlorat sitt liv i ett krig långt, långt bort.
”Han var en modig man som dog för sitt land”, hade en ur pappas kompani sagt på begravningen. Dahlia kände det mest som att pappa hade övergivit henne.
”Vi behöver inte honom. Ensam är stark, glöm aldrig det”, hade mamma sagt vid ett senare tillfälle, men hon grät ibland om nätterna när hon trodde att Dahlia inte såg.

Hon är 8 år gammal och på sin första riktiga tävling. Hon gråter när mamma försöker dra en kam genom hennes mörka lockar i ett försök att sätta upp hennes hår i lika stram knut som den blonda flickan med ett helt team bakom sig har.
”Vill man vara fin får man lida pin”, hade mamma förklarat medan hon ignorerat att dotterns krulliga afro inte alls var samma hårtyp som hennes eget raka hår. ”Du kommer förstöra ditt smink.” Och Dahlia hade svalt sina tårar innan glittret fått chansen att rinna ned över hennes kinder.

Hon är 8 år gammal när hon för första gången förstår hur riktig avundsjuka känns. Ophelia Hexter med sitt perfekta, platta blonda hår, kritvita raka leende, specialdesignade kvast och juvelprydda dräkt hade sett ut som en ängel där uppe i luften. Dahlia mörkbruna ögon följer minsta rörelse som hon gör där uppe i luften.
”Ser du, hon sätter minsann varje taktslag”, hade mamma viskat i hennes öra och greppat tag om hennes arm så hårt att det blivit röda märken på den ljusbruna huden. Ophelia hade vunnit den tävlingen. Och nästa, och tävlingen efter det. Ophelia Hexter var alltid steget före henne och där och då bestämde sig Dahlia att hon inte skulle vila förrän hon blev bättre än Ophelia.

Hon är 11 år gammal när den gamla hatten som hennes mamma berättat om för henne placeras på hennes huvud.
”Så, du vill visa alla vad du går för, hm?” säger hatten till henne och hon biter beslutsamt ihop käkarna. ”Och inte rädd för ta till de medel som krävs för att nå toppen? Hm… Jag tror att vi har en som hör hemma i...” hummar hatten i hennes huvud innan dess röst ekar ut genom hela Stora Salen, ”... Slytherin!”

Hon är 11 år gammal och hamnar i slagsmål med en kompis. De brukar göra sånt, hon och polarna, och egentligen börjar det bara som ett skämt. Ett skämt som blir lite för hårdhänt - hon måste bevisa sig inför killarna, måste visa att hon kan slå lika hårt som dem - och Dahlia hamnar i sjukhusflygeln med en stukad arm. Det är ingen fara egentligen, men botaren säger att hon inte borde träna på några dagar. Om det är en lättnad Dahlia känner över att få tre dagar ledigt från tränandet så låtsas hon inte om det.

Hon är 12 år gammal när en brunspräcklig uggla släpper ned kuvertet med hennes allra första betyg från Hogwarts. Hon suger nervöst på en slinga av sitt krulliga hår samtidigt som hon betraktar mamma som med sin bistra min läser igenom det.
”Du har övat på din markträning väl? Du har gjort din gymnastik?” hade mamma frågar och Dahlia hade nickat. ”Dåså, då spelar det här ingen roll.” Mamma hade pussat henne på pannan och betygsdokumentet med sina A:n, D:n och B:n hade hamnat längst ned under en hög av räkningar och ingen av dem hade brytt sig om att nämna det igen. Så länge hon skötte sin träning spelade det ingen roll hur det gick i skolan.

