Årets stora inventering av karaktärer pågår! Skriv i den här tråden senast 31/1 vilka karaktärer du vill behålla, annars rensas de ut i februari!

SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder.

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Awamiri Dhaliwal [S] (Nowheregirl)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 517
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Awamiri Dhaliwal [S] (Nowheregirl)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Mohamad Awamiri Dhaliwal: Bradford, England

”Life is a mystery, everyone must stand alone, I hear you call my name, and it feels like home.”

Femtonåriga Awamiri Dhaliwal tar några moonwalkande steg bakåt i sitt stökiga sovrum, fiskar upp en t-shirt från en hög med smutstvätt som han slänger över axeln innan han gör en piruett in framför spegeln. Hårborsten får bli en mikrofon då han höjer ljudet på walkmannen - en gammal relik från hans mugglarpappa Eshirams ungdom - som sitter fastkilad i byxlinningen och låter Madonnas fantastiska stämma dränka pianotonerna från den senaste i raden av totalt tondöva musikelever som hans mamma Karima envisas med att undervisa på nedervåningen i familjen Dhaliwals lilla tvåvåningshus.
“When you call my name, it’s like a little prayer”, mimar han med framför spegeln och slänger bort borsten mot den obäddade sängen bara för att istället dra en hand genom den mörka quiffen i hopp om att få pli på luggens lockar. Han drar åt sig t-shirten, svänger lite på höfterna, och luktar på tröjan bara för att rynka på näsan och låta den förpassas tillbaka till den enorma tvätthög som han kallar sitt golv. Medan blicken sveper över rummet i jakt på något som kan lukta lite mindre anskrämligt fastnar de mörkbruna ögonen istället på gestalten i spegelbilden.

Fan, visst har han väl ändå blivit snyggare över sommaren?

Han lutar sig närmare spegeln, drar fingrarna över käkbenet. Nog har väl ändå det sista av babyhullet försvunnit nu så att han ser mer vuxen ut än vad han gjort i våras? Då hade ju inte direkt tjejerna flockats kring honom så som de borde ha gjort - än hade han inte kysst en enda tjej förutom jämngamla elevhemskamraten Dahlia under en omgång sanning och konka i årskurs två, och hon hade grimaserat efteråt som om det varit det värsta som hänt henne - men nu, nu borde han väl ändå kunna få hångla en massa? De buskiga, tjocka ögonbrynen ger väl ändå viss karaktär, och näsan som under hela hans liv känts för stor för hans ansikte… den gjorde väl ändå att han såg manlig ut? En stabil jävla näsa liksom? Under tummen kan han känna en vass stubb som skvallrar om att han kanske skulle behöva raka sig snart igen. Han hade varit 13 år gammal när han först börjat behöva raka sig, men nöjet av att stå i badrummet i sovsalen och visa för polarna hur de skulle göra när de var mogna nog att själva behöva raka sig hade liksom hunnit dö ut lite vid det här laget. Han tar ett steg bakåt igen samtidigt som han rör överkroppen i takt till musiken. Sommarjobbet - det där sommarjobbet som han hade sagt upp sig från efter exakt två dagar av alltför mycket kroppsarbete för hans smak utan att ännu berätta om det för sina föräldrar - har väl ändå gett honom lite mer muskler? Han spänner sina tämligen obefintliga armmuskler för spegelbilden innan han sätter igång och poserar som om han vore Arnold Schwarzenegger mitt under en Mr. Olympia tävling.

“Mm, sexigt”, hörs den roade röst som lyckas tränga sig igenom det höga ljudet av Like a Prayer och Ava snurrar runt bara för att mötas av sin storasysters flinande ansikte där hon står i dörröppningen till hans rum. Illiyeen är den yngsta av Avas två systrar, men nästan tretton år äldre än honom är hon likväl gammal nog att ha flyttat hemifrån för flera år sedan. Det betydde emellertid inte att hon, precis som äldsta systern Qaisah, inte tycktes vara på besök stup i kvarten.
“Walla, jalta!” utbrister han upprört samtidigt som han i ett försök att ta av sig hörlurarna bara lyckas trassla in sig i sladden.
“Mozart Junior har äntligen åkt hem, så mamma slänger ihop lite lunch. Qaisah borde vara här med Donny och Shams snart, så du borde kanske…” Hon gör en svepande gest med handen samtidigt som hon kritiskt låter sin blick glida över sin halvnakna lillebror medan han sliter åt sig en kortärmad skjorta som han börjar krångla på sig.
“Ja, ja, jalta yani, ut med dig”, muttrar han stött medan Illiyeen med en slängkyss stänger dörren bakom sig. En djup suck lämnar Avas läppar innan han sjunker ned på sängen och höjer volymen på musiken. Walla, systrar asså.

