SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder.

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Barbara Hiems-Hollingberry [S] (Embli)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 558
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Barbara Hiems-Hollingberry [S] (Embli)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Barbara “Barbie” Hiems-Hollingberry; Liverpool, England & Spittal of Glen Muick, Skottland

I utkanten av Liverpool ligger ett bostadsområde där magiska familjer samlat sig. Husen där skulle se relativt normala ut ifall någon mugglare gick förbi, i alla fall utifrån. Lite slitna, särskilt några av dem, men inte alltför mycket. Skulle någon inspektör komma förbi från myndigheterna så fann den sig alltid vandra iväg igen i lite svävande förvirring.

Den här tidiga sommarmorgonen öppnas en lucka i taket på ett av husen och två fnissiga femtonåringar klättrar ut. De brer ut en filt på det daggvåta takpannorna och packar upp smörgåsar ur ett knyte. Båda är klädda i pyjamas, fast med skor på fötterna. En av dem, flickan med svart hår, har på sig en fluffstickad kofta ovanpå pyjamasskjortan. Den brunhåriga pojken har svept in sig i en extra filt. Det är kyligt trots att det är sommar. Solen har inte gått upp än - det är därför de är här. Därför de smugit sig upp tidigt för att titta på soluppgången.

Flickan heter Barbara men kallas oftast för Barbie, även om Barb, Babs, Bobbie, BB och Babsan också förekom. Pojken heter Osborn och har även han gått igenom ett par olika smeknamn, som Oz och Ozzie, men har nyligen börjat insistera på att han minsann är femton år nu och att folk borde hålla sig till att säga Osborn. Barbie kommer ofta undan med att kalla honom lite vad som helst, men så var de ju också syskon.

Kind of. Inte egentligen.

De har en gemensam halvbror. Men hans föräldrar hade fortsatt att stå varandra nära även när det tog slut och båda skaffade sig nya partners och efter ett par år nya barn. Nästan samtidigt också. Det skiljer bara några månader mellan Barbie och Osborn. Storebror Griffin hade bott varannan vecka i de olika familjerna när han var yngre och när han inte var på Hogwarts, men allihop hade umgåtts. Hade barnvaktat åt varandra när det behövdes. Barbie och Osborn hade kommit särskilt bra överens. De var så nära varandra i ålder och hade många intressen gemensamt. Han var ett av Barbies favoritsyskon, även om en “normal” familj nog inte skulle ha kallat dem syskon alls. Skulle ha insisterat på blodsband eller adoptionspapper eller i alla fall ett gemensamt hem. Enligt dessa teoretiska normala familjer hade bara Griffin och lillasyster Hannah varit Barbies syskon, inte Ozzie och verkligen inte hans styvsyster Janice.

Barbie brydde sig inte om att vara normal. Sånt var överskattat och tråkigt. Hon har alltid varit en intensiv, passionerad person. Den som skrattade högt åt skämt flera dagar efteråt, memorerade poesi för att den var så fin, storgrät när hon läste en sorglig bok eller gick upp supertidigt för att beundra en soluppgång.

Här i Liverpoolhuset, vars tak Barbie och Ozzie sitter på, bor Barbies pappa och hans sambo. Ozzies familj bor inom gångavstånd. Barbies mamma brukade bo i Wales men flyttade till Skottland tillsammans med sin nya man för ett par år sen. Med Ozzies föräldrar inräknade kunde man säga att Barbie hade sex vuxna i någon form av föräldraroll, även om hon var osäker på om hon egentligen tänkte på mamma och pappas nya partners på det sättet. Hon kom överens med dem men de hade kommit in hennes liv senare, när hon redan börjat på Hogwarts.

Barbie tar ett bett av en kycklingsmörgås, tuggar och sväljer. Blir nostalgisk apropå ingenting.

“Kommer du ihåg när började ettan?” frågar hon, som om bästisen/pseudobrodern hade kunnat glömma en så stor händelse.

“Jag trodde nästan jag skulle dö lite när vi kom i olika elevhem” svarar Ozzie och skrattar till.

“Jaa. Det var verkligen inte planen.”

“Men det blev rätt bra ändå kan jag tycka.”

“Rätt bra, ja.”

Även om det hade känts väldigt jobbigt i början. En mer strategisk slytherinelev skulle kanske ha umgåtts med tjejerna i sovsalen så mycket som möjligt i början av året och försökt knyta nya vänskapsband där. Istället hade hunnit sprungit iväg för att umgås med ravenclawaren Ozzie hela tiden och råkat hamna lite utanför när de nya kompisgängen bildades i Slytherin. Inte för att hon varit direkt utstött men hon hade inga nära kompisar och kunde känna sig lite överflödig och klängig när hon väl försökte umgås med sovsalskamraterna. Det blev bättre med tiden men hon brukade fortfarande flyta runt mellan olika personer snarare än att skaffa sig någon specifik bästis utöver Oz.

