Alla med någon sorts OFF-ansvar inom SH får vara lediga (om de vill) fram till 1 september. Läs mer här »

SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder. // Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Aurora Ackley [G] (Rebbilina)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 562
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Aurora Ackley [G] (Rebbilina)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Aurora Ackley, Salisbury, Wiltshire, England

Mammas steg hörs ner för trappan. Aurora Ackley lyssnar noga efter och efter det sista trappsteget som alltid knarrar till. När hon sedan tycker sig kunna höra det vaga mumlandet av röster nere i köket tänder hon sänglampan och tar fram boken hon har gömt under kudden. Slår upp sidan ugglebokmärket ligger på, innan de gröna, mandelformade ögonen finner sidans första mening och hon börjar läsa. Dockmakaren heter boken. Aurora har läst den förut, men när systrarna Anne och Sally kämpar mot alla dockor som plötsligt lever och smyger på dem i olika mörka vrår i huset spelar det ingen roll. Det är fortfarande jätteläskigt tredje gången hon läser det. Pappa förstår inte hur hon kan tycka om att läsa så läskiga saker, men det är också som att hon får en kick av det. Det bästa hon vet är när varje sida är så läskig att hon knappt vet om hon ska våga bläddra till nästa och läsa vidare.

Aurora skulle egentligen inte beskriva sig själv som en särskilt modig person. En modig person borde inte bli rädd för att flyga högt på mammas gamla kvast, gå upp och hämta saker själv på familjens mörka vind eller skrika så fort hon ser en spindel. Auroras lillasyster Antonia gör alla de sakerna utan att blinka, medan Aurora är den som tvekar lite och tycker att det är läskigt innan hon till sist gör det i alla fall. Antonia är modig, hon själv är det inte. Egentligen är det lite synd, Aurora skulle gärna vilja vara modig. Vara en sådan som vågar allt och aldrig någonsin är rädd.

När kapitlet är slut bestämmer sig Aurora för att det kanske är dags att försöka sova ändå. Hon tar boken och tassar så tyst hon kan bort till skrivbordet. Väl där ser hon att hon glömt stryka dagens datum i kalendern, så hon passar på att göra det. Ytterligare en dag överkryssad, bara nio kvar tills hon ska stiga på tåget på perrong 9 ¾ , tåget som ska ta henne till Hogwarts.

Aurora har längtat så länge efter den dagen. Hennes äldre kusin Nini har redan gått på skolan i några år och det verkar så roligt. Nini har berättat om stränga professorer, Hogsmeadebesök och allt roligt hon och hennes kompisar hittar på. Ett tag hade hon till och med en pojkvän på skolan. Aurora vill helst av allt vara som Nini. Stor, tonåring redan, och ha en egen grammofon som hon lyssnar på indiepop i och massor av foton av hon och hennes vänner på en av sovrumsväggarna. Kanske skulle hon till och med kunna hamna i Gryffindor, samma elevhem som Nini.
“Men vet du, kompisar och Hogsmeadebesök kommer du få oavsett vilket elevhem du hamnar i”, hade mamma sagt en gång när Aurora satt och drömde vid middagsbordet. “Det hade både jag och pappa, även om vi gick i Slytherin och Ravenclaw.” Det har hon väl i och för sig rätt i, men Aurora kan ändå inte låta bli att hoppas lite extra på Gryffindor. Det känns roligare att hamna i Ninis elevhem än i mammas eller pappas.

Även om det ska bli spännande att börja Hogwarts känns det också lite konstigt att hon ska åka ifrån allt som är som vanligt här hemma. Att inte bli hemskolad av pappa med Antonia och deras kusin Maude. Inte sitta i vardagsrummet om kvällarna med mamma, pappa och Antonia och dricka te och läsa. Inte åka hem till farmor och farfar varje torsdagseftermiddag.

De där torsdagseftermiddagarna tycker Aurora är det bästa på hela veckan. De brukar alltid sitta vid köksbordet hemma hos dem och dricka hallonte och äta kakor, och så berättar farfar om historia. Som historiker och släkten Ackleys släktöverhuvud har han en hel del intressant att berätta. De allra mest spännande historierna brukar Maude och Antonia inte vara med och lyssna på, för farmor tycker att de är för läskiga för dem. Egentligen för Aurora också.
“Du måste ju inte dra till med de allra värsta historierna”, brukar hon säga till farfar när han och Aurora går in på hans kontor för att prata vidare om svartalvsuppror med många oskyldiga dödade, hela familjer med små barn som dog i drakkoppor eller häxbränningar där oskyldiga mugglare brändes på bål.

Även om Aurora har en stark förkärlek för sådant som är läskigt är det inte det enda hon är intresserad av inom historia. Ännu bättre än historierna om alla oskyldiga som dog är historierna om de som räddade de oskyldiga, antingen från att dö eller mer generellt bara stod upp för deras rättigheter. Allra helst skulle hon vilja bli en person som nämns i historieböckerna i framtiden för att hon gjorde något sådant. Exakt vad det är hon ska göra vet hon inte än, hon vet bara att hon vill göra världen till en bättre plats på något sätt. Kanske vara den som kommer på botemedlet till en farlig sjukdom, rädda massor av människor undan en stor katastrof eller sitta i wizengamot och vara den som lägger den avgörande rösten i ett viktigt lagförslag som ger en förtryckt grupp större rättigheter än tidigare. Aurora får en varm känsla i bröstet när hon tänker på det. Att göra världen till en bättre plats känns viktigt för henne.

Nu, när hon står vid skrivbordet tittar hon på de illustrationer av några betydelsefulla häxor genom historien som hon har inramade på väggen ovanför. Det var mamma som hjälpte henne göra kopior av några av hennes favoritillustrationer från boken 100 häxor som förändrade världen som hon fick i julklapp av farmor och farfar, och sedan målade hon själv om några gamla ramar som mamma och pappa annars hade tänkt slänga. Skulle hon hamna i Hufflepuff eller Ravenclaw kanske Helga Hufflepuff eller Rowena Ravenclaw får göra de andra sällskap här på väggen, men det känns konstigt att sätta upp någon av dem innan hon vet vilket elevhem hon hamnar i. Hon får se helt enkelt.

Aurora drar den långa, blonda luggen ur ansiktet och bestämmer sig för att sätta upp håret istället. Det är varmt på nätterna, så varmt att sovrumsfönstret behöver vara öppet och att hon inte kan sova med sina långa pyjamasbyxor, trots att hon nästan alltid fryser på nätterna.
“Du kommer bli mindre frusen när du blir äldre, nu är det bara för att du växer så fort”, har mamma sagt till henne flera gånger. Mycket riktigt växer Aurora snabbt, nästan en hel decimeter sedan i våras, vilket får henne att påminna lite om ett rangligt föl som inte har full kontroll på sina ben än. Själv tycker Aurora att det är kul att vara så mycket längre än Antonia, men hon hoppas också att hon inte är mycket längre än alla andra i sovsalen.

Med håret i en hastigt gjord hästsvans istället för i det hjärtformade ansiktet tassar hon tillbaka till sängen. En förrymd hårslinga kittlar mot hennes breda uppnäsa och hon sveper undan den innan hon släcker lampan och kryper ner igen. Nio dagar kvar, sedan ska hon åka till Hogwarts.