Hon är 12 år gammal när vännerna råkar hitta en bild på henne från en konstflygningstävling.
”Fuck, kolla, Lia är faktiskt en tjej??” hade en av dem retsamt utbrustit och Dahlia hade boxat till honom på armen. På tävlingar är hennes hår maskerat i pastellfärger. På tävlingar har hon glitter runt ögonen och glansiga läppar. På tävlingar har hon hon på sig annat är hoodies och mjukiskläder. På tävlingar är det full glitz som gäller. På tävlingar är hon någon annan.
“Du kan va en tjej”, fräser hon tillbaka och rycker åt sig bilden. Flickorna på konstflygningstävlingarna tycker inte att hon passar in där tillräckligt bra och det har de gjort tydligt. Polarna i elevhemmet får inte börja känna samma sak.

Hon är 13 år gammal och bröstkorgen åker in och ut medan hon försöker dölja de flämtande andetagen bakom sitt stora, kritvita leende. I publiken kan hon se sin mammas besvikna ansikte. Hon hade inte satt sin framåtloop med dubbel skruv, trots att de lagt ned månader på att öva på den.
“Du har blivit slarvig”, hade hennes mamma sagt efter tävlingen. “Du slösar bort för mycket tid på dumheter. De där pojkarna du umgås med är inte bra för din koncentration.” Det spelar ingen roll att hon gått upp tidigt varje morgon för att hitta träna innan lektionerna, att hon gått och lagt sig sent varje kväll för att hinna träna efter skolan, att hon säger nej till att vara med på kompisarnas dumheter oftare än hon säger ja. Hon kommer aldrig kunna lägga ned tillräckligt mycket tid för att göra mamma nöjd.

Hon är 13 år gammal och sitter på Briseis säng i sovsalen medan elevhemskamraten flätar hennes hår på sätt som hennes mamma aldrig varit kapabel till. Om det pirrar i hennes mage över att de sitter så nära varandra så är Dahlia bestämd att det bara beror på att det är något nytt, något annorlunda från hur det var att umgås med Iggy och gänget. Hon pussar Hufflepuffaren Ellis Parker bakom växthusen och intalar sig själv att det oexisterande pirret bara beror på att de är för oerfarna. I Häxornas Värld försöker hon lära sig tips på hångeltekniker och andra sätt att tillfredsställa en kille på. Bara hon blir bra på det så kommer hon snart känna det där pirret i magen.

Hon är 14 år gammal sitter uppkrupen i en rödrutig fåtölj och betraktar hur hennes mamma omsorgsfullt syr i paljett för paljett i den lilla konstflygningsdräkten. När hon var liten hade hon tyckt att allt hennes mamma gjorde de bästa sakerna i världen, men nu har världen lärt henne att Olive Robinson aldrig kommer kunna mäta sig med det som specialdesignade dräkter sydda av professionella sömmerskor kunde göra.
”De andra kommer skratta åt den”, hade hon mumlat åt sin mamma, men Olivette hade ignorerat sin dotters klagan. “Den ser billig ut.” Hon hade ångrat sina ord så fort hon sagt dem. Hennes mamma satt uppe om nätterna för att sy dräkter och planera nya rutiner och hon gjorde allt för att Dahlia skulle lyckas. Ibland är Dahlia rädd att mamma vill det här mer än hon själv.

Hon är 14 år gammal och istället för att lyssna på lektionerna ritar hon skisser på hur hennes nästa konstflygningsdräkt ska se ut i sina anteckningar.
“Du måste koncentrera dig mer på lektionerna”, får hon alltid höra. Hon är rädd för att göra Vellarvo arg, men hon är också rädd för att göra mamma arg om hon slarvar med konstflygningen.
“Du måste prioritera rätt”, säger alla åt henne, men hon vet inte vad som är rätt prioriteringar. Osäkerheten bubblar i hennes bröst. Tänk om hon har lagt ned all den här tiden på konstflygningen och så är hon ändå inte bra nog? Vad har hon bakom sig då? Hon går på läxläsningar och försöker göra bättre ifrån sig skolan. Hon känner sig bara korkad och dum. Hon har ingen framtid i skolan. Det är kvastflygningen eller inget.

