SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder.

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Evening Ballard [H] (Spirry)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 558
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Evening Ballard [H] (Spirry)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

GODKÄND » 06 Feb 2011, 15:13

Evening Ballard, Aran Island, Irland

”Oh nej!” Tårarna trängde fram i den lilla flickans blåa ögon och hon tryckte sig intill en av sina storebröder i en kram. Vid deras fötter låg en liten sork. Den var helt livlös. Evening Ballard borrade in sitt huvud mot sin bror och snyftade högt. Det var så hemskt! Stackars lilla djur som säkert hade en familj med en massa barn. De skulle inte få träffa honom igen! Det var så fruktansvärt ledsamt och den här gången tar det mycket längre tid än vanligt för Cedar att trösta sin lillasyster. De var inte syskon på riktigt, egentligen, men det kändes så och de hade växt upp som om de var det.

Platsen de levde på var en ö kallad Ballard Isle, belägen i närheten av Aran Island utanför Irland, och det var även därifrån de tagit sitt efternamn. På ön levde de alla som en enda stor familj, de lade inte stor vikt vid biologiska släktband på det viset utan Evening kallade alla sina kusiner för syskon och hennes biologiska föräldrar var inte mer föräldrar än några andra av de vuxna på ön. Evening var själv den tredje äldsta i barnaskaran, men det var svårt att gissa att hon bara var några månader yngre än sina storebröder. Hon var kort och liten på alla sätt och hennes väldigt känsliga personlighet gjorde henne ännu mindre.

”… vila i frid. Om jag ser din familj ska jag berätta vad som hänt, lilla sork!” Evening lade en blomma på djurets grav och tog ett steg tillbaka. Man skulle ta hand om alla varelser och växter, det hade hon lärt sig. Hon skulle aldrig någonsin skada något levande, ve och fasa. Djur och växter var precis lika mycket värda som människorna och det betydde att även en liten sork förtjänade en fin begravning. Om hon bara kunde skulle hon göra allt för att hela världen skulle förstå hur det borde vara.

Syskonen Ballard lämnade skådeplatsen tillsammans och Evening drogs med av Birch. Alla syskonen visste att hon lätt blev distraherad av fåglar, moln och gullvivor och då det var matdags så var det bästa att styra henne lite så att hon inte försvann på vägen. Hon hade alltid varit sådan, alltid tyckt att det fanns så mycket vackert överallt att hon var tvungen att stanna för att se det bättre. Det skulle säkert irritera många då det inte bara var när hon var ute och gick för sig själv som hon blev distraherad.

Det hände mest hela tiden att hon mitt i en mening kom att tänka på något annat och då tystnade. Sedan, när hon kom ihåg att hon hade varit på väg att säga något tog hon upp tråden precis där hon hade slutat. För dem som var ovana kunde detta bli väldigt förvirrande. Det hände ibland att det gick ett par minuter innan hon avslutade en mening och då hade den hon pratade med redan glömt bort hur meningen började. Hon var väldigt disträ av sig och detta kunde säkert ge intrycket av att hon inte var så intelligent. Detta var dock inte sant. Hon tyckte det var kul att lära sig saker och hade ett bra minne som hjälpte henne. Sen att så många saker konkurrerade om uppmärksamheten kunde ibland vara ett problem och ibland inte.

Brevet från Hogwarts hade kommit en dag i mitten av sommaren och det hade väl egentligen inte varit så speciellt. De fick visserligen sällan brev, men det där brevet hade ändå varit väntat. Nästan så länge som familjenamnet hade varit Ballard hade också familjemedlemmarna varit magiker och Evening hade lyckligt utfört sin första trollkonst som sexåring då hon återupplivat en vissen tusensköna.

Bara några dagar efter brevets ankomst hade Tarragon, familjens överhuvud och de tre barnen som skulle börja Hogwarts rest till London och Diagongränden för att handla saker inför skolåret. Det var första gången Evening lämnade ön och ärligt talat var hon chockad. Livet på Ballard Isle var väldigt enkelt. De levde bara av det som naturen gav dem och klädde sig i de enklaste, egensydda kläder. Allt var mycket fridfullt och Evening, som alltid hade huvudet halvt i det blå och ständigt hittade vackra saker att se på blev lugn och lycklig av att bo där.