——————————————————

Med en högst omsorgsfullt odlad tangorabatt till mustasch, det svarta håret prydligt bakåtslickat med pomada han stulit ur badrumsskåpet, sin pappas något förstora tweedkavaj som egentligen är alldeles för varm för denna sommardag och sin treåriga systerdotter Shams sittande i en sulky plockar Ava ned en vinflaska från dess hylla och studerar etiketten med spelat intresse. Närlivsbutiken de befinner sig i är så gott som tom denna soliga förmiddag och det känns som om den äldre kvinnan bakom kassan följer varje steg han tar vilket betyder att strålkastarljuset ligger på honom och det är showtime.
”Tror du mamma skulle uppskatta den här?” frågar han Shams med hög röst samtidigt som hans blick snabbt far bort mot butiksbiträdet. Hon tittar fortfarande mot dem. Bra. “Hm, de beskriver det som fruktigt, mamma gillar ju lite...”, han sneglar på en beskrivning till ett rödvin som står alldeles i närheten, “... mer kryddiga smaker, eller hur albi?” Lögner hade alltid glidit ur hans mun lika naturligt som sanningen. En bra egenskap när en är 11 år gammal och Sorteringshatten skanderar ut att du hör hemma i Slytherin, trots det faktum att du råkar vara plågsamt tydligt att du är halvblod i dina Converse-skor och förkärlek för att prata om hur briljanta och blodiga filmer Quentin Tarantino gör. Jösses, vad han hade fått bullshitta fram massa skit om alla kulturella skillnader mellan den pakistanska magivärlden och den brittiska för att inte helt bli utfryst bara för att han inte fattat att det inte var helt okej att ha en farsa som var mugglare. Också en bra egenskap när du var 14 år gammal och vad som kändes som pinsamt oerfaren när det kommer till kvinnor, men ville att vännerna skulle tro något annat om saken så du istället kunde berätta den storslagna berättelsen om hur den sexiga grannkvinnan gett dig det bästa sommarlovet någonsin. Eller som nu, när du är 15 år gammal och kan utnyttja det faktum att de kan odla mustasch till att förhoppningsvis lyckas köpa ut alkohol.

“Vi ska ha middagsbjudning ikväll”, småpratar han obrytt medan han börjar lassa upp sina flaskor på disken. Det kryddiga rödvinet. En flaska vodka. Han får inte verka nervös, får inte verka som om han oroar sig för att bli ombedd att visa upp ett ID som bara skulle avslöja att han inte är i närheten av så gammal som han behöver vara för att köpa allt det här.
“En middagsbjudning?” Butiksbiträdet ser något skeptisk ut då hon plockar upp en vodkaflaska som just placerats framför henne.
“Mm, min fru är ryss”, förklarar Ava menande, som om det skulle förklara allt, och ställer sedan upp ännu en flaska av den genomskinliga vätskan, ”och det är vårt middagssällskap också. Du vet hur såna är”, säger han med ett kort skratt som affärsbiträdet stämmer in i. Han har alltid haft lätt för sig att prata och att improvisera. Det ger en viss adrenalinkick att behöva vara snabbtänkt och komma på nya sätt att ta sig ur en situation, och kanske är det hans förkärlek för just den där lilla kicken som gör att han tycker om att kasta sig huvudstupa in i situationer utan att oroa sig alltför mycket över hur det ska gå. ”Ett paket Camel också, är du snäll.” Hon vänder sig om för att plocka ned cigarettpaketet han bett om och medan hennes rygg är vänd stoppar han ned en hög med klubbor i kavajfickan.
“Hon är så söt”, hon nickar mot lilla Shams som fascinerat spelar Snake på den gamla Nokian som Ava placerat i hennes hand, “din lilla dotter.” Cigarettpaketet räcks fram åt honom medan hon slår in allt i kassan.

