Alla med någon sorts OFF-ansvar inom SH får vara lediga (om de vill) fram till 1 september. Läs mer här »

SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder. // Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Liam Watanabe [H] (Spirry)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 562
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Liam Watanabe [H] (Spirry)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Godkänd: 16/9 - 2006

Liam Watanabe, Watford (Spirry)

Väskan slog i marken med en duns och böckerna spreds ut på asfalten. Sakta hukade sig en blond liten pojke ner bredvid dem och började försiktigt samla ihop sina tillhörigheter samtidigt som han kämpade mot tårarna som riskerade att välla fram när som helst. Han torkar bort en tår som hade lyckats komma ut ur ögat och såg ner på sina sönderskrapade knän. Varför kunde dem inte bara lämna honom i fred? Han hade inte gjort dem någonting. Och han skulle aldrig göra något mot dem heller. Man gav sig helt enkelt inte på sådana som var chanslösa. Det var helt enkelt inte rättvist. Sen skulle ju inte Liam ge sig på dem som var starkare än honom heller, han skulle aldrig göra en fluga förnär, inte ens tänka tanken att göra något sådant. När pojken fått ihop sina saker har alla elever på skolgården redan försvunnit. Med tunga steg börjar han gå hemåt.

Så fort han kom innanför dörren i det lilla radhuset i Watford smög han till sitt rum. Han ville inte att hans mamma skulle se hans blodiga knän. ”Liam” stod det med ljusblå bokstäver på namnskylten som satts upp med tejp på dörren. Några minuter senare hade Liam bytt från skoluniformen till jeans och skjorta. Han kom in i köket där hans mor dukat fram mellanmål på köksbordet. ”Var det bra i skolan idag älskling?” frågade hon när hon ställde fram ett fat med pannkakor på bordet framför sin son. Liam tar åt sig en pannkaka och mumlar fram mellan tuggorna. ”Det var väl okej.” Han hade bara blivit nedslagen en gång, fått ett stort skrapsår på ena knäet och börjat blöda näsblod. Men det var inte så farligt, och aldrig att han skulle berätta det för någon! Då skulle dem slå ihjäl honom. Han kunde inte hjälpa att han var som han var. Blyg, feg och dålig på idrott var han. Han hatade att han var sådan. Aldrig hade han tyckt om att idrotta, inte tyckte han om våldsamma filmer och dataspel heller.

Skolkamraterna tyckte han var töntig, och inte blev det bättre av att han hade tjejögon och ögonfransarna som inramade de blåa ögonen var långa och växte tätt, som om han använde lösögonfransar. Liam var smal och kort, helt enkelt liten. Och inte såg han särskilt säker ut när han kom till något nytt, eller gammalt ställe, och det var han ju inte. Han hade flera gånger hört att han var söt. Hur kul är det för en pojke i elvaårsåldern att få höra? Och eftersom pojkarna som brukade reta honom hört någon säga det så slapp han inte ifrån det. Liam brydde sig inte så mycket om hur han såg ut. Han ville ändå inte imponera på några tjejer, då skulle han bara dra till sig uppmärksamhet och det var det sista han ville!

Några få vänner hade pojken faktiskt. De var inte många och det var ingen som var en jättebra vän. Mest var det tjejer, de förstod honom bäst. Men han träffade dem aldrig efter skolan eller på helgerna. Och ofta satt han ensam på rasterna eftersom han var lite av en ensamvarg. När han kom hem från skolan på eftermiddagarna satt han sig nästan direkt med läxorna, men de var ofta svåra för honom. Eftersom han hade svårt för att läsa så tog det ofta lång tid och han fick inte tid över för så mycket annat. Men eftersom han tyckte väldigt mycket om att måla så kunde han sitta uppe till sent på kvällarna med bara ett papper och sina vattenfärger. Även om han inte var bra på det så var det roligt, och avslappnande att bara sitta i sin egna lilla värld samtidigt som en bild trädde fram på papperet framför honom.

