SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder.

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Jonquil Avery [S] (Lio)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 558
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Jonquil Avery [S] (Lio)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Jonquil Nehalennia Avery; Iolanthe Isle, Scillyöarna

I skarven mellan väggen och madrassen i den översta av tre kojer i segelskeppet Nehalennias akter ligger ett kantstött syskrin av gulmålad metall gömt. Ifall man lyfter på det rasslar det av pärlor, små metallbitar, hyskor, knappar och andra godtyckligt hopsamlade smycketstillverkningsmaterial, men skrinet innehåller mer än så. Bland ståltråd och udda nycklar gömmer sig utdrag ur hela Jonquil Averys femtonåriga liv.

Det var ett liv som började med att en grupp ljusblonda män skålade så att ölen skvätte åt alla håll i den magiskt förstorade kajuta på segelskeppet Nehalennia. Det var en stormig och regnig nyårsnatt som fick rännilar av vatten att tränga sig ner i kajutan från otätade springor i däcket. Redan då hade skeppet inte seglat på många år, utan legat tryggt förtöjd vid bryggan på släkten Averys ö, eller snarare sorgsna klippa i havet söder om Scillyöarna, Iolanthe Isle.

“Han ska heta Jonquil!” Hade Carnelian Avery förkunnat. Efter två döttrar, Citrine och Saffron, var han säker på att sladdbarnet skulle bli en son. Skräddaren hävdade till och med att det var en profetia. Han hade sett det i tebladen. De andra männen ombord, släktingar till honom tillika till största del invånare på ön, hade jublat instämmande och skålat.

Ett silvrigt halsband med en berlock föreställande ett J och en annan i form av ett ankare, en gåva från några av männen på skeppet trots att hon inte blev pojk-Jonquil. Både kedjan och berlocken har hunnit bli nötta och matta med åren, så oftast ligger det på botten av syskrinet i väntan på att hon ska få lust att ha det på sig igen eller slakta det i jakt på smyckesdelar till något nytt projekt om så krävs.

Bredvid halsbandet ligger en alldeles slät, svart sten. Egentligen hade den varit perfekt att ladda i en slangbella och skjuta på en tom pumpajuiceflaska eller ett icke ont anande träd, men något med hur den kändes i nioåriga Jonquils hand fick henne att stoppa den i fickan istället. Hon och den jämnåriga kusinen Bob Huckabee hade gott om andra stenar att panga med.

De satt mer eller mindre ihop vid höften stora delar av uppväxten. Bob bodde i Lincolnshire men de sågs efter och hemskolades ofta tillsammans, både hos familjen Huckabee och på ön. På ön fanns även Jonquils storasystrar när de inte var på Hogwarts, men mamma Sophronia brukade skämta med Carnelian om att hans profetian kanske trots allt stämde. Jonquil var vad de äldre släktingarna tyckte om att kalla en pojkflicka. Hon tydde sig till Bob och kusin nummer två, Bobs storebror Rodney, blev snabbt en idol. Till viss del kunde Jonquil även tolerera kusinen Indigo, men det var mest för att ha någon att tuta i dumheter när Bob inte fanns att tillgå. Lilla Indigo ville mest stå på händer och rita mönster i sanden nere vid havet medan Jonquil drogs till aktiviteter med högre... risk. Att klättra, hoppa från klippor, skjuta med slangbella och sätta fyr på ett par hårt förvärvade smällare låg närmare till.

Som tioåringar fick Jonquil och Bob den briljanta idén att stoppa små färgkulor i Bobs slangbella. De dekorerade klipporna nere vid bryggan, Nehalennias akter (av misstag) och den handstående lillkusinen Indigo i sin oförargligt vita skjorta (av… misstag) i allsköns nyanser. Utskällningen efteråt var faktiskt nästan värd det tillfredsställande i att se landskapet och kusinen få en kladdig, färgglad makeover. Överlag brukade Jonquil komma undan lindrigt med sina påhitt, hon var duktig på att slingra sig och förvränga sanningen till sin egen fördel. Det hjälpte även att hennes föräldrar för det mesta jobbade långa dagar i släktens skrädderi, postorderklädföretaget Avery Tailoring, och inte hade riktigt så bra koll på hennes förehavanden som föräldrar överlag kanske förväntades ha.

En Gryffindorslips döljer sig också i botten på syskrinet. Det var väl bara tänkt som ett oskyldigt spratt, kanske med ett uns av förmaning, från systern Citrine då Jonquil på morgonen den första september fann den vilandes ovanpå sin Hogwartspackning. Snabbt, förödmjukat, rafsade ner den i syskskrinet och gömde det på sin plats i skarven innan någon hann se.

