SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder.

Om du ville ha kvar dina karaktärer behövde du säga till i den här tråden senast 23:59 sön 2 februari. Sade du inte till i tid har dina karaktärer nu rensats ut.

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Jaime Robles [R] (Embli)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 449
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Jaime Robles [R] (Embli)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Jaime Robles
Glosh, Irland

MIN FAMILJ av Jaime, 10 år

Jag har två föräldrar och tre katter och en lillebror. Katterna heter Bombon, Corazon och Cito. De är pojkkatter alla tre. Min lillebror heter Abilio. (Egentligen har jag en syster också men hon är bara halvsyster och vuxen och jag träffar inte henne så ofta.) Jag har andra släktingar också. Farmor och farfar bor i Mexico, vi brukar hälsa på dem på jul. Farmor är mugglare och farfar är mugglarfödd men de är snälla ändå. Mormor och morfar är också från Mexico fast de har bott här sen de var barn. Ja, mormor bodde i England först men nu är hon här-här på Irland också. Jag har en massa kusiner. Mest i Mexico men några här också.

Pappa jobbar på trolldomsministeriet. Jag brukar låtsas att han är auror ibland som i en av mina favoritserier ‘Aurora!’ men egentligen är han bara på ursäktskommitén för drabbade mugglare och det är ju inte särskilt coolt. Mamma är konstnär och har skola åt mig och Abilio. Fast nästa år ska jag börja på Hogwarts istället. Det ska inte Abilio, för han är tre år yngre än mig och en liten plutt.

Vi pratar mycket spanska hemma, fast nästan lika mycket engelska också. Mest med mamma. Och jag måste läsa och skriva på engelska en del, som den här dumma uppsatsen.


Året efter att Jaime skrivit en uppsats om sin familj - och sen behövt skriva om den för att mamma skulle bli nöjd - satte han sig på en pall framför alla elever på Hogwarts och fick sorteringshatten över öronen. Den hade dividerat en stund och sagt saker som “inga bestämda ambitioner” och “kan vara ganska hänsynslös” vilket inte precis kändes som några komplimanger men den hade också pratat om hur han lätt gick helt upp i nya intressen och var lojal när det räknades. Tillslut hade den placerat honom i Ravenclaw. Det var där mamma hade gått en gång i tiden och att gå i elevhemmet känt för smarta elever var ju fint, så kanske var hatten inte så dum ändå. Att ha blivit ravenclaware betydde också att han gick i samma elevhem som Lux Atkins. De hade inte träffats före skolan men blev snabbt bästisar. Den sorts bästisar som bråkade mycket - båda ville gärna bestämma och tyckte att de hade rätt hela tiden - men som alltid blev sams snabbt igen. Jaime lånade ut sina Aurora!-serier och lät henne gosa med Bombon, som han haft med sig till skolan. Och Lux envisades inte med att uttala hans namn fel, som en del andra gjorde. Till och med en del lärare gjorde det när de läste upp närvarolistor. Som om inte hans uppenbart latinamerikanska efternamn kunde vara en ledtråd till att det inte var nåt J-ljud. “Hay-mi” hade han mer än en gång fått förklara, långsamt och övertydligt. Inte för att han kunde göra det med lärare, för de skulle säkert bara anklaga honom för att vara snorkig.

Och kanske skulle någon utomstående förstå varför sorteringshatten anmärkt på Jaimes potential för hänsynslöshet men själv såg han det inte på det viset. Han skrattade om någon gjorde bort sig men det var ju för att det var roligt. Och visst retades han med kompisar men det var ju så kompisar - eller syskon för den delen - snackade med varandra. Om någon annan försökt säga samma sak om folk Jaime brydde sig om hade han bitit ifrån. Hans kompisar (särskilt Lux) var ju hans. Bara han fick säga så. Och ifall han någon gång kläckte ur sig mindre snälla saker till folk som inte var kompisar heller så hade de väl förtjänat det. Eller stört honom när han var på dåligt humör. Eller borde bara lära sig att inte vara så känsliga. Det var inte som om han var någon mobbare eller försökte trycka ner andra för att höja upp sig själv. Han hade inga mål på det viset. Hade sällan så mycket mål med det han gjorde i största allmänhet.

Kära dagbok!

