SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder.

Om du ville ha kvar dina karaktärer behövde du säga till i den här tråden senast 23:59 sön 2 februari. Sade du inte till i tid har dina karaktärer nu rensats ut.

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Poppy Randall [S] (Vaniljtea)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 441
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Poppy Randall [S] (Vaniljtea)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Poppy Priscilla Randall, Barrhead, Skottland

”… and I hear your voice, will always hear your voice when you sing and I will dance by your side…” Trots att Poppy har en värdelös sångröst sjunger hon, både högt och gärna. Just nu sjunger hon med i låten som spelas på radion. Radion står på en hög skolböcker som legat oöppnade på Poppys skrivbord sedan sommarlovets början. Poppy själv ligger på rygg på sin säng, med benen upp mot väggen. Sängen är inte bäddad, trots att hennes mamma sade åt henne att bädda den direkt efter frukost. Poppy är ganska slarvig av sig, något som märks på flera sätt i hennes rum – skrivbordet är belamrat av pennor och målarfärger, hennes koffert ligger öppen bredvid garderoben och i den är det en enda röra, stolen för kläder syns knappt under de många färgglada tröjor som ligger slängda på den, och olika saker som var menade att hålla till i bokhyllan ligger utströdda på golvet lite här och var. Mamma ber henne städa och hålla ordning mest hela tiden, men Poppy trivs i röran.

Poppy Randall är precis fyllda tretton år. Hon firade sin födelsedag hemma med mamma och pappa, som hon brukar, då hon fyller år mitt i sommaren. Det var aldrig en särskilt stor händelse, inte ens förr när hon gick i vad hennes pappa kallade ”vanlig” skola – även mugglare har ju sommarlov. Poppy, som känt till magivärlden så länge hon kan minnas, har för en magiker levt ett ganska typiskt mugglarliv. Mamma Violet är en häxa och använder då och då trollformler hemma, men så lite att det knappt märks. Hon studerade på Hogwarts i fem år, innan hon tvingades avsluta sin utbildning på grund av ganska dåliga betyg. Violet, som var uppväxt i Wales, tyckte dock om Skottland och stannade kvar i landet. Så småningom träffade hon Poppys pappa, Robert, en skotsk mugglare som arbetade med vägarbete. Efter en tid gifte de sig och slog sig ner i Barrhead, en liten stad söder om Glasgow. Violet har fortfarande kvar lite av sin walesiska dialekt, men inte särskilt mycket. Poppy pratar precis som Rob, med bred, skotsk dialekt och ganska informellt tal som skvallrar om familjens ekonomiska status. Rob arbetar fortfarande som vägarbetare, när arbete finns, medan Violet är hemmafru.

När Poppy var yngre kunde hon ibland känna sig ensam, och dagdrömde ofta om att ha ett syskon, kanske till och med flera syskon! En gång frågade hon sina föräldrar om de inte kunde skaffa fler barn, så att hon kunde ha någon att leka med och hjälpa till att ta hand om. Poppy visste inte hur föräldrar gjorde för att få barn, men så svårt kan det ju inte vara – massa människor har ju barn! Det var när Violet brast i gråt och Rob med allvarlig och sorgsen min förklarade för Poppy att de tyvärr inte kunde ge henne ett syskon som Poppy insåg att det kanske inte var så lätt, trots allt. Hennes mamma bad om ursäkt och berättade att Poppy nästan fått ett syskon flera gånger, men att det inte blivit ett helt barn, och även om Poppy inte riktigt förstod vad de menade ville hon inte göra sin mamma så ledsen igen, och har aldrig tagit upp syskon något mer med sina föräldrar.

Några år senare började hon ändå på Hogwarts, och då kände hon sig definitivt inte ensam mer. Hon delade plötsligt rum med flera andra flickor, i Slytherins sovsal. Det tog flera minuter för Sorteringshatten att bestämma sig för Slytherin när Poppy skulle sorteras. Den muttrade i hennes huvud om kreativt tänkande och lojalitet. Poppy kunde hålla med om att hon älskade att måla och lösa matematiska problem, och det hade hennes gamla lärare sagt var kreativt. Hon känner sig också väldigt lojal mot sin familj, men inte direkt någon annan. Hatten bläddrade bland hennes minnen och muttrade vidare om illmarighet och egenintresse. Till slut tröttnade Poppy på att sitta där på display inför hela skolan och bad hatten om att bli placerad i Slytherin, för där hade hennes mamma gått en gång i tiden, så det var såklart det bästa elevhemmet.

Slytherin var magnifikt, åtminstone av sällskaps- och sovrummen att döma. Poppys mun föll till ett enda runt O när de leddes ner i källaren den första kvällen. Att själva slottet var stort och häftigt var en sak, men att hon skulle få bo så flådigt hade hon aldrig förväntat sig! Flera av de andra eleverna verkade inte särskilt berörda, men för Poppy var den vackra sängen med de tjocka draperierna en ren dröm.