Det var inte otänkbart att hon hade kunnat råka hamna i Gryffindor. Äventyrslust och dumdrist rådde det ingen brist på hos elvaåriga Jonquil, men hennes Slytherinföräldrar, hela släkt för den delen, hade andra förväntningar.
“En Avery som hamnar i Gryffindor är inte en Avery länge till”, sades det och Jonquil visste att hon hade sex år av utfrysning följt av att få sitt namn struket ur släktträdet på sjuttonårsdagen att vänta om hatten fick för sig att placera henne i det röda elevhemmet. Hufflepuff behövde hon med sina rätt frekventa moraliskt tveksamma beslut och ovilja att rätta sig efter både regler och flitens konventioner till fördel för genvägar inte oroa sig för.
Hatten beslutade sig emellertid, efter en viss tystnad, för Slytherin. List, slughet och ambition hade hon tydligen gott om. Jonquil hade aldrig varit så lättad i hela sitt liv som då hon fick lov att snubbla ner till Slytherinbordet, speciellt inte när Bob en stund senare hamnade bredvid henne. Mycket av det där första året spenderade Jonquil med att trycka undan sin egen ängslan över den nya och överväldigande miljön, en hel skola full med barn var långt ifrån den tysta och fria uppväxten på klippan i havet. Hennes bästa strategi var att iklä sig rollen som storasyster åt den mer tystlåtna Bob. När Jonquil fick bestämma gjorde de mer eller mindre allt tillsammans, då spelade de välkammade flickorna i hennes sovsal och deras rynkade näsor åt hennes ordval, klädval och trassliga frisyr mindre roll. Själva studierna gick faktiskt över förväntan dessutom. Hon fastnade snabbt för förvandlingskonst och egentligen var det bara när hon hade problem att lyssna eller sitta stilla på trollkonsthistorian och astronomin som hon drog uppmärksamhet till sig.

Jonquil funderade mycket på det där hatten hade sagt om ambition. Hon drömde visserligen ofta om ett liv långt borta från Iolanthe Isle, ett liv med gott om pengar och ett riktigt hus istället för en sliten segelbåt, en hukare tyckte hennes pappa om att påpeka, med knapphändigt magiskt förstorad kajuta som “någon gång” när det fanns mer tid och pengar skulle få lov att dras upp på land och byggas om till ett hus likt de andra vinda träkonstruktionerna med excentriskt maritima detaljer på ön. Hur Jonquil i praktiken faktiskt skulle ta sig därifrån var hon mer osäker på. Hon gillade att dagdrömma ihop långtgående planer på att bli en duktig silversmed och sälja dyra smycken, men samtidigt gnagde tvivlet i henne. Att just hon skulle få ägna sin framtid åt något annat än att sy Hogwartsmantlar i skrädderiet eller hanka sig fram åtminstone till hälften på fel sida lagen kändes som en stor och förbjuden tanke.

Två cigarettändare i olika utförande, stulna från pappas mantel och röktrappan bakom skrädderiet. Hur de råkade bli just två och vad hon skulle ha den andra till till visste inte tolvåriga Jonquil då hon i obevakade ögonblick lät dem försvinna från sina ursprungliga platser och ägare, men var nervkittlande och utmanande att genom en välplanerad kupp addera ännu ett föremål till syskrinet.

En tändare behövde hon i alla fall till att kunna elda på trådändarna till de kompisarmband hon tyckte om att fläta av restgarner från skrädderiet. Annars fransade de bara upp sig. Att det inte var något glödande åtgång på Jonquils kompisarmband spelade mindre roll, hon dekorerade i alla fall gärna Bobs armar i de färgglada flätorna när han tillät det.

Andra året på Hogwarts liknade det första på det viset. Jonquil tydde sig till sin kusin och gjorde sitt bästa för att inte märkas för mycket i sovsalen. Ibland, när det blev för mycket snack om saker Jonquil inte ens börjat tänka på, som killar och smink, utbytte hon en menande blick med Dahlia Robinson. De utvecklade någon slags outtalad pakt på så vis, hade varandras rygg när det blev för mycket drama och silversked i mun på klasskamraterna. Något kompisarmband blev det dock inte till Dahlia, det var liksom inte läge för sådant. Den tysta överenskommelsen fick räcka.

Sommaren innan tredje skolåret handlade till stor del om broderiverktyget med både kniv, sax och sprättare som råkade försvinna från skärbordet i skrädderiet när Jonquil skulle packa klart ett par beställningar. Den ligger fortfarande i syskrinet, fast nu i sällskap av två mer ändamålsriktiga knivar också. Till skillnad från de två senare är den varken speciellt elegant eller funktionell, utan slö och med dåligt gängad mekanik som ibland får knivbladet att fastna halvvägs när man försöker fälla ut det i fel vinkel.

