SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder.

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Mercedes Carr [G] (Venus)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 558
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Mercedes Carr [G] (Venus)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Mercedes Carr; Unst, Shetland, Skottland

”Mercy, vad har du i handen?”
Mercedes fryser till. Man får inte ta saker som inte tillhör en. Det är fel.
”Ingenting.”
Fingrarna sluter sig hårdare om leksaksmodellen av en kvick, den får nästan helt plats i handen.
”Mercedes, visa mig.”
Hon greppar krampaktigt om den gyllene leksaksbollen, ovillig att visa sin mamma att hon brutit mot reglerna och tagit något som inte är hennes, men Romy bänder upp hennes fingrar och lyfter upp bollen.
”Varifrån kommer den?”
Mercedes’ stora bruna ögon tåras av ilska och förödmjukelse över att ha gjort något förbjudet och dessutom blivit påkommen med det.
”Jag hittade den på gatan.”
”Var?”
”På... På... Där vid...” Orden sviker henne, och ögonen börjar svämma över.
Romy tar tag i hennes tjocka, lockiga hår, precis på hjässan och luggar henne, hårt.
”Du tog den från leksaksaffären, eller hur? Det kan du ju inte göra!”
Tårarna flödar över Mercedes’ kinder, både för skammen, men också för att hon redan är håröm som det är, och med Romy som rycker henne i håret värker nu hela hjässan. Hon säger ingenting för att försvara sig, Romy har redan genomskådat henne och förstått att hon stulit.
”Dumma unge”, snäser Romy, ”du kan inte stjäla, fattar du väl! Då kan jag inte ta med dig in i några butiker igen! Jag får ju skämmas för dig!” Sedan slår hon till Mercedes i ansiktet, med öppen hand. Örfilen träffar på kinden och får hennes lätt utstående ögon att vattnas ännu mer.
”Gå in på ditt rum och tänk över hur du beter dig. Den här tar jag.”
På vägen in till sitt rum passerar Mercedes husets enda spegel, en mindre vägghängd sådan. Med en snabb blick på sitt ansikte kan hon konstatera att skammen är femfingrad, och spåret av den sitter på hennes kind.

Mercedes’ rum är litet och rektangulärt, med ett fönster på kortsidan, och mörka, blommiga, gammaldags tapeter. Det får plats en säng, en byrå, och en stol, och det är allt. Rummet är inte mycket större än en garderob, men hon har i alla fall en dörr att stänga om sig. Romy sover i det kombinerade vardags- och matrummet, så hon ska inte klaga. Här får hon åtminstone vara ifred. Mercy slänger sig på rygg på sin säng med en suck. Tänka över sitt beteende? Det finns inget att tänka på mer än att hon så gärna ville ha kvicken! Hon får ju aldrig nya saker! Bara till jul och till sin födelsedag, och på sin födelsedag i november kommer hon ju vara på Hogwarts. Det var därför de ens var i Diagongränden idag, för att köpa allting till skolstarten. I en mörk och dammig gammal affär med allsköns begagnat prickade de av alla titlarna på litteraturlistan, och resten av utrustningen likaså. Inte ens trollstaven fick hon ny, för tack vare att en avlägsen släkting kolade vippen i början av sommaren, fick hon ta över hennes. Tur i oturen, minst sagt.

Mercy tittar på sina tår längre ner mot sängens ända, och viftar lite med dem för att ha något att göra. Miniatyrmodellerna av porslinsdjur som står i hennes fönsterkarm har hon redan sorterat och radat upp och torkat av. Hon har samlat på dem sedan hon var liten, och dem har hon åtminstone inte snott. Hon får en eller två om året, och de är hennes käraste ägodelar. Hur som helst finns det inget mer att göra med de små porslinsfigurerna idag, så hon får alltså roa sig med att vifta på tårna. De är inte onormalt långt bort, för hon är av normal längd för en elvaåring, och förhållandet tår till hjässa är proportionerligt.

