SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder.

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Ophelia Hexter [H] (Monki)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 558
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Ophelia Hexter [H] (Monki)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Ophelia Nancy Hexter; Staithes, Yorkshire

Ophelias fötter smärtar när hon vaknar. Ömma, något svullna under de blekrosa raggsockorna. Men hon ska faktiskt inte träna idag, och ett tag tror hon att hon fortfarande sover. En eld sprakar i eldstaden, och tur är väl det, för den knapert isolerade stugan i de skotska högländerna släpper in mer kalluft än vad som är önskvärt. Hon sätter sig upp i en- och- nittiosängen, men varken ser eller hör farfar. Bevare mig väl, hur sent har hon egentligen legat och segat sig? Stugväggarna är helt inklädda i någon slags gammaldags furu och golvet är slitet trä. Men det är långt nog hemifrån för att trycket i hennes bröstkorg ska lätta några sekunder och hon ska få andas ut. Ophelia klär snabbt på sig sina varmaste kläder och öppnar stugdörren. Vidder av järngrått vatten och väderkantade havsstenar uppenbarar sig framför henne. Farfar Callum Hexter sitter redo med kaffetermosen i högsta hugg, ler sitt varma farfarsleende och vinkar åt henne att komma och ta för sig.
“Fy så jag försov mig, jag ber om ursäkt. Vi som hade planerat att åka ut med båten idag. Vad är ens klockan?”
“Låt se…”, säger Callum och fiskar ned i fickan och låtsas plocka upp ett tomt fickur, ser sig leksamt och förvirrat omkring när han inte får med sig något upp.
“Nämen, var har vi det? Måste ha glömt det hemma. Nåja, det kanske inte var så viktigt ändå”. Ophelia ler milt och sätter sig, tar emot en kopp varmt kaffe och burrar ner sig i sin varma tröja.
“Så vad gör vi idag då?”
“Det finns ett bryn i närheten där Skottlands fagraste kelpies kommer ha vårrusning sisådär idag. Jag föreslår att vi går och gör dem sällskap.”
Det lät totalt meningslöst. Precis vad både Ophelias kropp och sinne behövde.

-

“Ophelia! Sträck på dig! Är tanken att du ska flyga med puckelrygg på tävlingen också? Du ser ut som en sagohäxa”. Det är träningsdags och hon får ännu en utskällning och en tillrättavisning efter ett nummer hon arbetat hårt för. Ophelia ser inte upprörd ut över konstflygningslärarinnans kommentarer, hon nickar instämmande. Hon visste att det hade blivit fel. Konstflygning är en sport som kräver millimeterprecision, och hon märker i hela kroppen när något gått snett. Det spelar ingen roll, det är bara att hoppa upp på hästen igen och ta vid där hon sist misslyckades. Det är bara veckor före en stor och avgörande tävling och hennes nummer sitter inte som det ska. Ophelias grepp hårdnar om håruppsättningen och hon drar i flätan tills hårfästet smärtar. Hon lyssnar och nickar. Lärarinnan har rätt, det är bara att göra om, från början, tills varje detalj sitter.