Påsen ger ifrån sig ett segervisst klirr då han håller upp den för de två kamraterna som väntat på honom alldeles runt hörnet från butiken. Bob och Huggie är hans två allra bästa vänner, hans bröder, och det finns inte mycket han inte skulle göra för dem. Ibland kändes det konstigt att tänka på att Ava först hade börjat hänga med dem i trean med tanke på hur tajta de nu var. Skulle sanningen fram hade han sett de två sovsalskamraterna som rätt knepiga typer innan han lärt känna dem. Medan Ava tillbringat de två första skolåren med att försöka komma överens med allt och alla och snarare vara en social kameleont hade de kört sitt eget race. Uppenbarligen hade nog deras taktik funkat bättre, för Avas metod hade egentligen mest lett till att han under tvåan börjat känna sig rätt ensam, som om han bara hade fått vara med ibland, och alltid på andras villkor snarare än på sin egna. Bob och Huggie gick liksom aldrig iväg till middagen och glömde kvar honom i sovsalen så att han var tvungen att äta middag tillsammans med de yngre elevhemskamraterna.
“Habibis!” utropar Ava, som redan hunnit få på sig ett par hjärtformade solglasögon han fiskat upp ur kavajfickan, samtidigt som han trycker upp påsen i Bobs famn. “Jag sa ju att det skulle funka! Jag är helt”, han lägger händerna över lilla baby Shams öron, “jävla fucking briljant!” Shams öron blir återigen fria att höra då Ava sjunker ned på stenmuren mellan sina vänner och kränger av sig den varma kavajen, knäpper upp de översta knapparna på den vita skjortan tillhörande skoluniformen och rullar upp ärmarna för att sedan dra handen genom håret i ett fruktlöst försök att lösgöra sin lockiga quiff ur den stela frisyren.
“Trodde faktiskt inte det skulle funka.” Det går nästan att höra skepticismen i Huggies röst och Ava himlar med ögonen.
“Du sårar mig!” säger han med spelad dramatik, för nog är det ändå Huggie som är den som är mest skeptisk varje gång Ava lägger fram någon av sina idéer för trion. Det verkar mer som om du har massa tanter som brevvänner, har du faktiskt fått några pengar från det? hade Huggie haft mage att säga när Ava i fyran till sist hade bjudit in sina båda bästisar i ugglepostbedrägeriet där han lurade i sina offer att han var en arabisk trolldomsminister på flykt undan en statskupp. Sure, hittills hade han kanske inte fått så många galleoner och det kanske verkade som om han mest bytte kakrecept och fick höra om deras liv, men det var viktigt att vinna deras förtroende och snart skulle pengarna börja rulla in! Hur moraliskt är det egentligen att lura stackars tanter på pengar? hade varit Huggies nästa invändning, men där, ja, där hade Ava helt slutat lyssna. “Blablabla, det är vad jag hör när du pratar!” och snart är de tre pojkarna inbegripna i ännu en hätsk debatt om vilka etiska grunder de egentligen strävar efter i sin trio.

——————————————

”Ava, hjälp mamma, din latmask”, säger Qaisah medan hon ställer ut tallrikar runt det ovala middagsbordet som egentligen inte rymmer hela familjen när de båda systrarna är där med sina respektive. Där det fanns hjärterum fanns det emellertid stjärterum, brukade familjepatriarken Eshiram skrocka medan familj och vänner trängde sig in runt bordet för att äta mat tillsammans.
“Ami?” ropar han högt utan att göra så mycket som en ansats att resa sig upp från sin plats vid köksbordet, “vill du ha hjälp?” Mammans roade fnysning hörs hela vägen från köket till matrummet.
”Ava, hayati, du vet att du inte kommer in i mitt kök! Jag vill att det ska stå kvar!” Ända sedan Karima börjat uppmuntra sin enda son att hjälpa till mer hemma hade Ava aktivt sett till att vara så pass oduglig på det hon bad honom göra att hon till sist inte ens velat släppa in honom i köket igen. Än hade ingen ifrågasatt hur han i fyra års tid ändå lyckats skramla ihop ett A i trolldryckslära trots att han inte ens verkade kunna skära en lök ordentligt när han var hemma i Bradford.
”Ah, mashallah, du måste jobba på bra!” Qaisah vrider på hans arm och lyfter sedan upp den mot systern. ”Illi, kolla hans klocka, en Tissot, innan vi vet ordet av det har han väl uppgraderat till en Cartier eller Rolex!” Illiyeen ställer ned den stora kastrullen med ris på bordet för att även hon kunna vända och vrida på sin brors arm för att se alla vinklar av det guldiga klockarmbandet.
”Ey, den är fejk!” säger han och rycker åt sig armen. “Köpte den av Houzan, ni vet.” Klockan är inte fejk, men han kan inte gärna berätta för systrarna att den visst råkade följa med honom ut från butiken utan att han betalat för den. Det är en av många lekar som han, Bob och Huggie roar sig med för att fördriva tiden under de stillsamma sommarmånaderna. Klockan är det dyraste som Ava lyckats lägga händerna på, än så länge, och det hade legat omsorgsfull planering från hans sida för att lyckas med det. För framtiden har han emellertid större planer.