Själva lektionerna var inte lika drömmiga, förutom astronomi, där hon bokstavligt talat somnade flertalet gånger. Vad som var riktigt fascinerande dock var alla spöken som fanns i slottet, och Poppys stora ambition under sitt första år var att intervjua så många av dem som möjligt. Hon ville veta hur deras existens stämde överens med mugglarnas förståelse av modern fysik (ett annat favoritämne, som till Poppys stora besvikelse inte undervisades på Hogwarts), hur de mindes döden och vad som krävdes för att bli ett spöke. Att det kunde vara ett ganska känsligt ämne var ingenting hon reflekterade över, upptagen som hon var med sin vetenskapliga undersökning. Poppy lärde sig dock snabbt att undvika det minsta spöket på skolan, ett litet barn som pratade så fort att det ändå inte gick att förstå vad det sade. Tyvärr verkade det vara det enda spöket som faktiskt var intresserad av att svara på hennes frågor.

Något annat som var en klar fördel med Hogwarts var maten. Under första året längtade Poppy trots all glamour till sommarlovet, så hon skulle slippa alla läxor. Det var till Poppys stora förtret när hon fick reda på att de fick med sig uppgifter hem att göra över lovet. Under den första sommaren kom hon istället att sakna slottet, eller för att vara mer specifik, maten. Poppy älskar mat. Den lilla fickpeng hon får går alltid åt till att köpa godis eller kakor, och hon har alltid plats i magen för någonting gott. Maten på Hogwarts var fantastisk, och hon kunde äta så mycket hon ville! Inte heller var hon tvungen att peta i sig grönsaker, även om Poppy för all del gärna åt sådana också. De var såklart inte lika intressanta som en mustig gryta eller ett fat med muffins, men ändå. Sedan hon var liten har Poppy alltid älskat att äta, ett faktum som gjort att mamma blivit lite irriterad av att dottern aldrig vill hjälpa till i köket. Att laga eller baka maten är någonting Poppy med glädje överlämnar åt andra, för att istället agera provsmakare.

På vissa sätt var Poppy lite annorlunda än andra flickor i Slytherins elevhem. Hon var inte den enda som kom från en lite enklare bakgrund, men de snobbiga tjejerna stod ut mer, så det blev ibland extra tydligt att Poppy inte direkt var som dem. Det var dock ingenting som störde henne särskilt mycket, och med sin lättsamma, sociala attityd och glada personlighet var hon inte den första man blev sur på, så hon skaffade sig snabbt vänner även bland de lite mer fisförnäma eleverna på skolan. Poppy må inte vara den som samlar in flest poäng för elevhemmet, men hon vet precis hur hon ska gå tillväga för att få vänner. Redan i mugglarskolan lärde hon sig snabbt att stå på god fot med de mer akademiskt lagda eleverna, och genom smicker och komplimanger har Poppy alltid haft någon som kan hjälpa henne med alla tråkiga läxor. Att beundra någons fina skrivstil och berätta hur imponerande det är att de har memorerat alla Jupiters månar har gått långt!

Poppy är dessutom alltid med på festliga upptåg och backar aldrig från en utmaning – så länge hon vet att hon kommer vinna, åtminstone. Två år i rad har hon således varit mästare i att äta flest minced pies under två minuter, och Poppy är fast besluten att vara det de följande åren också! Vad är poängen med att studera och bo på ett flerhundraårigt gammalt slott om inte för att utforska det ordentligt? Det betyder inte att Poppy skulle rusa huvudstupa genom en mörk korridor helt själv, men med rätt vän och tillförsikt kan man upptäcka mycket.

Under våren i tvåan skulle de också anmäla sig för ytterligare ämnen att läsa, något Poppy inte riktigt såg fram emot – inte ens på mer avancerad nivå erbjöd Hogwarts fysik! Men de hade ett ämne som hette talmagi, vilket skulle handla om siffror, så Poppy skrev upp sig för det och mugglarstudier. Hon saknar matte och siffor, och tänker att mugglarstudier borde vara lätt att få ett A i, eftersom hon ju växt upp i ett mugglarsamhälle. Det blir typ som att bara läsa ett nytt ämne, tänkte Poppy, nöjd över sitt val, och kunde inte förstå att flera av hennes vänner valde inte bara fler, utan också svåra ämnen. Sen när handlade skolan om att lära sig exakta saker? Än så länge har Poppy, både på Hogwarts och innan, klarat sig väldigt bra bara genom att göra minsta möjliga och kunna argumentera för sin sak. Hennes största ambition i livet är att få fortsätta göra det hon vill, och oftast vill hon kunna vara lat.

