SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder.

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Florence Ackley [R] (Rebbilina)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 558
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Florence Ackley [R] (Rebbilina)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Florence Ackley, Marlborough, Wiltshire, England

Klockan börjar närma sig tio på kvällen. Så här i slutet av augusti är kvällarna mörka, och det märks att hösten snart är här. Om mindre än en vecka är det första september och därmed skolstart, men än är det sommarlov.

I familjen Ackleys vinterträdgård lyser det. Det vitmålade träbordet är täckt av tidningspapper och vid det sitter familjen Ackleys femtonåriga dotter, Florence, i full färd med att plantera om ett gäng krukväxter. Hon började med vardagsrummet och köket förra veckan, och hade tänkt jobba sig igenom hela huset innan hon åker tillbaka till Hogwarts. Det är inte det att mamma och pappa inte skulle kunna, de är mer än kapabla att ta hand om ett gäng krukväxter, men Florence vill gärna göra det här. Det är mysigt. Radion står på inne i köket, och eftersom dörren är öppen hörs musiken ut hit. Florences norska skogskatt Rhea ligger och sover i ett hörn. Själv är hon hon helt inne i växterna. Det är som att hon glömmer tid och rum medan hennes händer gräver, byter krukor, fyller på mer jord och klipper. En liten jordfläck har råkat leta sig till den breda näsan och vissa slingor har ramlat ner ur den slarviga knut hon slängde upp de mörka lockarna i.

Växter är ett ämne Florence vet mycket om. Det är ett av hennes favoritämnen i skolan, men intresset sträcker sig längre än så. Hon har massor av böcker om hur man bäst tar hand om krukväxter, lyssnar på radioprogram om hur man bäst tar hand om sin trädgård och har sovrummet fullt med växter. Det är å andra sidan inte det enda ämnet hon vet massor om. Yoga, pojkbandet Jinx, flera olika historiska perioder, grekisk mytologi, magistaten Babylon, bokserien Flickorna på Beauxbatons och geografi är bara några av de ämnen Florence har snöat in på under olika perioder i sitt liv.
“Du är liksom inte bara lite intresserad av saker, du är antingen inte alls intresserad eller så lär du dig allt om det”, har Amy sagt i olika varianter mer än en gång. Det ligger någonting i det. Att lära sig är en del av nöjet för Florence, och när hon får upp ögonen för något vill hon ta reda på allt.

Amy ja. Amanda Westport, Florences bästa vän. Allting började när de precis hade börjat sitt första år på Hogwarts. Storebror August, som också gick i Ravenclaw, kunde visa henne vägen ner till frukosten första morgonen, men sedan skulle han och hans klasskamrater vidare till sin första lektion. Själv skulle hon ha förvandlingskonst, men hade ingen aning om hur hon skulle hitta dit, även om August hade försökt förklara.
“Florence, vet du hur man kommer till förvandlingskonsten?” Längre ner vid bordet satt en flicka med runda kinder och brunt hår i en hästsvans. Det visste hon ju inte, men de hjälptes åt att hitta, och trots att de gick fel och fick springa sista biten hade Florence väldigt trevligt. Sedan den dagen har hon och Amy hängt ihop. De har funnits där för varandra, genom allt från kärleksbekymmer till slutprovsstress till sovsalsdrama. Numera känns det som att Florence nästan bara behöver titta på Amy för att veta vad hon tänker, och som att Amy kan göra samma sak med henne. Sedan deras första år har deras duo utvidgats till ett större tjejgäng, men Amy kommer ändå alltid ha en väldigt särskild plats i Florences hjärta. Hennes första bästa vän.

En bästa vän är bra att ha när det är drama i sovsalen. Även om de alla var sams första året på skolan gick det inte riktigt lika enkelt andra året. Det tjafsades mer, även om Florence inte riktigt var del av det. Om det finns något hon hatar är det att bråka med folk. Därför var hon som sagt var inte en av de som tjafsade om att någon var för långsam i badrummet, suckade över att det var rörigt i sovsalen eller la syrliga kommentarer om att någon visst hade “sminkat sig väldigt mycket idag”, men det är ändå främst det hon minns från deras andra skolår. Akademiskt gick det bra för henne, lika bra som det gjort under hennes första skolår, men bland kompisarna var det jobbigt.

Att puberteten slog till på allvar och att mycket av skvallret ett tag verkade handla om vem som hade börjat använda BH eller vem som hade fått mens gjorde inte saken bättre. När Amy en dag i november viskade till henne att hon hade fått “det där”, och därför blev en av de som kunde delta i det fnissiga, hemliga smusslandet med mensskydd, blev Florence avundsjuk. Hon försökte att tänka logiskt. Amy hade trots allt fyllt 13 en månad tidigare och för henne själv var det mer än ett halvår kvar, så det var inte så konstigt att Amy fick före henne. Det hjälpte egentligen inte. Det där stygnet av avundsjuka som dök upp när Amy pratade med andra om hur jobbigt det var med mensvärk eller under tissel och tassel ge en binda till någon som hade glömt fanns kvar, och försvann inte förrän sommaren kom och Florence själv fick “gå med i klubben”.

