Alla med någon sorts OFF-ansvar inom SH får vara lediga (om de vill) fram till 1 september. Läs mer här »

SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder. // Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Terrence Courage [R] (Byron Blue)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 562
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Terrence Courage [R] (Byron Blue)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Terrence Courage
Birmingham

När Terrence var hemma över skolloven var det i en ständig intressekonflikt: älskade han quidditch eller rugby bäst? Svaret om någon i hans mugglarfamilj eller någon i grannskapet frågade var definitivt rugby. På Hogwarts dök sällan frågan upp då de från magikerfamiljer knappast visste vad rugby var men om den skulle ställas rent hypotetiskt var svaret quidditch. Splittringen inombords ledde till att Terrence höll koll på all statistik rörande båda sporterna. Nu var han hemma på sommarlov i väntan på sitt fjärde år på Hogwarts. Han hade spenderat förmiddagen på ett fält några minuter från familjens hus med att träna rugby med sin pappa Terrence senior, sin yngre bror Anthony och sin storasyster Lorraine. Både Lorraine och Anthony var riktigt duktiga och de tre syskonen delade en större kroppsbyggnad som gjorde de väl lämpade för fysiska sporter. De tre var väldigt lika utseendemässigt också med svart platt hår, blåa ögon och fräknar. Som barn hade Terrence varit den duktigaste av de tre på rugby, en av de bättre i både grannskapet och skolan faktiskt, men nu när han spenderat terminerna på Hogwarts hade han halkat efter. Däremot var han riktigt duktig på kvastflygning och tränade gärna med andra.

Med början i andra årskurs hade Terrence försökt ta en plats i elevhemslaget men både det året och under tredje årskurs hade han fått avslag. De magikerfödda hade alltid ett försprång då de tränat sedan de var små och kunde öva under loven. Terrence skrattade för sig själv vid tanken på att flyga omkring i hans grannskap i utkanten av Birmingham. Det skulle inte bara höja många ögonbryn – han skulle riskera att bli relegerad. Inför detta läsår var han dock övertygad om att han skulle lyckas ta en plats i laget och tränade rygby på det mest quidditchlika sätt han kunde komma på. I sovrummet, som nu mer eller mindre helt var Tonys sovrum, övade han och Tony med hjälp av var sin sopkvast och rugbybollen. Lillebror Tony var oerhört avundsjuk på Terrys möjligheter att både få utöva och se den fantastiska quidditchsporten som han själv bara fick höra talas om. Det fanns många orättvisor i världen och en av dem var enligt Terrence själv att han fötts som magiker och inte hans lillebror. Tony skulle börjat på Hogwarts i år om han bara haft en gnutta magi inom sig men det hade han inte. Istället hade han dyslexi och kämpade med skolan något enormt. Storasyster Lorraine skulle fylla sjutton i år och hade siktet inställt på rugbylandslaget. Därmed var hon tillfreds i sin mugglartillvaro.

Terrence senior, av alla kallad Terry eller coach, var de tre barnens pappa och en dedikerad rugbyfantast. Han tränade både Lorraine, Terrence och Tonys skollag när de var små. Detta arbete var dock ideellt och Terrys riktiga arbete var på en bilverkstad några kilometer bort. Deras mamma, June, hade lämnat familjen kort efter att Tony var född. Hon hade träffat en mellanchef från Portsmouth som hette Derek Smith och blivit blixtförälskad. Terrence relation till sin mamma var allt annat än bra. Han hatade henne för att hon lämnat dem och nu var mamma inte bara åt hans halvsyster Cora utan också till hans plastbröder som var lika gamla som Terrence och Lorraine. På något sätt hade det varit enklare om hon bara inte ville ha barn men nu var det uppenbarligen inte det som var problemet utan istället Terrence och hans syskon. Det var i alla fall så Terrence förstod det hela och därmed var hatet starkt mot hans mamma. De träffades sällan och när de gjorde det kändes de som främlingar. Det starkaste beviset för främlingskapet var det faktum att hans mamma inte ens visste att Terrence var en trollkarl. Precis som alla, utöver Terry, Tony och Lorraine, trodde hans mamma att Terrence fått ett stipendium för begåvade barn från mindre bemedlade familjer och nu gick på en överklassinternatskola strax utanför Aberdeen.

Det var på vissa sätt sant. Hogwarts låg någonstans i Skottland och precis som Terrence nog inte skulle passat in bland överklassens barn gjorde han det till en början inte bland magikerbarnen. Allt han lärt sig fram till hans elfte år var helt meningslöst kändes det som när Terrence började första året på Hogwarts. Han behövde lära om allt från hur världen fungerade till hur ett liv kunde te sig. Som tur var för Terrence hade han läshuvud och hans stora intresse för rugby, både i praktiken och teorin, hade övat honom i konsten att ta till sig information. Hans betyg var inte de bästa men han klarade sig utan några större problem och blev kompis med flera andra elever i Ravenclaw.

Det andra året var det bästa hitintills för Terrence. Han hade kommit in i livet som trollkarl och det kändes som det inte fanns några gränser för vad som var möjligt och vad han kunde lära sig. Världen var goda, vännerna många, lektionerna intressanta och proven gick bra. Terrence använde de pengar han hade, det var aldrig särskilt mycket men hans pappa såg till att han fick ett litet kapital innan han åkte tillbaka till Hogwarts, med en prenumeration på en quidditchtidning. I den förkovrade han sig allsköns statistisk om alla de lag som fanns men kände aldrig någon lokalpatriotism för ett specifikt lag. Istället älskade han sporten i stort. Han saknade kvastflygningen som det fått ägna sig åt tidigare men hade ändå hopp om en plats i Ravenclawsquidditchlag. Därför blev det tredje året ett hårt uppvaknande till verkligheten. Han hade inte märkt det först för allt var så nytt men det fanns ett utbrett föraktat mot mugglare och mugglarfödda på skolan och i magikersamfundet. De flesta i hans eget elevhem verkade se bortom detta men på skolan i helt började han märka av och själv bli utsatt för gliringar och negativa stereotyper. Terrence var verkligen ingen som hamnade i konflikter men när fördomar mot mugglare eller mugglarfödda dök upp kunde han inte vara tyst. Han gick till angrepp, bara verbalt, och detta ledde vid några tillfällen till att han hamnade i trubbel. Det var aldrig Terrence som tog till knytnävarna men det hände några gånger att det blev mer fysiska konflikter. Till detta hörde också Terrence svårigheter att få en plats i quidditchlaget. Han tyckte det var en obeskrivlig orättvisa att vissa kom dit med dyra fina kvastar och år av erfarenhet medan han själv inte ens hade en egen kvast. Men i år, hans fjärde år på skolan, skulle han minsann visa dem alla! Han skulle ta en plats i laget, det hade han lovat Tony och Terrence svek aldrig ett löfte till sin lillebror.