Alla med någon sorts OFF-ansvar inom SH får vara lediga (om de vill) fram till 1 september. Läs mer här »

SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder. // Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Chloe Parker [H] (Rebbilina)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 562
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Chloe Parker [H] (Rebbilina)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Chloe Parker, Canterbury, Kent, England

Församlingssalen är tom när Chloe Theresa Parker skjuter upp dörren till den. Klockan är kvart i nio en söndagsmorgon i augusti. Utanför gassar solen, och Chloe har flätat sitt långa, blonda hår i en fiskbensfläta för att inte svettas. Ett par slingor hänger ner och ramar in det ovala ansiktet, med de blågråa ögonen, de smala läpparna och uppnäsan, som genererat pappa Andrews smeknamn på henne. Gullnäsan.

Om en timme kommer salen börja fyllas med den lilla magikerförsamlingens medlemmar, men innan dess ska annat förberedas inför gudstjänsten. Bland annat ska lovsångsteamet soundchecka, och just idag är det Chloe och hennes mamma Mary som ska leda lovsången. Mamma är på våningen under och hjälper till med att ställa fram koppar, tepåsar och annat som behövs efter gudstjänsten, när församlingen samlas för att dricka te och umgås.
“Älskling, kan inte du gå upp med blomvasen och börja ställa i ordning där uppe”, hade hon bett Chloe, medan hon fick en hel bricka koppar att sväva ut ur köket med hjälp av trollstaven. Chloe hade gjort som hon bad, och snällt tagit den blåa vasen med solrosor i handen.

Hon ställer vasen längst framme på altaret, mellan de två ljusstakarna som alltid står där och ser sig om. Den här kyrksalen har varit en återkommande punkt i hennes vardag ända sedan hon var liten. De första elva åren varje söndag, och sedan hon började Hogwarts på loven. Det finns något fint i det ändå, något fint i att tillhöra ett sammanhang. Att ha en plats i något som funnits i hennes liv så länge. Hon vet att många andra i hennes ålder inte skulle hålla med, men hon tycker att det är lite mysigt när tanterna i kyrkan kommer och säger att hon är så stor och duktig som leder lovsången nu, och att de minns för tio år sedan, när hon var liten och skulle hjälpa mamma. I själva verket stod hon snarare bredvid och visade upp de steg hon fått lära sig på barnbaletten, men kul hade hon. Musik och dans är fortfarande bland det bästa hon vet. På Hogwarts sjunger hon i skolkören och har funderat på om hon vågar söka till hejarklacken. Det är ju inte alls som balett, men verkar roligt. Det tråkiga är ju bara att hon i så fall måste välja, hittills har de nämligen alltid haft övningar samma tid.

De senaste fyra åren har kyrkan som sagt var blivit en plats hon besöker på loven. Under skolterminerna är hon på Hogwarts. När hon kom till skolan för snart fyra år sedan sorterades hon in i Hufflepuff. Hatten viskade något om att hon är väldigt lojal, värderar rättvisa högt och inte är rädd för att jobba hårt innan den ropade ut “Hufflepuff” över hela stora salen. Bland de nya elevhemskompisarna fanns flera som Chloe kom bra överens med, bland annat Ophelia Hexter och Magnolia Ní Comhraidhe som blev hennes närmaste kompisar. Där fanns också Lancelot Honeycutt-Meadows.

Egentligen kände Chloe och Lance varandra innan Hogwarts. Inte särskilt bra, men eftersom de båda gått på samma dansskola var det i alla fall ett välbekant ansikte där vid Hufflepuffbordet första kvällen. Snart upptäckte Chloe att han var mycket mer än bara den där killen med mörkt hår och runda kinder som hon fick dansa med ibland. Snart skrev hon sida upp och sida ner i dagboken om hans långa ögonfransar, något roligt han hade sagt på rasten och att de fick jobba tillsammans på örtläran. Särskilt en kväll när de gick i tvåan skrev hon mycket om. Ett gäng hade bestämt sig för att leka snurra flaskan och Chloe hade med fjärilar i magen slagit sig ner i ringen för att vara med. På sin högra sida hade hon haft Maggie. Fee satt en bit bort och ville inte vara med i leken, men verkade ändå intresserad av att titta på. Lance var också med, han satt på andra sidan ringen mitt emot Chloe.

När det blev Chloes tur fick hon utmaningen att pussa den flaskan hamnade på. Med bultande hjärta såg hon hur flaskan snurrade runt, runt. Tänkte ett “ gode Gud, låt flaskan stanna på Lance”. Spänt såg hela ringen hur flaskan saktade av och såg ut som att den skulle stanna på Lance, innan den gled ett par centimeter till och istället landade på Hermes Heart. En besviken Chloe fick en snabb puss på munnen. En torr, mjuk och inte alls otrevlig puss. Egentligen var det en bra puss, det kändes orättvist att tänka något annat om Hermes. Det var ju inte hans fel att flaskan landade på honom och inte på Lance. Samtidigt kunde hon inte låta bli att tänka på hur det hade varit om den landade på Lance, och på om han kanske också hade suttit där och hoppats när den saktade av.
“Jag vet inte, tyckte ni också att han kanske såg lite besviken ut?, hade hon frågat Maggie och Fee mer än en gång efteråt.