Liam hade två syskon, en större syster som redan flyttat hemifrån och en lillebror. Båda syskonen var inte det minsta lik honom, de var mörkögda och hade brunt hår, och de var inte så små och spinkiga som Liam. Liam och hans bror bodde tillsammans med sina båda föräldrar i det lilla huset i Watford Där hade de bott i nio år. Deras förra hus, som legat i Brighton blev för trångt när Liams bror föddes så de flyttade till Watford. De packade ner allt de ägde och begav sig till Watford där de blev att stanna. Liams pappa var av halvt japanskt ursprung. Hans far, Liams farfar, var adopterad från Japan och hade efter att han blivit myndig och senare gift sig, bytt namn till sina biologiska föräldrars efternamn. Även om Liams far såg lite japansk ut så gjorde inte det att Liam såg så ut, han hade fått sitt blonda hår och sina blå ögon från sin mor, eller han hade i alla fall trott det när han var mindre. Men när han blivit äldre hade det kommit fram att Liam egentligen var adopterad. Han var fortfarande släkt med sina syskon och sin mamma men han kunde istället kalla dem moster och kusiner. Liams riktiga mamma var hans adoptivmammas syster. Hon hade omkommit i en bilolycka strax efter att Liam fötts och hans far hade velat att Liam skulle komma till en familj med både en mor och en far. Han träffade nu sin far en gång i månaden, men det var inte det minsta roligt tyckte han. Eftersom Chris var lärare så skulle han alltid hjälpa Liam med läxorna, visst det kunde väl vara bra, men han trodde alltid att hans son klarade av mer än han gjorde. Och Liam som inte ville göra sin far besviken stakade sig igenom bok efter bok, om han hade tur så var de inte så långa och han kunde komma igenom dem på två, tre månader. Men oftast gav han upp efter ett kapitel som tagit flera veckor att läsa.

Liams mamma hade nu kommit ihåg något och gått ut i hallen. Från ett bord plockade hon upp ett brev som hon sedan tog med till Liam. När pojken fick se brevet svalde han. En klump i halsen hade plötsligt kommit. Han ville inte att det där brevet skulle komma. Det skulle bara betyda att han skulle bli tvungen att vänja sig med nya personer som mobbade honom. Han skulle vara helt ensam långt hemifrån. Modern verkade överlycklig. Hon hade sett fram emot den här dagen. Eftersom både hon och hennes make var av magikersläkten så var det ju bara att vänta. ”Öppna det då! Så kan vi åka till Diagongränden på lördag!” Hela hennes ansikte lyste. Dystert såg Liam på brevet. Sakta öppnade han det och vecklade ut pergamentet som fanns i kuvertet. ’Mr Watanabe… ’ Han kunde känna tårarna bränna bakom ögonlocken. Han ville inte. För att hans mamma inte skulle se honom gråta sa han att han ville läsa det själv på sitt rum. Han reste sig och rusade in på rummet. Pergamentet blev fläckigt när han läste det. Han skulle bli tvungen att åka. För han kunde ju inte säga till sina föräldrar att han inte ville. När som helst skulle hans adoptivfar komma hem från sitt jobb på trolldomsministeriet och då skulle hans fru genast berätta den fantastiska nyheten. Och imorgon skulle modern åka till sitt jobb på frisörsalongen och berätta för alla sina väninnor om sin duktiga son som snart skulle börja på Hogwarts. Han hade ingen att dela sina tankar med. Varför skulle det här hända just honom? Och nu skulle hans föräldrar säkert vilja ge honom en uggla, eller ännu värre, en katt. Han var rädd för alla sorters djur. Fåglar var det värsta han visste. Men hans pappa trodde inte han menade allvar med det. Djur skulle man inte ha inomhus eller på gatorna. De kunde väl hålla sig i skogarna? Även om han inte var vegetarian så åt han inte ofta kött. Djuren, om dem skulle finnas, så skulle de vara fria, inte skjutas bara för att människorna ville ha kött att äta.

Hur många dagar och veckor som än gick så blev inte Liam det minsta mer entusiastisk över att han skulle börja på Hogwarts. Snarare kände han allt mindre för det. Kvällen före avfärden kunde han inte somna. Han låg bara och tittade i taket samtidigt som en och annan tår letade sig fram ur ögonvrån. Varför kunde de inte ha tagit någon annan? Någon frivillig?
Nästa morgon var alla glada och spända över att Liam skulle åka till Hogwarts, alla utom Liam själv. Och när han såg det stora tåget framför sig brydde han sig inte om att han grät. Han slängde sig i sin mors famn och bad om att få stanna. Men fem minuter senare fann han sig ändå sittandes i en tom kupé samtidigt som tåget lämnade stationen. Det här skulle bli hemskt.