Jag fick betygen från ettan och jag tycker de var helt okej, fast pappa ville att de skulle vara bättre. Mamma gav mig tre siklar för tre stycken Ö:n! Jag frågade om det betydde att jag skulle få en galleon för varje U om jag fick några såna nästa år men hon bara skrattade och sa åt mig att inte vara girig. Jag ska köpa nya serier för pengarna. Aurora! prenumerar jag ju redan på men det finns ju massa annat också. Så svårt att välja bara. Ska man försöka följa nån grej (mer än Aurora! då) eller testa lite av varje? Det har kommit en ny serie om en varulvsjägare som ser cool ut. Men tänk om den är jättedålig och jag bara slösar bort pengarna? Fast jag kanske kan byta bort den mot nåt annat när jag kommer tillbaka till Hogwarts i så fall… Ja, det är nog en bra plan.


I tvåan började Jaime försöka rita sina egna serier. Det var inget som blev tillräckligt bra för att visa nån annan men det var ändå rätt kul. Inte precis avslappnande, för han måste ju koncentrera sig och göra om allt tusen gånger och hur kunde nån människa på hela jorden ens rita händer?! Hur var det möjligt?! Men han blev i alla fall bättre med övning. Och ibland ritade han självporträtt, fast coolare. En Jaime som var äldre och snyggare och auror eller vampyrjägare eller vampyr själv för den delen. Nåt häftigt. Men fortfarande han. Hans bruna hår, hans bruna ögon, hans ljust gyllenbruna hudfärg - men oftast inte det lilla glappet mellan framtänderna. Ibland skissade han upp Lux eller Abilio i bakgrunden som någon sorts hjälpreda. De fick inte komma för nära rampljuset, för det var ju Jaimes. Det var inte mer än rätt när det var hans fantasi.

Ofta när Jaime hittade en ny hobby höll den inte i sig särskilt länge. Det fanns alltid något nyare, mer spännande att utforska. Serietidningsläsandet hade hållit i sig men inte astrologiintresset eller poesiskrivandet eller ambitionen att spara ihop tillräckligt med pengar för att köpa en bra kvast. Ritandet hörde som lite ihop med hans älskade serier, så det var lättare att fortsätta med det. Och mamma uppmuntrade det ju, eftersom hon var konstnär själv. Men även om han fyllde flera ritblock under tvåan betyder det inte nödvändigtvis att han alltid kommer hålla på med det. Eller bli serietecknare när han växer upp, för den delen. Det är en kul dagdröm och visst, det vore coolt om det blev verklighet. Men Jaime är inte så intresserad av hur hans framtid kommer se ut på riktigt än. Det var roligare att ha lite vaga dagdrömmar och göra det som han tyckte om för tillfället. Att konstatera att vad han än kommer syssla med som vuxen så kommer det vara nåt coolare än att hitta på ursäkter till drabbade mugglare.

¡Hola abuela y abuelo!

Tack så mycket för trettonårspresenten. Jag är mycket mogen nu, som tonåring. Fast jag har förstås alltid varit en extremt mogen individ! Särskilt jämfört med Abilio men det räknas nästan inte, för det är inte precis svårt när han är så barnslig. Ja, han sitter och läser över axeln på mig om ni undrade. Oartigt, Abilio, mycket oartigt.

Mamma ropade på honom, så han är borta nu. (Han räckte ut tungan innan han gick, vilket bara bekräftar hur barnslig han är.) Men eftersom ni frågade om jag har nån flickvän - nej. Man får som inte automatiskt det, bara för att man blivit tonåring. Kanske fungerade det så när ni var unga. Det låter väldigt praktiskt! Och nej, Lux är fortfarande inte min flickvän. Varför skulle jag vilja vara tillsammans med någon som jag sett skratta så pumpajuice forsade ur näsan? Och som spydde på mina skor när hon var sjuk en gång? Och okej, okej, hon har säkert sett mig göra dumma saker också. Jag vet att vuxna säger att “åh ens partner är ens bästa vän” och grejer men jag har aldrig förstått det. Man känner ju sin bästis alldeles för bra. Man har bråkat för mycket. Sett för mycket. Det är inte precis romantiskt.

Nu ropar mamma på mig också, så jag måste gå. Men tack igen för presenten! Jag älskar er.

Ert bästa barnbarn
Jaime, tretton år