”Yeah, you know I’ll dance by your side, baby…” Poppy fortsätter sjunga när hon svingar sig bakåt, ner från sängen. Om mamma kommer in lär hon bli irriterad om Poppy inte bäddat, så hon kastar vårdslöst täcket över sängen och lägger en filt på. Det blir inte en stor förbättring, men Poppy tycker att hon gjort ett utmärkt jobb, och klappar ut kudden lite grann. Finemang! Hon plockar upp en ljusblå hoodie från stolen med kläder och kränger på sig den. I spegeln vid sidan av dörren ser hon hur ett rufsigt, brunt hårsvall sticker fram ur halsringningen och hon flinar åt sig själv. Sedan tittar hon snabbt mot dörröppningen bredvid spegeln när hon får se sin mamma komma in i rummet. Violet suckar.

”Jag vill minnas att jag bad dig bädda sängen?” frågar hon med ett höjt ögonbryn. Poppy ler oskyldigt.
”Jag har ju bäddat! Se, filt på och allt!” Violet himlar med ögonen och gör en gest mot skolböckerna.
”Har du ens rört de där sedan du kom hem från Hogwarts?”
”Klart jag har rört dem!” försvarar sig Poppy. ”Jag har flyttat dem från kofferten till skrivbordet,” flinar hon okynnigt med glada, bruna ögon, mycket belåten med sig själv. Violet kan inte riktigt hålla minen, men säger ändå åt sin dotter att ta med sig en av läxorna ner till köket och sätta igång. Poppy suckar dramatiskt, men plockar med sig boken som ligger överst och en rulle pergament, och följer med sin mamma ner för trappan.

Hade det varit Rob som kommit in istället för Violet, skulle Poppys övertygande att hon bäddat sängen säkert hållit bättre. Violet var ju, liksom Poppy, en Slytherin, och inte blind för hennes strategier. Rob å andra sidan är oftast bara charmad av sin kluriga dotter, och även om ett samtal börjar med att han tillrättavisar Poppy, slutar det nästan alltid med att han skrattar och ömt klappar Poppy på huvudet.

”Sitt i ett par timmar med den där uppgiften, sen vill jag att du går upp och bäddar ordentligt,” säger Violet när de kommit ner i köket. Poppy stönar, men har tillräckligt med självbevarelsedrift för att inte fortsätta argumentera när hon vet att hon redan förlorat. Poppy är inte dummare än att hon förstår att hon fått mycket av sin intelligens från sin mor. Violet hade sedan barnsben en tydligare framtidsdröm än Poppy – hon ville alltid främst flytta från Wales och finna en god man att skaffa en stor familj med – men de har samma charm och klipskhet. Poppy är också lite av en mindre kopia av sin mor. Det mörka håret och ögonen har hon fått från Rob, då Violet är ljus med blont hår och grå ögon, men den korta, mulliga kroppsbyggnaden, de små händerna och fötterna, de runda kinderna och det kluriga leendet var Violet upp i dagen. Mycket av Poppys beteende kommer däremot från pappa. Rob har alltid varit slappare med Poppy och gett henne lösare tyglar, varken han eller dottern är särskilt mycket för vad som är propert. De trivs båda bättre i slitna jeans och bekväma tjocktröjor än finkläder och är ungefär lika bra på att röra till hushållet. Från Rob har Poppy dessutom lärt sig flera svordomar, som hon gärna använder, och inställningen att ”gjort är tillräckligt” oavsett hur bra det blir. Violet tackar Merlin att Poppy åtminstone lärt sig sitta med ordentlig hållning och att följa regler i skolan, även om hon ständigt försöker få dottern att bära sin uniform prydligare.

”Mammaaaa?” frågar Poppy efter ungefär en timme av att typ ha försökt jobba på uppgiften. Violet hummar inifrån det lilla vardagsrummet, där hon hållit på att lägga tillbaka mattorna efter att ha spenderat morgonen med att piska dem.
”Kan jag ta en kaka? För att ha energi att göra klart den här läxan,” frågar Poppy, och hoppas att mamma är lagom distraherad av sina mattor för att inte kontrollera att Poppy bara tar en, för Poppy planerar definitivt att ta minst två.
”En,” går Violet med på, och tillägger snabbt att de snart ska äta lunch. Poppy hoppar genast upp från sin stol och äter sedan sina två kakor extra långsamt, så att hon ska slippa återgå till läxan direkt. Oj så mycket smulor det blev… De måste såklart städas upp innan hon kan fortsätta. Kanske också hjälpa till och diska det lilla fatet, bara för att vara snäll. När Poppy diskat klart (fatet och två glas som stod kvar efter frukosten) kommer Violet in och vill ha hjälp med lunchen. Poppy nickar glatt och smäller ihop sin skolbok. Hon kan fortsätta senare. Eller imorgon.