Alla med någon sorts OFF-ansvar inom SH får vara lediga (om de vill) fram till 1 september. Läs mer här »

SH använder inte längre mejl. Skicka in bakgrunder till SORTERINGSHATTEN via PM här i forumet. Där kommer du i fortsättningen att få svar på namn och bakgrunder. // Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

Charles Edwin Haven [G] (Lio)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 562
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Charles Edwin Haven [G] (Lio)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN »

Charles Edwin Eugene Haven; Barton in the Beans, England


Att vara modig föll sig aldrig naturligt för honom.


Från taknocken på familjen Havens stenhus ovan byn Barton in The Beans i Leicestershire kunde man se långt. Böljande, grön landsbygd sträckte sig åt alla håll under den något molniga sommarhimlen. Tioåriga Charles Edwin Haven såg emellertid ingenting, eftersom hans ögon var hårt ihopknipna. Han avskydde nämligen höjder, de fick världen under honom att snurra, prickar att dansa framför ögonen och hans inälvor att knyta sig kring varandra i trassliga tjuvknopar. Edwins svettiga händer var krampaktigt knutna och han tryckte ryggen mot skorstenen, kunde inte röra sig en millimeter om han så ville, paralyserad av höjdskräcken.


“Vad skulle du där uppe och göra?” Frågade Edwins pappa, Charles Senior om man så ville, efter att ha släpat ner honom till kvast från taknocken.


‘CH sade att jag är en liten fegis som aldrig skulle våga’. Edwin teg, han var ingen tjallare och dessutom visste han att den två år äldre brodern, Charles Hiram, aldrig skulle råka i trubbel med föräldrarna ändå. Inte när det bara var syskonens ord mot varandra.


Ed läste mycket som liten. Helst äventyrsromaner om modiga duellmästare och draktämjare, vilka fick honom att fundera mycket över vad det faktiskt innebar att vara modig. Att våga mest var Edwins ideal. Men tyvärr, som den där gången på taket, kände han sällan att han själv uppfyllde det. Han kastade sig huvudstupa in i utmaningar och konfrontationer, oftast för att ge sig ut på för djupt vatten och krokna precis när det gällde som mest.

Vägen upp till Sorteringshatten den första september var lång för elvaåriga Edwin, men då den väl landade på hans huvud gick beslutet så fort att Ed inte hann förstå vad som hände innan Gryffindorbordet brast ut i jubel. Känslorna vällde över honom. En motvillig stolthet, var han trots allt modig nog för det röda elevhemmet? Å andra sidan växte oron i maggropen. Nog för att Edwin visste att han aldrig skulle hamna i Slytherin som sina ambitiösa entreprenörer till föräldrar eller sin sluga strateg till storebror. Han hade varit inställt på att det skulle bli som i den där sången. Utan Ravenclawkvaliteter som intellekt och frågvishet och med sina många rädslor fanns inget elevhem kvar och även att han varken var speciellt flitig, lojal eller hade ett särskilt rättspatos så sjöng man ju trots allt att Hufflepuff tog resten.

Vad skulle Pappa Charles och Mamma Victoria säga? Att hamna i Gryffindor tillhörde inte vanligheterna i släkten Haven och inte heller bland mammas släktingar, Ridley-Roys, var det ett elevhem som ansågs önskvärt. Det var med andra ord officiellt, Charles Edwin Haven var en besvikelse.


Han hamnade på något vis vid långbordet, bredvid en enerverande entusiastisk kille med rufsigt hår och för stor skoluniform. Många Gryffindorare var sådana, tilltufsade och irriterande i sin iver att… ja, vad då? I ettan kändes det mest som att det handlade om att våga klättra högst i träd, springa vilse i slottet och stoltsera med att man var trubbel. Edwin deltog. Klättrandet gick dåligt, men när det kom till att synas, höras och käfta emot kämpade han hårt för att vara mest och värst. Han var tvungen att bevisa att hatten hade gjort rätt i att placera honom i Gryffindor, att han var en sådan där hjältemodig kille som aldrig backade för en utmaning och alltid stod upp för sin sak.


Att vara godhjärtad föll sig aldrig naturligt för honom.


Med mörka ringar under ögonen hasade sig sextonåriga Charles Edwin Haven ner för trappan i stenhuset på kullen ovanför Barton in the Beans. På sig hade han en mörkgrön morgonrock med mongramet CHH i snirkliga silverbokstäver på bröstfickan. CHH som i Charles Hiram Haven, CHH som i Edwin hade vuxit ur sin egen morgonrock och CHH som i att ingen, inklusive han själv, hade brytt sig om att antingen skaffa honom en ny eller ta bort monogrammet på storebrors gamla.