Skålar och grytor skickas vitt och brett över bordet medan tallrikar fylls på och magar mättas.
“... och sen sa han att Averroës pratade om en substantiell själ, så tokigt”, Eshiram skakar skrattande på huvudet och hans barn kan inte låta bli att utbyta menande, roade blickar med varandra. Deras pappa är en högst passionerad doktorand i filosofi och ibland har han svårt att förstå att inte alla är lika insnöade som han. ”Nästan så jag trod…”
“Ah, glömde, kolla vad som kom förut”, bryter Illiyeen in samtidigt som hon vänder sig om där hon sitter och plockar upp ett kuvert med Hogwarts emblem på från byrån. “Lillens betyg är här, vågar vi kolla?” Ava räcker ut tungan åt henne. Han har aldrig fått ett D i hela sitt liv, men med två systrar som mest producerat Ö:n och U:n under sin skoltid så betydde det inte mycket. Illiyeen håller upp betygsdokumentet över Avas huvud och han sträcker armarna efter henne för att försöka få tag på det. Illiyeen är en jävla jätte, med sina 175 centimeter som ingen fattar var de kommer ifrån, och till sist är det Karima som får fånga upp kuvertet från sin dotters hand.
“Barn, sluta nu”, menar hon på medan hon sprättar upp kuvertet. Hon ögnar igenom betygen med allvarsam min och Ava kan inte låta att räta på sig där han sitter, trots att han själv egentligen inte tycker att det är särskilt viktigt att få bra betyg. Han visste vad han ville göra i framtiden: han skulle öppna upp en liten butik där han skulle sälja allt mellan himmel och jord för ockerpriser och vid sidan av det skulle han tillsammans med Huggie och Bob råna Gringotts på ett så jävla briljant sätt att de för evigt skulle etsas fast i historieböckerna. Detaljerna kring det där sista höll de fortfarande på att utforma.
“Blev det ett U i filosofi i år?” Pappa lutar sig nyfiket närmare sin hustru i hopp om att kunna läsa över hennes axel vad sonen fått för betyg i hjärteämnet. Förra året hade Ava fått ett Ö, kanske mer på ren och skär charm och sin förmåga att babbla på under lektionerna än för sina uppsatser, för inlämningarna av såna hade helt klart blivit sämre sedan han började hänga med Bob och Huggie. Klart att han kunde skrapa ihop okej betyg i ettan - då hade fyra Ö:n prytt hans betygsdokument - när allt fortfarande var lätt utan ansträngning och det inte fanns samma självklara kompisgäng att fördriva tiden med, men hur tänkte hans föräldrar att det skulle finnas tid att bry sig om skolresultat när det fanns så mycket roligare saker att göra?
“Ava, du måste ta din studier lite mer seriöst”, säger hans mamma med en suck. Tydligen hade det inte blivit något U i år heller.

———————————————

“I believe in God, and the only thing that scares me is Keyser Soze.”

På golvet i Avas sovrum ligger två tjocka madrasser utslängda åt Bob och Huggie som ska tillbringa natten där och tjock-tv:n som ingen annan i familjen Dhaliwal ändå bryr sig om att titta på har fått flytta in för att spela gamla kriminalfilmer hela kvällen. De tre pojkarna sitter alla uppkrupna på Avas säng, och The Usual Suspects har vid det här laget mest fått glida över till att vara någon sorts stämningssättande bakgrundssurr medan Ava, Bob och Huggie sitter med sina huvuden tätt intill varandra, viskandes om grundstenen i deras vänskap: syndikatlagarna. Det gick kanske att diskutera huruvida det egentligen gick att klassa deras lilla trio som ett brottssyndikat, men eftersom de inte lyft det hela för någon utomstående var det ännu ingen som kritiserat benämningen och titeln de givit sig själva.
“Jag tycker fortfarande regel 15 är helt absurd”, klagar Ava medan han betraktar pergamentet som de har lagt upp på sängen mellan sig. Han hade redan blivit nedröstad ett flertal gånger på den punkten, men likväl fortsatte han gärna att klaga på regeln som upprättats dem emellan som uttryckligen förbjöd alla sorters romantiska interaktioner mellan en syndikatbroder och en syndikatbroders kusin. Bobs jämngamla kusin Jonquil Avery råkade vara den vackraste varelse som Ava någonsin lagt sina ögon på och han ville nästan skylla det där ljumma betyget i spådomskonst på att han blev distraherad av att få sitta bredvid henne.
“Du är helt absurd!” protesterar Bob, som av en helt oförklarlig anledning inte alls är så stöttande till den stora kärlek som Ava känner för bästisens kusin och ihop med Huggie har kommit på denna hemska regel. Ava suckar och slänger sig ned på sängen.
“Cockblockers, det är vad ni är! De här reglerna är löjliga, vi är väl inga småungar längre!” Nej, de är inga småungar längre. De börjar snart femman. Ja, femman, då jävlar. Femman kommer helt klart bli deras år.