En sak som inte gick lika lätt på Hogwarts som kompisar var skolarbetet. Chloe har aldrig förstått hur alla andra gör det. Hon gör sitt allra bästa för att vara organiserad, skriver upp allt de ska göra, försöker att alltid komma i tid och att alltid lyssna på det professorerna säger. Det är bara som att det på något sätt inte går. Antingen missar hon något viktigt steg, eller så är det som att hon bara inte kan koncentrera sig när de håller på med något länge. Det kliar någonstans, någon annan i klassen skrapar jättehögt med sin fjäderpenna, hon börjar tänka på något annat och så vips har hon tappat helt vad det är de pratar om. Samma sak händer när hon ska läsa något, eller så är det som att ögonen följer texten, men hon inte förstår vad som står i den. Mamma och pappa säger att hon får se till att plugga där det är lugnt runt omkring henne och inte sitta och drömma sådär som hon ofta gör, och Chloe försöker verkligen, men det går liksom inte.

Alla kompisarna antar att hon har bra betyg. Hon skriver upp allt de ska göra i kalendern och hon tillbringar många, många timmar i biblioteket varje vecka. Inte ens Maggie och Fee får veta hur svårt hon egentligen tycker att det är. Båda de har så bra betyg, och hon vet liksom inte hur hon ska kunna berätta. Det har gått så lång tid nu, och hon borde ha sagt något från början. Samtidigt har hon dåligt samvete över det, de är ju hennes bästa vänner, och hon borde vilja berätta för dem. Bästa vänner berättar allt för varandra, och Chloe kan inte låta bli att känna att det är ett svek att hon inte har gjort det än.

Särskilt jobbigt var det på höstterminen i trean. På föräldrarnas uppmaning hade hon valt tre ämnen. Magiska sporter och hälsa och skötsel och vård av magiska djur gick båda två ganska bra. Då var det värre med maskeringsmagi. Chloe ville helst bara gråta när hon tänkte på de lektionerna.

Som om det inte var nog med hur jobbigt det var i skolan hade dessutom Lance skaffat flickvän. En flickvän som såklart inte var Chloe, utan någon annan. Det blev många tårar i katten Beanies päls i sovsalen.
“Varför måste allt vara så jobbigt”, hade hon sagt och suckat, medan Beanie sov i fotändan av hennes säng och njöt av att bli klappad.

Tack och lov blev det lite lättare med tiden. Hon kom in i att läsa flera ämnen, även om betygen fortfarande inte var särskilt bra, och Lance och hans flickvän gjorde slut. Inte för att Chloe vågade säga något om hur hon kände för honom, men så länge han inte var ihop med någon annan fanns ju i alla fall möjligheten att han en dag skulle bli kär i henne.

Chloe hoppar ner från den lilla scenen och går fram till pianot som står vid sidan av den. Sätter sig vid pallen, öppnar locket och placerar sina långa, smala fingrar på tangenterna. Det är inte hon som ska spela på gudstjänsten idag, och egentligen är hon inte så jätteduktig på det, men det är kul att bara spela lite, bara för skojs skull. Hemma har de ett piano hon gärna plinkar lite på när hon får en stund över. Medan hon börjar spela en melodi tänker hon tillbaka lite på förra året på skolan och lite på det som komma ska.

Fjärde året var lättare än tredje. Även om hon fortfarande ofta kände sig gråtfärdig efter lektionerna i maskeringsmagi var det inte lika svårt att komma tillbaka och ha fler ämnen som det varit året innan.Chloe vet själv inte riktigt hur, men det började gå bättre i örtlära och när de fick tillbaka höstens mitterminsprov stod det 93% på framsidan av Chloes. Det var som att hon svävade på moln den veckan. Tänk att hon kunde få ett så bra betyg. Tyvärr lyckades hon inte skrapa ihop till högre än ett Ö sedan på slutproven, men att hon kunde gav henne ändå lite av en självförtroendeboost ett par veckor under hösten.

Den största skillnaden i kompisgänget kom framåt våren när Maggie blev ihop med sin Eubert. Fee hade redan varit tillsammans med sin Percy i ungefär ett år vid det laget, så plötsligt var det bara Chloe som aldrig hade varit ihop med någon. Som aldrig hade kysst någon på riktigt.
“Men alltså, du har ju haft en crush på honom i evigheter, du borde berätta!” hade kompisarna sagt, i flera olika varianter. Och ja, hon borde väl det. Chloe fattar ju själv att hon inte kan gå runt och vara kär i Lance hur länge som helst utan att säga något. Det är så nervöst bara. Plus, att så länge hon inte har sagt något kan hon fortfarande drömma om att han kanske är hemligt kär i henne också. Kanske blir femman året då hon faktiskt säger något, eller så får hon fortsätta drömma. Även om det är skönt med sommarlov ser hon emot att komma tillbaka till skolan om några veckor och träffa alla kompisarna igen. Det är det där med GET-år som gör att det knyter sig lite i magen. Chloe vet att det är betygskrav på att få fortsätta i alla ämnen och hon kan inte låta bli att undra om hon kommer att klara av att nå upp till de kraven. Tänk så gör hon inte det? Vad händer då?

“Chloe”, dörren skjuts upp och Chloe avbryts i sina funderingar och sitt plinkande. Lillebror Caleb tittar in, med yngsta brorsan Connor i släptåg. “Mamma undrar om du tog med noterna till mrs Smith.”
“Ja, det gjorde jag”, säger hon och reser sig för att gå ut i kapprummet till väskan noterna ligger i. Funderingar på nästa läsår får vänta, hon har lovsång att leda.