Snart kommer hon ligga i en annan säng än den hårda träsängen här hemma. Det tar hon med ro, för även om hon är tudelad inför att komma till Hogwarts så ska det i alla fall bli skönt att slippa sin tjuriga, trötta mamma. Mormor och morfar som bor utanför en by på samma Shetlandsö, nära Mercedes och Romy, kommer hon sakna. Och deras djur. De har en Shetland sheepdog vid namn Teddy som Mercedes älskar högt, och mormor har Shetlandsponnies som hon får hjälpa till med. Det är mycket roligare än att hjälpa morfar med fisket. Mercedes är egentligen ingen djurälskare som så, men att rykta de små hästarna, kratsa deras hovar, till och med mocka efter dem är roligt. Annars tycker Mercy mest om att gå runt på Unsts karga landskap längs med havet, och på vintern älskar hon att åka skridskor på någon av öns dammar som kan frysa till. Det är för kallt att bada till och med på sommaren, men då kan hon åtminstone ro ut i båten med morfar - hon älskar havet i alla dess former.

Det knackar på sovrumsdörren, och Romy öppnar den.
”Kom inte bara in sådär!”, gnäller Mercedes. ”Du får väl vänta på att jag säger kom in! Annars kan du lika gärna låta bli.”
”Yeah, yeah”, svarar Romy utan att bry sig om sin dotter, och utan att bry sig om att de grälade för bara en stund sedan. ”Kom nu, ditt bad är klart.”
Rinnande varmvatten finns inte i huset, som är slitet och vint, byggt i ett plan i grånat, vindpinat trä - mer en stuga, om man ser till storleken. Därför är mor och dotter är begränsade till varsitt bad i veckan, till vilket Romy värmer vatten på spisen. Det skulle gå att värma badvattnet på magisk väg, men Romy är tyvärr inte fullärd i formler och besvärjelser eftersom att hon relegerades från Hogwarts i samband med sin GET-examen. Att värma två baljor vatten med magi är ett för stort projekt, så för bekvämlighets skull kokas det upp i en kittel. I och med att Romy nätt och jämnt hann få sin grundexamen har hon också förpassats till att överge sina storslagna karriärsplaner, och arbetar nu på ett café i Hogsmeade istället.

”Ditt hår växer som ogräs”, säger Romy till sin dotter som nu sitter i rykande hett vatten i en balja i köket, som om det är något Mercedes kan styra över, medan hon jobbar med saxen i nacken. I samband med sitt veckobad får Mercedes sina tjocka lockar (som är så ljust bruna att de nästan blir blonda) klippta, för det blir för mycket jobb att hålla efter det när det är långt.
”Kan du inte berätta om pappa”, ber Mercedes, apropå sitt hår. Varken Romy, eller mormor och morfar har lockigt hår, och Mercy har sedan länge listat ut att det är hennes döde far som lockarna kommer från.
”Inte idag.” Mercy ser det inte eftersom att hon har ryggen till, men Romys mun blir till ett smalt streck. Otaliga gånger har hon berättat historien om den stilige utländske mannen hon förälskade sig i på ett sommarlov, och hur han dog i en trollstavsduell innan Mercedes ens blivit född. Det är inte mer än rätt att hennes dotter får svar på sina frågor, men när Romy inte minns vad hon sagt över dessa elva år är det svårt att inte trassla in sig i lögner.
”Berätta om hur det känns att snart åka till Hogwarts istället”, föreslår Romy för att avleda. ”Det var väl tur att vi hittade en sån fin vintermantel!”
Mercedes hummar bara till svar. Hur känns det? Skönt, förstås. Men också lite skrämmande. Tänk om de andra barnen inte tycker om henne. Hon skulle inte kunna uttrycka det själv, men efter att ha vuxit upp så avskilt från andra barn, blivit hemskolad av sin mamma och mormor, och vant sig vid att ingenting i livet är gratis eller enkelt förvärvat har hon fått en viss hårdhet över sig. Sociala färdigheter är inte hennes starka sida, särskilt inte som hon sitter på en inneboende misstänksamhet mot andra människor. Trots det finns det ett romantiskt drag hos henne, för hennes tuffa tider och allt elände i världen kan väl inte vara allt? Det måste finnas mer till livet. Något gott att kämpa för. Något gott att göra. Andra barn i liknande sits som hon kan stå upp för. Och om inte att förbättra andras situation, så åtminstone sin egen.