SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder.

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Mae Beckett [S] (Vaniljtea)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 558
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Mae Beckett [S] (Vaniljtea)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Mae Rose Beckett, Liverpool, England

Det är mörkt i rummet. Det är mörkt ute. Himlen är full av tunga, blålila moln som hotar med regn och elände. Det passar väl bra, tänker Mae syrligt. Idag är ingen lycklig dag.

Idag för exakt åtta år sedan dog Maes mamma, bara ett par timmar efter att lillebror Joe fötts. Joe dog också. Mae och Joe. Två korta namn. Ett kort liv.

Mjuka droppar landar på Maes fönster. Det dröjer inte länge förrän flera smattrar hårt mot rutan. Det är lite av en lättnad. Ljudet av regnet hjälper till att dölja den stönande gråt som kommer från pappas rum.

De dunkande ljuden är inte lika lätta att övervinna, och Mae vet att hon kommer behöva gå in sen och kontrollera att han inte skadat sig. Alder Beckett har inte kommit över förlusten av sin fru och son, och även om flaskan aldrig var långt borta, var den aldrig heller så nära som idag. Mae tittar ut genom fönstret, fast hon inte kan se mycket mer än blåa dimmor och suddiga konturer. Ibland önskar hon att mamma och Joe inte hade dött mitt i sommaren. Om det varit under hösten eller våren skulle hon sluppit att vara hemma den här dagen, och hade kunnat gömma sig på Hogwarts istället. Gömma sig och glömma. Fast det skulle kanske varit värre... Om det är nån dag hon gärna slipper sina klasskompisars glättighet så är det väl idag.

En av mammas kusiner tittar in på eftermiddagen. Hon har med sig en gratäng för Mae och Alder att äta till middag. Mae tar emot den vid dörren och tackar. Hon uppskattar att de bor hos mammas släkt. Det hade nog varit alldeles för svårt att bara bo med pappa. Hon upp­skattar också att de andra i kvarteret, majoriteten av dem Mahers, låter dem vara i fred idag. Mae vill inte umgås med nån, och ännu mindre vill hon ha någon annan i deras lilla hus när Alder mår som han mår. När han är som värst, djupt försjunken i sin sorg.

"Han skulle fyllt åtta," mumlar pappa senare, när de äter gratängen. Mae nickar lite.
"Mm," håller hon med, för vad mer kan hon säga?

Regnmolnen drar förbi under natten.


Resten av sommaren är som vilken som helst. Eller ja, lite annorlunda, i och med att det är Maes första sommarlov. I september ska hon tillbaka till Hog­warts, och en del av henne längtar tillbaka till sin mjuka, lyxiga säng i fängelsehålorna. En annan del är lättad att hon har flera veckor ifrån de smutsskallar som skolan envisas med att acceptera.

Farmor Rose kommer på sitt årliga besök. Mae får ett litet kort och ett par Galleoner. Det får hon varje år, i en försenad födelsedagspresent. Farmor Rose litar inte på Hogwarts skolugglar. Mae får också den lika årliga kommentaren om att hon är för smal och inte kommer klara av att föda friska, starka barn. Den menande, ogillande blicken farmor ger pappa är lika talande som alltid.

Mae är fortfarande ganska tanig. Hon är smal och blek, och har inga kurvor eller mjuka armar att tala om. Benig och hård, snarare. Hon har mörkbrunt, rakt hår ner till axlarna, som hon alltid sätter upp med hårspännen. Mae gillar hårspännen. De drar bort uppmärksamheten från hennes stora framtänder och den spetsiga uppnäsan. Hennes ögon är blå. Som regn.

"Så... det ska bli kul med ett nytt år?" frågar Alder en morgon, ungefär en vecka innan Mae ska tillbaka till Hogwarts. Det var ofta så han pratade med henne, lite klumpigt och obekvämt, men väl­menande. Mae tror i alla fall att han menar väl. Hon rycker på axlarna. "Jo, det ska det väl." Alder nickar och de äter resten av sin frukost i tyst­nad.

På vissa sätt ser Mae faktiskt fram emot att börja sitt andra år på skolan. Hon gillar Slytherin, det enda vettiga elevhemmet för en Maher-dotter som hon. En del av lektionerna var intressanta. Mae vill gärna lära sig, det var ju liksom grunden för att överleva. Hon gillar inte att läsa dock, eller att skriva. Det har alltid varit svårt för henne och tagit onormalt lång tid. Hennes betyg förra året var allt annat än imponerande. Mae vägrar förstås be om hjälp, eller ens erkänna för någon att hon skulle behöva det. Hon har inga svagheter. Hon kan inte ha några svagheter.

Mest av allt var väl Hogwarts lite av en lättnad. En chans att äntligen få göra något, komma hemifrån och se nåt nytt. Maes intressen sträcker sig till att måla med billiga vattenfärger och betrakta fåglar, och det kan ju omöjligt ta upp all hennes tid. Måla, för vem har tålamod att trilskas med broderingsnålar?, och fågelskådning för... tja, Mae gillar fåglar. De är vackra. De kan flyga vart de vill. Hon kan inga arter eller så, men det är något rogivande med att bara observera en fågel eller höra dess sång.

Mae plockar snabbt och tyst bort resterna från frukosten när de ätit färdigt och Alder gått från bordet. Hon går ut sen utan att säga till pappa. Någon av de andra barnen i kvarteret lär väl också vara ute, och har Mae tur så gör de till och med något intressant. Annars får hon väl bara ta en sväng runt husen. Nåt måste hon ju fördriva tiden med, den här sista tiden av sommarlovet.