Hon är 14 år gammal och DAHLIA står skrivet över ryggen med stora röda bokstäver på den vita träningsoverallsjackan. Hon har burit den praktiskt taget varje dag sedan en uggla lämnade av paketet med den i för några veckor sedan.
“Jobba på i sommar och jag tror att du kan bli uttagen till Englands trupp nästa världsmästerskap”, hade det stått med snirkliga bokstäver på lappen som följt med paketet. Han trodde på henne på ett sätt som ingen annan hade gjort förut. Han hade lett mot henne när hon hade mött honom på nästa tävling, men han hade ändå gett Ophelia högre poäng trots att Dahlia visste att hon varit bättre än sin nemesis. Ensam är stark. Det går inte att lita på nån. Hon borde ha slängt jackan där och då, men den får henne fortfarande att känna sig speciell. Hon ska visa honom att hon förtjänar den.

Hon är 15 år gammal när hon kommer på sig själv med att tappa koncentrationen på lektionerna i Försvar mot svartkonster för att hon fokuserar mer på hur mjuka professor Donnetts läppar ser ut att vara än på de faktiska orden som lämnar de ljusrosa läpparna. Hon skjuter undan känslan, begraver den längst ned i en låda i en djup, djup garderob. Nästa dag talar hon om för Tybalt att de är ihop nu. Förhållandet håller några veckor och hon låter honom göra vad han vill med henne i hopp om att det ska skölja bort tankarna på Donnetts läppar, kurvor och blonda hår som Dahlia inget hellre ville än att få dra en hand igenom. Det året får hon ett K i betyg.

Hon är 15 år gammal när hon än en gång säger nej till pluggstund med elevhemskamraterna för att istället ge sig ut för att träna. Det spelar ingen roll att regnet öser ned eller att kvastskaftet får blåsorna i hennes handflator att spricka. Hon behöver inte ha någon dyr och fin coach från Frankrike för att veta att det aldrig går att slappna av, aldrig går att ta en dag ledig om du vill nå toppen. Och Dahlia vill nå toppen. Nej, hon vill inte nå den, hon måste nå den. Konstflygningen är det enda hon har, och hon och hennes mamma har lagt ned alldeles för mycket tid och alldeles för mycket pengar på den redan för att hon ska ha råd att misslyckas. Hon måste bli bäst. Hon ska bli bäst.

Hon är 15 år gammal och hennes händer skakar då hon försöker hålla inne de ilskna tårarna medan hon tänder sin cigarett. Bronsmedaljen känns tung runt hennes hals, som om den är gjord av bly. Brons betydde förlust.
”De kommer aldrig låta mig vinna”, snyftar hon fram medan hon drar den tunna träningsoverallsjackan tätare kring sin smala, vältränade kropp som i ett försök att dölja den hemmasydda paljettstassen som aldrig kommer kunna mäta sig med det som de andra flickorna bar. Hennes mamma lägger en arm över hennes axlar och kramar om henne hårt.
”Då måste du bli så bra att de inte kan ge vinsten till nån annan.” Inga ursäkter. Låt dem inte ignorera dig. Bli så överlägset bäst att de inte längre kan ignorera att hon - flickan som aldrig hört hemma i konstflygningens värld - överträffar dem alla.

Hon är 15 år gammal och sitter uppkrupen på ett säte i Hogwartsexpressen.
“Du ser ut som du försöker se ut som en av de där stroppiga Hufflepufftjejerna”, säger en av killkompisarna med ett skratt. Dahlia boxar till honom - vissa saker förändras aldrig - och drar hoodiens luva över det jordgubbsblonda håret. Killarna runt henne fortsätter babbla på om allt de har gjort under sommarlovet, men Dahlias blick letar sig ut genom fönstret och landskapet som susar förbi där utanför. Hon är 15 år gammal och ska börja sitt femte år på Hogwarts. Klasskamraterna oroar sig för GET-proven. Dahlia oroar sig för om hon faktiskt kommer klara av en Nakamura-loop eller inte. Skolan får gå som den går. Konstflygningen är hennes framtid.