Diagongränden pulserade av liv, butiksinnehavare ropade ut dagens erbjudande, ugglor hoade utanför djuraffärerna, guldmynt glimmade, böcker med intressanta titlar låg i högar i skyltfönstren, hundratals häxor, trollkarlar, alfer, katter och hundar passerade förbi och Evening vred nästan nacken av sig när hon försökte ta in allt och spara det i sitt minne. Efter bara tio minuter stannade hon upp för att det helt enkelt inte gick att röra benen samtidigt som hon skulle lyckas ta in allt. ”Det är så vackert!” viskade hon lyckligt fram när hennes farfar frågade hur det var fatt. Han log bara åt henne och fick henne att röra sig igen. Resten av dagen gick hon med ett brett leende i det fräkniga ansiktet.

Evening hade alla barnsliga drag kvar i sitt ansikte. Kinderna var runda och rosiga och ett brett band med fräknar gick över den ganska stora och runda näsan. Hennes blonda hår hade i flera år varit intvistat i dreadlocks som gick ner till axlarna på henne. Det var lite osäkert om dreadlocksen från början hade skapats med mening eller om håret helt enkelt tovat ihop sig så mycket på grund av för mycket smuts i det. Familjen hade ingen tradition av renlighet direkt och om Evenings hår inte hade varit i dreadlocks så hade det förmodligen varit väldigt tovigt. Hon skulle ändå inte ha brytt sig. Sitt eget utseende hade aldrig varit något hon varit intresserad av, det fanns så mycket viktigare saker.

Hennes absoluta favoritsysselsättning var att ta hand om växter. Hon kunde sitta i timmar och bara prata med en liten blomma eller krama ett träd. Hon älskade framförallt att sitta i fruktträdgården. Där på marken växte massvis med blommor och träden gav alldeles lagom med skugga. Så fort hon fick chansen så gick hon dit. Det hände dock att hon gick dit vid konstiga tillfällen. Om syskonen lekte kurragömma, vilket de gjorde väldigt ofta, kunde man alltid räkna med att hitta henne sittandes där under ett träd. Hon var väldigt dålig på att gömma sig eftersom hon oftast helt glömde bort att hon skulle gömma sig. Detta ledde till att hon alltid blev hittad först, i alla fall de gånger som den som letade gick åt hennes håll först. Hon brydde sig inte, det var kul om de andra fick hitta henne ju! Då blev de glada och hon ville självklart att hennes syskon skulle vara glada. Hon var ju otroligt känslomässig av sig och ofta ändrades hennes humör efter vilket humör de runt omkring henne var på. Hon blev glad om någon annan var glad och hon blev ledsen om någon annan blev ledsen. Hon blev dessutom otroligt ledsen när något hemskt hände, som när ett djur dog eller en växt blev skadad. Det var verkligen det hemskaste Evening visste. Hon hade aldrig varit bra på det där med att vara tapper. Hon kunde inte dölja sina känslor och det var bara sådan hon var.

Dagen för avfärden till Hogwarts hade kommit och Evening, Birch och Cedar hade lämnat Ballard Isle för den här gången. Evening visste för en gångs skull inte vad hon skulle känna. Hon var förstås oerhört ledsen över att behöva lämna familjen och ön, men samtidigt var hon glad och förväntansfull över den kommande skolterminen. Hon kramade långt och länge om Tarragon när de stod på perrongen innan Cedar greppade tag i hennes lilla hand och tog med henne upp på tåget. Hon torkade bort tårarna från kinderna och följde sina bröder genom tågkorridoren tills de slog sig ned i en tom kupé. ”Åh, tänk, nu får vi…” Hon tystnade och hennes tankar vandrade iväg till en fågel som lyfte från ett fält utanför tågfönstret.