Sida 1 av 1

Daisy Remington [G] (Spirry)

Postat: lör 15 maj 2021, 20:09
av SORTERINGSHATTEN
Daisy Remington, Farnborough, England

Det är en stjärnklar natt. En sådan där hela galaxen verkar vilja visa upp sig från sin bästa sida. Någonstans bortom hustaken hörs en kyrkklocka klämta sina tolv slag, och med ens är det den första september. I takt med att kyrkklockans sista ton dör ut stiger pirret i Daisy Remingtons mage där hon sitter på taket utanför sitt sovrumsfönster. Med en lycklig suck lutar hon sig bakåt tills takets skrovliga tegelpannor kyler ner hennes rygg genom pyjamasskjortans tyg. Hon har väntat på den här dagen så länge som hon kan minnas, så kanske är det inte konstigt att hon valt att vänta in den uppe på taket för att inte missa en enda minut av den. Under den långa sommaren har hon visserligen tillbringat många stunder där på taket, men ingen stund känns så högtidlig som denna. Det tegelröda taket finns på ett lagom stort hus beläget i änden av en återvändsgränd i utkanten av Farnborough. På gatan bor bara magiker, men det gissar nog ingen av mugglarna som ovetandes passerar förbi infarten varje dag. Det är ju aldrig någon som får för sig att svänga in på gatan ändå, inte ens brevbärarna trots att alla husen har varsin postlåda som sattes dit när husen byggdes i slutet av 80-talet. Husen bebos av barnfamiljer, men inga av barnen är i Daisys ålder. Det gör henne inte så mycket. Hon tillbringar största delen av sin tid däruppe på taket (trots att hennes föräldrar har förbjudit det både tio och tjugo gånger), läsandes sina kärleksromaner, ostörd och ifred.

Hon älskar de där böckerna. En bra vecka slukar hon nästan en bok om dagen. Hon läser allt i sträck utan att lägga ifrån sig boken, men skippar gärna de sista sidorna i böckerna. Det händer till och med att hon river ut sidorna innan hon ställer tillbaka boken i sina välfyllda bokhyllor. Hon är nämligen inte särskilt förtjust i det där lyckliga slutet. Eller, alltså, hon gillar att de blir lyckliga förstås, men hon fattar inte riktigt varför allt handlar om att man ska gifta sig eller binda sig till en och samma person och att det är enda sättet man kan bli lycklig på. Nu är hon bara elva, och hennes romanser hittills har bara sträckt sig som längst till en flyktig puss och en massa rodnad, men ändå så har hon känt av rastlösheten. Det är egentligen ett släktdrag, men det är hon för ung för att känna till. Den finns i de flesta av hennes närmaste släktingar. Pappa Evan, som på ytan är den där stereotypiskt tråkiga ministerietjänstemannen, har tre barn med lika många kvinnor, varav ett som han inte ens känner till på grund av sin rastlöshet. Brodern Nicholas har alltid med sig nya flickvänner till söndagsmiddagarna, och är helt öppen med att han dejtar flera tjejer på samma gång. I hemlighet har Daisy lovat sig själv att bli som Nick när hon blir stor - fri, passionerad och full av både kärlek och kämparglöd. Hon vet dock att det är hennes föräldrars värsta mardröm, för även om hon fortfarande är ung så förstår hon att vägen inte varit spikrak för brodern på sistone. Ingen har vågat säga det högt, men hon har listat ut att de där veckorna som han inte kom och hälsade på inte handlade om någon semesterresa. Exakt vad som hänt vet hon dock inte. Kanske en mystisk förbannelse, kanske en heroisk duell som slutat på St. Mungos, eller kanske det som känns troligast, en fängelsedom. Oavsett så är den nästan 15 år äldre storebrodern fortfarande Daisys stora hjälte. Trots den stora åldersskillnaden och faktumet att de aldrig bott under samma tak står syskonen nämligen varandra nära. Det är Nicholas som Daisy berättar sina problem för, den hon kan anförtro allt. Han har lärt henne allt hon kan, till föräldrarnas stora förtret, och hon vet att om det är någon som hon kan lita på till 100% så är det hennes storebror.