Första gången Ophelia gick på teater var hon fem år gammal, iförd sin spädaste vita spetsklänning, en rosett i det blonda håret och nyfikna gråa ögon. Hon var inte lika duktig på att sitta still och hålla tyst vid den tiden, och mamma Jane höll hårt i hennes hand medan hon försökte få sin dotter att hålla sig lugn i de röda sammetsstolarna och kolla på uppförandet. Ett ljus tändes där och då i den lilla flickans ögon där hon betraktade virrvarret av volangprydda klänningar, överdådiga sminkningar och de glamorösa kvinnornas lidelsefullt konstnärliga armar. Ophelia, berättade hennes mamma, var döpt efter en karaktär i en Shakespearepjäs och hade rötter till teatern redan innan hon föddes. Först trodde Ophelia att det innebar att hon var ämnad att bli skådespelerska. Hon fick redan då uppmärksamhet för sitt utseende - glansigt blont hår, aningen avlångt ansikte, mandelformade gråa ögon, en vippad nästipp och en spetsig käklinje som gav ett aningen alviskt intryck. Men hur mycket hon än försökte levde hon inte upp till komplimangerna om att hon skulle bli en söt barnskådespelerska. Hon blev hon aldrig tillräckligt duktig på att bli ledsen eller bli arg på beställning, och fick höra att hennes ansiktsuttryck och tonlägen var för platta. Nej, Ophelia, härdad efter uppfostran i sin strikta familj, var van vid att vara tyst och inte göra väsen av sig. Till slut förstod hon att känslomässigt skådespel inte var för henne, och hon fann istället sin tysta konstform i gymnastiken. Det hårda arbetet, detaljerna och det fulländade resultatet gjorde passade henne som handen i handsken. Några år senare, när hon var åtta, började hon med konstflygningen och bestämde sig för att elitsatsa på det. I samråd med sin mamma och med protester från sin far lyckades de till slut övertyga farfarsfar Eadgar Hexter att sponsra med en fransk privatlärare, då Frankrike är konstflygningens mecka.

Ophelia var tyst när hon var liten. Hon pratade sällan om hon inte tilltalades, åt med rätt skedar och gafflar, höll armbågarna borta från bordet, och fick aldrig fläckar på söndagsklänningen. En lydig tös, söt tös med stora gråa ögon, vita tänder och kinder som lätt blev rosiga. Hennes mamma fick ibland fösa iväg henne att skaffa vänner, och var därför glad att hon i ettan fick börja skolan tillsammans med kusinen, den betydligt stökigare Beata. Med hennes hjälp lyckades hon till sist bilda ett tjejgäng tillsammans med Chloe Lancaster och Magnolia Ní Comraidhe, som var ett tryggt hem att komma tillbaka till. Ophelia var fortfarande något reserverad och främst fokuserad på sin markträning men bröt av i den för att hoppa hopprep med sina vänner ibland. Ophelia visste redan då att hon behövde få bra betyg i skolan och fick inte något lägre än Ö för att hålla kvar sin privatlärare. Hon var duktigare i praktiska ämnen än i teoretiska och briljerade i trollformellära, förvandlingskonst och trolldryckslära.

-
Från första stunden Ophelia såg konstflygningsrivalen Dahlia Robinson hade hon stört sig på hennes existens. Faktiskt hade hon noterat hennes spretiga hår, hemmasydda dräkter och slarviga framträdanden långt innan de växlade ord med varandra, där i havet bland människor som faktiskt hörde hemma i deras värld, i hennes värld. Vad det var Ophelia tyckte var så fruktansvärt provocerande var svårt att sätta fingret på. Var det hennes slarviga utstyrsel? Visst, det var en del av problemet. Det signalerade tillräcklig respektlöshet för sporten att se till att hon såg anständig ut innan hon rörde sig utanför dörren. Var det hennes högljudda manéer? Inte heller det hjälpte, för de störde Ophelias koncentration och gifte sig inte väl med hennes älskade sport. Men allra mest sannolika hypotesen, fick Ophelia erkänna för sig själv, var det faktum att hon verkade ha så otroligt kul hela tiden medan Ophelia själv pendlade i motivation.

Många gånger har Ophelia observerat henne på avstånd medan hon stretchat, sett henne öva på sina nummer. Hon blev bättre med tiden, noterade Ophelia, farligare och farligare och en större och större rival till mästarskapstitlarna de båda tävlade om. När de passerat tolv år började en gnagande oro och avundsjuka riva i magen på Ophelia varje gång hon såg den andra flickan. Skulle hon till slut bli lika bra som Ophelia, kanske till och med överträffa henne? Ophelia är en späd fjortonåring. Smal, vältränad, inte värst mycket hull över sina muskler - Merlin förbjude, då hade tränaren protesterat med all sin kraft. Något längre än genomsnittet, men inte intresserad av att starta ett bråk på mugglarvis. När hon träffade Dahlia gjorde hon således vad hon alltid gjorde bäst - använde sina ord, sin status och sin kunskap för att sätta skräck i motståndarna.