Tack och lov blev det lättare när de började tredje året. Tjafset i sovsalen lugnade sig, och det var inte längre lika spännande att skvallra om andras menscykler. De började läsa fler ämnen, något Florence tyckte var jättekul. När de skulle välja under andra året hade hon knappt kunnat bestämma sig, men till sist föll valet på alkemi, latin, naturmagi och mytologi. Precis som väntat var det intressant. Där Amy knorrade lite över att behöva läsa ännu fler ämnen och över att hennes mamma tvingat henne att välja tre tyckte Florence snarare att det var kul med allt nytt, och önskade att hon hade fått välja fler när hon hörde Mallory berätta om filosofi. Där i september kunde hon sitta hur länge som helst och bara bläddra i de nya kursböckerna. Sedan, när skolarbetet väl kom igång och hon fick en ganska betydande mängd fler läxor var det väl inte riktigt lika kul, men ämnena i sig tyckte hon fortfarande var spännande.

Något annat som hände i trean var att Florence fick sin första pojkvän. Det där med att bli ihop med någon var något Florence hade tänkt på mycket innan. Hennes exemplar av Flickorna på Beauxbatons och kärleksbrevet var vältummat redan när hon var åtta, och även om hon hade bytt drömprins genom åren, från Auguste Segal i Flickorna på Beaxbatons, till grekiska guden Ares, till Theo Adams i Jinx, så hade hon alltid haft någon, fiktiv eller kändis på enormt avstånd, hon dagdrömt om innan hon somnade. Skillnaden var att nu var drömprinsen verkligen. Han hette Lancelot Honeycutt-Meadows och gick i Hufflepuff i samma årskurs som henne. Att faktiskt vara ihop med någon var inte riktigt samma sak som i drömmarna. De pussades bakom växthusen, höll handen när de gick till lektionerna och gick på Hogsmeadeutflykter tillsammans. Det var kul, men med tiden insåg hon att hon inte var så kär i honom längre. Hon tänkte inte ens på honom på kvällarna längre, utan på Iskander Mehdi i årskursen över. Med hopp om att det kanske skulle kunna bli hon och Iskander gjorde hon slut med Lance, bara för att få veta att Iskander hade flickvän när hon till sist vågade berätta om sina känslor.

Elefantörat hon höll på med är klar och Florence borstar snabbt av händerna mot varandra, innan hon skjuter upp glasögonen högre upp på näsan.
“Mamma, vad är klockan” ropar hon in till mamma, som är i köket och gör te. En kvinna med mörkt, krulligt hår uppsatt på huvudet tittar ut genom dörren. Hennes hud är mörkare än Florences, men annars är de ganska lika. Samma mörkbruna ögon, samma ovala ansikte, samma fylliga läppar. Samma ganska långa, smala kroppsbyggnad. Florence har till och med ärvt hennes synfel.
“Kvart i tio”, säger hon. “Jag och pappa ska dricka te och spela kort, vill du vara med?” Florence funderar. Det vore ju mysigt, men hon vill också gärna hinna plantera om alla innan skolan börjar. Hon funkar så, sätter mål och vill gärna uppnå dem.
“Jag ska bara plantera om en växt till så kommer jag sedan”, säger hon. Mamma nickar och försvinner in.

Under sommarlovet mellan tredje år fjärde året kom Florence fram till att hon nog skulle vilja bli botare i framtiden. Egentligen förvånade det ingen med tanke på den mängden botare som redan finns i familjen, men Florence själv hade inte tänkt på just det yrket så innan. Så läste hon en bok där huvudpersonen var botare och förutom att sucka lyckligt när hon till sist fick sin drömprins fick det Florence att börja fundera. Att bli botare kanske vore något ändå.

Svag för en plan som hon är började hon ta reda på vad som krävdes för att få läsa till botare och upptäckte till sin stora förskräckelse att det ämne hon hade absolut svårast för, försvar mot svartkonster, var ett av ämnena. Förvandlingskonst, ett annat ämne hon inte heller tyckte var så enkelt fanns också med. Hon hade aldrig haft underkänt i dem eller så, men bland betyg som främst bestod av Ö och U stod de ut med sina stängda A.

Väl tillbaka på Hogwarts bestämde hon sig för att det här fick bli året hon satsade på skolan. Eller, det skulle hon väl behöva göra året därpå också, professorerna började redan i början så smått nämna att GET-proven började närma sig, men då får hon väl satsa två år då. Ivrigt hade hon börjat rita studiescheman i sin kalender som tydligt detaljerade exakt vad hon skulle göra när, med små checkboxar intill varje uppgift för att kunna bocka av när de var klara.

Till viss förvåning upptäckte hon att det faktiskt var ganska kul. Att lära sig hade hon alltid varit förtjust i, men att lägga upp läxor och provplugg i mindre mål som hon kunde klara av på en timme gjorde det roligt. Det fanns en tillfredsställelse i att få bocka av en uppgift, och ofta fick det henne att vilja börja med nästa bara för att få bocka av en till. Plugga var inte allt hon gjorde, hon umgicks såklart fortfarande med tjejgänget, men det blev kul på ett sätt som det inte varit innan och hon kände sig framförallt väldigt duktig när hon var klar. När slutprovsbetygen sedan kom hade det faktiskt fått resultat. Nu gäller det bara att hålla i de där bra FUTT-betygen också.

När ampelliljan fått en ny, större innerkruka fylld med massor av jord att växa i och har placerats i en ytterkruka med guldiga stjärnor mot blå botten är Florence klar för ikväll. Hon får fortsätta imorgon.
“Kom Rhea”, lockar hon på katten, som snällt följer med. Väl inne i köket tvättar hon händerna, gör i ordning en kopp te, och går sedan in till mamma och pappa i vardagsrummet för att vara med och spela kort.