Trots de många timmarna som hon tillbringar uppe på taket, eller vilandes ensam under närmsta ek, eller gömd under verandan bland spindlar och skalbaggar, så är Daisy egentligen inte en ensamvarg. Hon gillar människor och har alltid varit bra på att visa framfötterna, ibland kanske till och med lite för mycket. Det finns ju nämligen alltid något som behöver bli sagt, någon åsikt som måste delas, någon orättvisa som måste rättas till. Det där med orättvisorna är extra viktigt. Daisy har alltid förstått att om någon kan rädda världen så kan den där någon mycket väl vara hon själv, därför är hon alltid noga med att säga ifrån och ta de som behöver beskyddas under sina vingar. Hon är inte en skrytsam person, men om hon varit det skulle hon nog ofta jämfört sig själv med bilden av den fagra jungfrun i riddarrustningen som hon placerat i mitten av den vision board hon klistrat upp på sin sovrumsdörr. En fager jungfru i riddarrustning är nämligen exakt vem hon vill vara. Hon älskar allt som är fint: skimrande nagellack, söta rosetter, och förgyllda boktitlar, men hon har också bönat och bett sina föräldrar om boxningslektioner sedan hon var tre.

På taket under stjärnhimlen suckar Daisy djupt. Hon ligger utsträck på taket så att de blonda lockarna sprider sig som en gloria kring hennes rosiga ansikte. För en kort sekund sluter hon de gråblå ögonen. Hogwarts är med ens inom räckhåll, och världen känns plötsligt så full av möjligheter. Hon har känt magin spira i sin kropp i åratal, och nu ska hon äntligen få lära sig att använda den till alla de fantastiska sakerna som magi kan göra. Hon är säker på att hon kommer vara duktig på det, för hon är ju redan ganska duktig på de icke-magiska skolämnena. Hon läser på en högre nivå än de flesta elvaåringar, kan lösa en massa krångliga mattetal, och kan rabbla upp en massa kända magiker genom historien, trots att hon tycker de flesta verkar vara idioter. Guvernanten som undervisar henne och ett 10-tal av barnen i grannskapet brukar alltid berömma hennes akademiska prestationer i samma andetag som hon fördömer hennes frispråkighet. Tänk då vilka möjligheter en faktisk magisk utbildning kommer ge henne. Snart kommer hon kunna förvandla alldagliga objekt till fantastiska saker. Hon kommer kunna skapa eld och vatten och allt däremellan med en sväng på trollstaven. Hon kommer till och med kunna koka brygder som helar blåtiror, brutna ben och skoskav. Hur ska hon inte kunna uppfylla alla sina drömmar efter en sådan utbildning?

Det börjar bli kyligt uppe på taket. Under sommarmånaderna överväger hon ofta att stanna ute på taket hela natten och sova under stjärnorna, men nu när september anlänt känns det inte som ett rimligt alternativ längre. Daisy huttrar till i sin tunna pyjamas. Det hjälper knappast att den är ett par storlekar för liten för henne efter sommarens växtspurt. De solbrända vristerna sticker ut från byxbenen och kyls snabbt ner av nattluften. Mamma Alice har försökt byta ut pyjamasen mot en nyare modell från klädbutiken där hon jobbar flera gånger redan, men den är Daisys favorit, och hon planerar att smyga ned den i skolkofferten när ingen ser. Daisy tycker nästan den blivit ännu bättre sen den där växtspurten, för hon ser ju jättelång ut i den nu. Hon har visserligen aldrig varit ett kort barn, men Daisy har stora förhoppningar om att en dag torna över alla sina jämnåriga. Det är nog en bit dit än dock, för nu fightas hon dagligen med sina jämnåriga kompisar om vem som faktiskt är två millimeter längre än någon annan. Hon är inte så förtjust i att vara medelmåttig, om sanningen ska fram, och att bli lång känns som ett enkelt botemedel för problemet. En sista huttring rasar genom Daisys kropp innan det slutgiltiga beslutet tas. Hon kravlar sig upp från tegelpannorna och balanserar sig fram till det öppna sovrumsfönstret. Inne i mörkret väntar den öppna kofferten, till hälften fylld med böcker, till hälften fylld med kläder, och översvämmandes med förväntningar.