Psykisk krigföring, psykning. Ophelia har många favoriter, allt från att sitta i split och skriva i sin träningsdagbok framför motståndarna, till att flyga in sekunden efter någon misslyckats med ett trick och utföra det till perfektion framför deras ögon. Men hennes favorit var ändå de “hjälpsamma” kommentarerna hon kunde komma med, där hennes vita leenden aldrig nådde upp till ögonen.

Hoppsan, du sträckte visst inte på tårna tillräckligt. Bara så du vet drar domarna av poäng för det. Tänkte bara låta dig veta att de ändrat reglerna, så den där piruetten du lagt så mycket tid på att lära dig är totalt onödig nu. Nämen, ojdå, hoppsan, har du sett att din kvast är sliten? Kanske är dags att skaffa en ny?

En av Ophelias talanger är hennes detaljseende. Det är sällan en lag eller regel passerar förbi henne osedd, en gåva i blodet från sin far och farfar. Ligger något snett, är orent eller utförs slarvigt eller oärligt ser hon det, och hon blir förbannad. Om hon arbetar så hårt och så mycket, varför ska andra få det lätt genom att ta genvägar? Varför ska de belönas om de inte har arbetat tillräckligt hårt och gjort ett lika gediget arbete?

Irritationen över alla kryphål och orättvisor sträckte sig till och med till att Ophelia under sitt andra år på Hogwarts skrev hem till sin ministeriearbetande pappa Preston och klagade om att lärarna kom sent, inte följde läroplanen som de skulle, delade ut oförtjänta betyg, hade opassande klädnader eller på annat sätt var inkompetenta. Olyckligtvis mynnade aldrig några av Ophelias försök till tillsägelser ut i faktiska konsekvenser, men att göra någon form av protestaktion kändes åtminstone bättre i stunden. Vid sidan av fortsatte hon att om morgnarna öva konstflygning utefter ett program hennes privatlärare gett henne, ofta tillsammans med Slytherineleven Indigo Avery i samma år. Inför det tredje året valde hon en uppsättning seriösa och praktiska ämnen som hon såg poängen med, nämligen alkemi, maskeringsmagi och studier av magiska föremål. Hon hade inga planer på att bli något annat än konstflygningsstjärna i framtiden, men det betydde inte att hon ville slösa sin tid på flummiga ämnen och oproduktiva konversationer.

-
“Jadu Ophelia.” Gammelfarfar Eadgar Hexter trummar illabådande på köksbordet där de sitter emellan sig med söndagssteken en tidig augustidag. Hon rullar nervöst tummarna under bordet medan han för blicken upp- och ned över hennes betyg. Gammelfarfar är domare i Wizengamot, och såhär öga mot öga med sin stränga släkting känner Ophelia ställd inför rätta. Bröstkorgen knyter sig på det där obehagliga viset igen. Efter sitt tredje år har hon inte U i alla ämnen, vilket hon misstänker att gammelfarfar allra helst hade önskat att det hade stått på bladet. Ingenting under Ö, det är ett krav för att få ha kvar sin franska privatlärare, men gammelfarfar snörper på mungiporna på ett vis som tydligt säger att det inte är så bra som han hade hoppats på. Ingen bekräftelse får hon, tills hennes far tar ton.