I morgonrocken var han riktigt lik sin två år äldre broder. Samma långa kropp, om än i Edwins fall en smula gänglig, samma smala ansikte, något bredare läppar, skarpt blågråa ögon och mörka, vågiga hår. Eds var mindre välfriserat och till skillnad från broderns skäggstubb hade han bara några fjun på överläppen, samt en näsa som fått en knäck och blivit sned då han sprang in i ett golvur som nioåring. Till skillnad från brorsan, och lillasyster Theodora för den delen, var han inte heller friskt solbrun efter sommarlovet utan ungefär lika blek, nästa glåmig, som när det började.

Världens Bästa Slagman stod det på hans rygg, med två korslagda slagträn broderade ovanför.

“Se, där kommer han! Världens Bästa Slagman, heja Slytherin!” CH iförd sin nya, rutiga morgonrock höjde kaffekoppen som hälsning. Han hade dragit nästintill samma skämt varje morgon hela lovet. Edwin himlade med ögonen, började pyssla med att fylla en tekula med lösa, svarta teblad ur en burk på köksbänken. Theodora tittade ner i sin gröttallrik.

Föräldrarna var redan på jobbet, familjeföretaget Haven’s Taxidermy and Head Mounts med tillhörande butik och verkstad, en lokal fylld av i Edwins tycke mycket otrevliga, uppstoppade djur och där han underförstått förväntats be om att få sommarjobba, men även där ingen av föräldrarna faktiskt påpekat att så var fallet. Skönt, i Eds tycke. På dagarna var oftast bara han och Theodora hemma, då blev huset tyst och det fanns ro att ligga i hängmattan i trädgården och lyssna på radio, läsa böcker ur pappa Charles gigantiska deckarsamling samt pyssla med tarotkort, horoskop och drömtydning. De sistnämnda ofta utdömda som meningslösa av föräldrarna. Precis som om så mycket annat var Edwin ensam i familjen om sitt intresse för himlavalvet och spådomskonsterna. Lika ensam som han var om att uppenbart sakna fallenhet för stavmagi.


“Fuck off. Ska inte du vara på ministeriet och hälla upp kaffe så här dags?” Bet Ed ifrån. Han fixerade blicken på CH, log med falskt beklagande i blicken. “Nej, just det, du fick ju inte det jobbet”, forsatte han, flinet försvann och ersattes av något trött, bittert och ogillande.
“Borde du inte sitta och sortera porslinsögon i piss-verkstaden vid det här laget menar jag?”


Så där blev det ofta. Han kunde inte hindra de bitska kommentarerna från att hoppa ur hans mun när han kände sig osäker. Det landade honom ofta i bekymmer i skolan, framförallt som liten. I tvåan tränade många av klasskamraterna för full för att få en plats i quidditchlaget och då sovsalskamraten Ferreiro frågade varför inte Ed var med uppe i luften fick han en utläggning om hur löjligt det var att tro att man ens hade en chans att komma med redan som tolvåring, att quidditchkaptenen skulle skratta de små tvåorna i ansiktet när de dök upp på planen med kvastarna i högsta hugg för att genomföra uttagningen. Det var givetvis en bedrövlig strategi för att bli omtyckt och accepterad av klasskamraterna, så Ed höll sig på sin kant. Astronomilektionerna var veckans höjdpunkt, något med att tassa genom slottet mitt i natten efter att ha lärt sig om rymdens alla hemligheter blev heligt för Edwin. Tystnaden, mörkret och möjligheten att göra en förbjuden avstickare längs vägen tilltalade honom.

I trean hamnade Edwin i konflikt med klasskamraten Benjamin Arwood. Det var så dumt egentligen. De hamnade i gräl på förvandlingskonsten, där de parats ihop för en gruppuppgift. Arwood betedde sig som en arrogant show-off medan Ed försökt lyckas med den mest grundläggande delen av förvandlingen.
“Om du bara föreställer dig, liksom… steg för steg, bara! Det går jättelätt”, kvittrade Arwood och förvandlade bort de sista spåren av tekannans mönster från sin sköldpadda innan han riktade sin trollstav mot Edwins ännu helt intakta porslinspjäs.
“Låt bli!” Fräste Edwin och föste undan tekannan så hastigt att den föll i golvet och gick i bitar. “Jävla smutsskalle.” Det bara hoppade ur munnen på honom. Kinderna brann av förnedring och ilska och Arwoods blick gick från så där enerverande energisk till skärrad.

Edwin ville inte pekas ut som elak och han brydde sig egentligen inte nämnvärt om klasskamraternas blodstatus, även att han hade svårt att förstå sig på konversationerna om mugglarföreteelser. Men det var som om det klickade till i honom när någon antydde, eller bevisade, att han var sämre, had fel eller, värst av allt, inte vågade. Han ångrade sig alltid i efterhand, låg och vred sig av och an i sängen. Oftast var han för stolt för att be om förlåtelse.