Jonquil är inte att betrakta som sentimental, men just den där slöa broderikniven har alltid gjort henne varm inombords. Hon minns hur hon och Bob gömde sig bakom ett stort träd i närheten av familjen Huckabees hus en dag när Jonquil var ledig från sommarjobbet i skrädderiet. De ristade in sina namn i stammen och övade på att snurra verktyget sådär häftigt mellan fingrarna, precis som Bobs bror Rodney.

Sedan började de trean på Hogwarts och på något sätt kändes det som att barndomen hade tagit slut där bakom trädet. Skolämnena var fler, hon hade valt spådomskonst och studier av magiska föremål, och tonen på något sätt hårdare. Plötsligt kom man inte undan med att fläta kompisarmband i sällskapsrummet. De var ju tonåringar nu. Bob hade sina kompisar Huggie och Ava och i det gänget kunde Jonquil, som tjej och som Bobs kusin, inte riktigt bli en fullvärdig medlem. Även att hon var välkommen att lyssna på och ge syrliga utlåtande om deras ibland ganska dumma planer, idéer och skrythistorier så var hon i slutändan inte en av grabbarna. En av tjejerna var hon inte heller, hon och Dahlia tolererade i och för sig varandra, men de flesta andra interagerade Jonquil främst med genom att hamna i bråk om allt från sneda blickar mot hennes väldigt begagnade skolbäcker till rynkade näsor och fniss som Jonquil inte helt förstod sig på när hon slog sig ner i klassrummet.

Någonstans under tändarna, knivarna och smyckespinalerna i syskrinet ligger ett gäng fotografier. Det översta föreställer henne själv sittandes bredvid Bob på trappan till familjen Huckabees hus. Det är taget på sommarlovet mellan fyran och femman, det syns på Jonquils ljusblonda hår som inte längre når halvvägs ner på ryggen utan är kapat rakt av vid käken till följd av en incident på en trolldryckskonstlektion i slutet av skolåret. Det gjorde inte så mycket, håret var ändå i vägen när hon mixtrade med sina pärlor, metallbitar och kedjor till diverse smyckesdesigner och när hon försökte koncentrera sig på bra förvandlingar, visa upp knivsnurrartricks för grabbarna och Rodney på loven eller bara tänka i största allmänhet.

När man hamnar i slagsmål är det inte heller bra att ha långt hår. Till en början var fjärde skolstarten som vilken som helst. Jonquil var visserligen ihop med klasskompisen Tybalt Holliday i ett fåtal veckor, knappt en månad, på hösten. Hennes första pojkvän (bortsett Mateo Rivero-Hernandez som hon höll hand med och pussade en gång i trappan upp till astronomitornet i ettan) och ändå en välkommen omväxling från att mest pilla med ståltrådsringar och lägga roade, men småsyrliga kommentarer om Bob, Ava och Huggies senaste idéer.

Sedan rann förhållandet ut i sanden, rätt odramatiskt, men Jonquil kände sig åter en gång ensam. Hon hörde inte till och på något sätt var det som om alla ville påminna henne om det. Det kokade inombords och fick nacken att hetta när de där skeptiska blickarna och gliringarna kröp närmre. Till sist var det en egentligen i sammanhanget ganska oskydlig Hufflepufftjej från årskursen under, Mitra eller något sådant, som åkte på en smäll efter att ha gått emellan när hennes lilla väninna inte ville svara på vad det var som var så intressant att hon var tvungen att stå och glo på Jonquil från andra sidan korridoren.

Jonquil på fotografiet vänder sig mot kusinen och skrattar så att de stora, bruna ögonen nästan knips ihop helt. Den breda munnen ler och de bleka kinderna som nästan aldrig får någon färg, inte ens efter ett helt sommarlov, har ett fåtal fräknar. Fast de sitter ner syns det att hon är lång, längre än både Bob och vissa andra killar i årskursen. Ofta skjuter hon fram de breda axlarna för att i alla fall ta lite mindre plats. De långa, gängliga armarna och benen är svårare att hålla styr på. Jonquil snubblar sig genom livet, välter tekoppar och slår armbågarna i dörrkarmar. När hon ska skjuta prick med Bobs slangbella, hantera en kniv eller pilla ihop en trasig halsbandskedja går det dock med förvånansvärd precision.

Med lite för mycket kraft häver hon sig till hälften upp i kojen och greppar syskrinet. De kängklädda fötterna har batikfärgade skosnören prydda med omaka pärlor som klirrar då de dunsar ner på kajutagolvet igen. Uppifrån däck ropar hennes pappa att hon måste skynda sig, tåget går ju snart. Fingrarna flyger över innehållet, plockar ut ståltråd, pärlor, knappar och hyskor som hon glömt packa ner i sin koffert. Jonquil snuddar vid kniven med det kromatiska handtaget, men lägger tillbaka den ovanpå fotografierna igen innan hon stänger skrinet, låser med nyckeln som hänger i en grov kedja kring hennes hals och stoppar tillbaka det i skarven mellan väggen och madrassen.