“I och med att du bara har tre ämnen förväntar jag mig att du höjer dig i maskeringsmagi till nästa år. De du har, ska du göra väl”, säger gammelfarfar Eadgar och stryker sig över hakan. “Om du har tid till det det vill säga, den här konstflygningen du håller på med har inte börjat ta alltför mycket tid från ditt skolarbete väl?” Han höjer på ena ögonbrynet. Ett U i maskeringsmagi? Förväntar han sig ett U i maskeringsmagi? Hos surgubben Vellarvo?
“Sir, det kommer att bli svårt. Vellarvo har inte för vana att…”, börjar hon, men blir avbruten.
“Svårt, men inte omöjligt bara du vill” Gammelfarfar tar en klunk av sitt te och betrakar henne på ett uppfordrande vis. Hon nickar, medveten om att det egentligen är ett dödfött projekt. Gammelfarfar vill alltid pusha henne att bli bättre och gå längre. Allt går med lite flit.

Efter middagen smäller Ophelia igen dörren bakom sig i tvåplansvillan i Staithes. Utanför häckar fiskmåsar och det öppna fönstret och en havsdoft glider in. Tänk på farfar, på stugan i Skottland. Lugna ner dig. Hon lägger en hand på bröstbenen och andas upp i dem, stänger ögonen och lutar ryggen mot badrumsdörren. Hon har ingen aning om hur hon ska göra det omöjliga möjligt och få sin farfar nöjd. Antagligen hade han inte haft lika höga krav på henne om hon inte krävt pengar för konstflygningen, antagligen hade hon kunnat åka tillbaka till Hogwarts och slappna av då. Men konstflygning är hennes passion, hennes dröm och vad hon valt att göra. Det är inte kul alla gånger, men det gäller att ha pannben. Ibland tar hon upp fotografier på sig själv med medaljer som barn, när hon tyckt det varit som mest kul, när det bara varit för nöjes skull.

Ophelia begraver ansiktet i händerna. Hon gråter igen, snyftar. Det gör hon ofta när hon är själv. All ansamlad stress och jakt på perfektion ska ut någonstans, och oftast blir det i tårar. Åh, vad hon önskar att hon hade haft Percy här. Hennes älskade, fina Percy Proud, en äldre Hufflepuffelev. De hade precis börjat dejta mot slutet av hennes tredje år, och bara för några veckor sedan bestämde de sig för att bli tillsammans. Länge, säkert något år, hade hon haft ögonen på honom - lång, vattenkammat hår till vardags, rakryggad, intresserad av juridik och höll upp dörrarna för tjejer, som det ska vara. Men att gå fram och börja samtala med en kille, ta det första steget, var inte passande för någon som henne, hon skulle bestämt bli uppvaktad, så det hade tagit sin tid innan de fått kontakt. Till slut hade han förstått hur bra hon var - de hade gått på flertalet dejter mot slutet av året och blivit tillsammans under början av sommaren, brevväxlat i stort sett varje dag. Det är inte ofta pojkar lyckas charma Ophelia - hon är inte billig nog att låta sig bli förförd av vem som helst - så att han lyckats måste innebära att han är av rätt kaliber. Men han var inte här, och hon satt ensam.

“Ophelia? Hur mår du? Får jag komma in? Vill du följa med ut?” Raspet och den väna rösten från andra sidan dörren kommer från lillasystern Portia, tio år och redo för Hogwarts nästa år. Ophelia andas in och torkar sig med sin linnenäsduk.
“Fee! Jag vet att du är ledsen! Öppna!” Ophelia reser sig på skakiga ben, öppnar dörren på glänt och sätter ett finger för lillasysterns mun. Pappa och gammelfarfar sitter fortfarande på nedervåningen med ett varsitt glas och hon vill absolut inget hellre i universum än att de dessutom ska höra henne vara ledsen. Ophelia leder in lillasystern på rummet och stänger rummet om de båda. Sommarsolen glänser över de vita lakanen och Ophelia passar på att lägga några bortsprungna leksaker på plats, bland annat en mjukishippogriff och en viliedocka som inte ska ligga på golvet. Portia drar ner henne på sängen och slår båda armarna om henne, skakar henne fram- och tillbaka, utbrister med ett barns optimism och en puss på kinden;
“Du klarar det! Du klarar vad som helst! Jag vet det!”