“Du är ta mig fan anledningen till att jag inte blev prefekt”, anklagade CH honom. Nog för att han inte brydde sig om att Ed orsakade Gryffindor minuspoäng, men han gjorde det tydligt att han både skämdes över lillebroderns elevhemstillhörighet och hans förmåga att göra sig till ovän med både klasskamrater och professorer.

Hemma var det samma visa, men mer subtilt. Tysta, bekymrade ansikten, suckar och huvudskakningar åt dåliga betyg i flera ämnen, disciplinära åtgärder och åt Edwins ämnesval. Spådomskonst och filosofi var inte användbara ämnen för en framtida karriär i familjeföretaget. Edwin var den som fick skulden för det mesta hemmavid. Ambitiösa, populära CH var sin far upp i dagen och rara minstingen Theodora som precis hade sorterats in i Slytherin gjorde ingen förnär.


När det saknades flaskor ur barskåpet i familjens vardagsrum vid jul under Edwins fjärde skolår riktades blickarna åter en gång mot honom.
“Det är ju så man skulle behöva hälla Veritaserum i dig, var man nog att erkänna åtminstone!” Pappa Charles grepp om hans arm var hårt då han gestikulerade mot tomrummet mellan två flaskor i barskåpet med andra handen.


Edwin sade ingenting om att han hört CH klättra ut genom sitt sovrumsfönster kvällen innan för att sedan återvända först tidigt på morgontimmarna. Det tjänade ingenting till att försöka bevisa sin oskuld och dessutom var han ingen tjallare.


Han försökte hålla sig i skinnet i skolan, även att resultatet framförallt blev att han höll sig undan i största allmänhet. Ed gick på sina lektioner, satt helst för sig själv en bit bak och dagdrömde eller kluddade i kanten på sitt pergament. På astronomin, spådomskonsten och filosofin blommade han emellertid ut, åtminstone i sina skriftliga uppgifter. Arwood lät honom inte glömma smutsskalleincidenten. Ibland kändes det som att klasskamraten medvetet försökte provocera fram en reaktion och visst bet Edwin tillbaka, men han valde sina tillfällen, långt från professorer och prefekters öron. På vissa sätt uppskattade han det lågintensiva grälet och i efterhand misstänkte han att de nog behövde det bägge två. Ett utlopp.


Att vara Gryffindorare föll sig aldrig naturlig för honom.

Bland idealisterna med sina blomstrande hjältekomplex var Edwin lika utanför som han var hemma hos sin Slytherinfamilj. Hur hårt han än försökte tycktes han aldrig lyckas göra rätt. Ed sympatiserade givetvis med de svaga, ensamma och rädda och när lillasyster Theodora fick bekymmer med några flickor ur årskursen över var det Edwin som följde henne mellan lektionerna för att se till att hon inte råkade illa ut.

Men att hoppa rakt in i konflikter, gå emellan och beskydda spontant lyckades Ed dåligt med. De få gånger han försökte kände han sig handfallen, var fann klasskamraterna auktoritet nog att reda upp sådant de inte var det minsta involverade i egentligen? Han försökte ofta i början, men i femman hade Edwin gett upp idén om att passa in i elevhemmet för längesedan.

Han hade ont om vänner och lika ont om förhoppningar inför GET-proven. Edwin sökte sig till stjärnkartor och tjocka drömlexikon, teorier om det undermedvetna, dåtiden och framtiden. Hur hängde allt ihop och vem var han i universum mer än ett betydelselöst litet dammkorn? Edwin försökte sträcka ut en hand till sina klasskamrater utan större framgång, inte heller i andra elevhem lyckades han hitta några allierade och i periferin tycktes alltid skuggan av CH torna upp sig över honom, beredd att anmärka på minsta snedsteg. Nästa år skulle det bara vara Ed och Theodora kvar på Hogwarts, kanske skulle saker bli annorlunda då?

Från taknocken på familjen Havens stenhus ovan byn Barton in The Beans i Leicestershire kunde man se långt. Böljande, grön landsbygd sträckte sig åt alla håll under den något molniga sommarhimlen. Sextonåriga Charles Edwin Haven betraktade skådespelet samtidigt som han snurrade en otänd cigarett mellan fingrarna. Han var livrädd för höjder, de fick världen under honom att snurra, prickar att dansa framför ögonen och adrenalinet att rusa inombords. Med åren hade det blivit en av hans favoritkänslor. Nerven, skräcken och kicken av att överkomma den initiala, förlamande rädslan. På taket var Edwin odödlig.

Att vara dumdristig föll sig trots allt naturligt för honom.