I tvåan hade hon börjat umgås lite mer med killarna i Slytherin också. Det var vanligare med större kompisgäng där, snarare än bästispar eller trios. Och kanske föll hon i någon sån där fälla där hon tänkte att killar var “lättare att umgås med”, “mer chill” eller och hade “mindre drama”. Inte för att det inte föregick ganska mycket skitsnack mellan dem också. Mot slutet av tvåan blev hon en period plötsligt mindre välkommen bland vissa av killarna också. Det var som om de insett att hon var tjej och därför inte en av dem. Eller att hon i alla fall borde tuffa till sig om hon skulle hänga med dem, sluta ha puffiga klänningar och hjärtformade hårspännen. Det hade gjort henne ledsen men efter sommarlovet verkade attityden ha försvunnit igen, även om det var vissa killar hon förblev skeptisk mot.

Det nya avståndet gjorde henne också försiktigare med vad hon sa till vem. Ville hon diskutera hur hon börjat experimentera med smink så valde hon någon av tjejkompisarna. Ville hon prata om hur otrolig söt någon pojke var likaså. Och gällde det istället hur söt en flicka var så var det bara Ozzie hon litade på. När hon blev kär för första gången och föremålet för förälskelsen var en tjej sprang hon till Oz. Han hade lugnat henne och lett och hållit med om att flickan ifråga var både söt och smart och en alldeles utmärkt person att gilla. Men han försökte inte pressa henne att faktiskt fråga chans på tjejen eller så, vilket hon också hade uppskattat. Trettonåriga Barbie hade inte varit redo för det.

Fjortonåriga Barbie var lite mer säker på sig själv. Hon hade sin första pojkvän och sina två första flickvänner. Inget av förhållandena hade hållit särskilt länge och den första flickvännen hade varit hemlig. Det hade inte ens varit Barbies val längre. Hon hade gärna varit öppen och hade till och med kommit ut för ett par vänner men hon mindes hur otänkbart och läskigt det känts att stoltsera med en flickvän tidigare, så hon var helt okej med att smussla lite för flickvännens skull. Om relationen blivit längre hade det kanske blivit jobbigt men nu hann den ta slut innan det blev ett problem. Den allra sista relationen, strax innan sommarlovet, hade också varit kort. Där var de mer öppna men det var inget hela skolan kände till då heller. Mer deras närmaste kompisar. Andra såg två tjejer som umgicks med varandra och drog inte omedelbart slutsatsen att det skulle vara något romantiskt på gång. Då var de mer troliga att få för sig det om Barbie och Ozzie - ett koncept som var både hysteriskt roligt och äckligt på samma gång - eller någon av killkompisarna.

Den där sista flickvännen hade hon fortfarande varit tillsammans med när det blev sommarlov och tekniskt sett hade de inte gjort slut. Men de hade heller inte utbytt ett enda brev och när de råkat springa på varandra i Diagongränden hade de haft en kort, styltig konversation där de undvikt ögonkontakt och inte sagt något vettigt. Barbie är rätt säker på att relationen runnit ut i sanden även om det känns lite konstigt att inte ha haft något officiellt samtal om det. Det är fortfarande två veckor kvar tills femman ska börja och hon har försökt skriva brev, försökt sätta ord på känslorna och få till det där tydliga avslutet… Men alla försöken har slutat i papperskorgen och Ozzie hävdar att det inte är nödvändigt. Att ingen förväntar sig att de ska bli små turturduvor igen och att om tjejen hade någon annan uppfattning så hade hon fått säga det själv. Barbie är inte skyldig henne någonting. Hon försöker att lyssna på honom men det är lite svårt.

Ibland känns det som om Ozzie skulle ha passat bättre in i bilden av den stereotypa slytherinaren än vad hon gör. Som om hon är lite för mjuk, lite för ivrig att vara alla till lags. För impulsiv också. Den som vill följa sina känslor och infall, inte smider trettioåriga framtidsplaner för hur hon ska bli trolldomsminister eller världsberömd sångare eller ens gifta sig rikt. Kanske är sättet hon anpassar sig en slytherinegenskap. För även om hon har vissa saker hon tycker är viktiga och inte vill trycka undan hos sig själv så har hon blivit bra på att vara en social kameleont. Alla sidor av henne är genuint hon men hon får visa dem på olika sätt med olika personer och sammanhang. Och även impulsiviteten kan väl gå att se som små mål. Det är säkert många fler som snackar om att de ska gå upp tidigt och titta på soluppgången än som faktiskt gör det. Och det var hon som fixade förberedelserna också. Som tänkte på att de kunde vilja ha något att äta och vad de borde ha med sig för att inte bli kalla. Ozzie hade försökt hävda att det ju var sommar och inte borde bli särskilt kallt men nu ser han ut att vara rätt nöjd över att inte med bara fötter direkt på taket som han ursprungligen velat. Så hon kan kombinera de impulsiva idéerna med ett driv att få det gjort och ett strategiskt tänk för att få det lyckat. Och kanske behöver inte den berömda slytherinlistigheten vara mer dramatisk än så.

“Nu så” säger Oz och pekar mot himlen över granntaken som börjar bli mer och mer rosa. Barbie ler och lutar huvudet mot hans axel.

“Nu så” håller hon med.

Det sitter två femtonåringar på ett tak. De är inte syskon men samtidigt så är det nästan det. Och i vart fall bästa vänner. Pojken börjar bli lång och lite oportionerlig när hans kroppsdelar vuxit olika fort. Flickan är kortare och tjockare och har varm brun hud. Tillsammans ser de på när solen stiger. Tillsammans, alltid.