Grattis till Snakey, nyutexaminerad Sorteringshatt! :tada:

Det finns nu en forumavdelning särskilt för ÖPPNA lektioner. Läs mer om det här och diskutera utvärderingen här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

[SDK] Euphemia Muxworthy [G] (Traxy)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 399
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

[SDK] Euphemia Muxworthy [G] (Traxy)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » ons 14 nov 2018, 14:16

Euphemia Hortensia Muxworthy
The Cronk, Isle of Man

En kortvuxen, rundlagd häxa med ostyrigt, grått hår som ligger som en skurmopp på huvudet plirar ner i sin tekopp. De flesta som betraktar böset längst ner i koppen brukar göra det med en sorts besvikelse över att de inte kan dricka den sista slurken, men inte Euphemia. Hon rör koppen några varv så att teresterna ska spridas ut, och vänder den sedan upp och ner på fatet.

“Hm”, säger hon när hon studerat mönstret inuti koppen en stund. “Du har goda chanser att vinna Best in Show för dina ugglor i år, men samtidigt lär din make lämna dig på kuppen, så du får välja vilket du tycker har högsta prioritet. - Var det något jag sade?” tillägger hon när personen i fråga ilsket reser sig och transfererar sig därifrån utan att ens tacka för sig. “Nå, din förlust, inte hans.”

Hon rycker på axlarna och stoppar undan siklarna på bordet. Traditionell som hon är så hade hon som policy att aldrig spå någon innan de korsat hennes handflata med silver. Att ta betalt i förväg är också ett bra sätt att försäkra sig om att kunden inte sticker därifrån utan att betala när de inte är nöjda med spådomen de får, och om man ska vara ärlig är Euphemias strategi när det gäller att spå folk kanske inte den bästa: hon föredrar att berätta för folk precis det hon ser, inte bara det de faktiskt vill höra. De flesta som erbjuder spådomstjänster brukar trots allt försöka hålla sig till sådant folk vill höra, eftersom det betalar bättre, och det hade Euphemia också gjort i sin ungdom. Nu är hon alldeles för gammal för att orka dalta med folk, och föredrar att gå rakt på sak, vilket inte alltid är så populärt.

“Problem?” säger den unga servitrisen på caféet där tanten nu sitter övergiven.
“Inte för min del. Däremot är det någon som behöver ta sig en allvarlig fundering på sina prioriteringar.”
“Jag förstår. Påtår?”
“Absolut! Och en bit tårta också, kanske. Det är inte varje dag man fyller 80!”
“Du fyllde 80 i förrgår också, och jag är säker på att du sade samma sak i förra veckan. Sade du det inte förra året också, och året innan dess?” Servitrisen blinkar mot henne. “Vilken sort?”
“Överraska mig.” Några sekunder senare tillägger tanten, “Nej, ingen Schwarzwaldtårta är du snäll. Jag är rädd att jag föråt mig på dem när jag var i Triberg på 70-talet, och dessutom är ju det vi har här inte alls som en ÄKTA Schwarzwälder Kirschtorte. Inte kaffe och valnöt heller, är du bussig, jag tycker inte om kaffe. Ja, det blir bra.” Servitrisen ställer fram en bit morotskaka framför henne. “Ypperligt. Morotskaka är godis, det.”

Euphemia gillar bakverk av alla de slag, men hon föredrar när någon annan gör dem åt henne. Av någon underlig anledning verkar hennes spådomstalanger förhöjda just när det gäller mat, även om hon aldrig förstått varför, så det är därför hon föredrar att spå sina klienter på caféer istället för någon annanstans. När hon gick på Hogwarts hade hon underhållit de andra tjejerna i Gryffindor-sovsalen med att förkunna vad de skulle få till lunch och middag samma dag så snart hon vaknat på morgonen. Om det inte var så att hon drömde om vad de skulle få så var det som att någon lämnat en droppande kran i huvudet på henne och hon bara VISSTE. När hon väl började läsa Spådomskonst i trean fick hon lära sig att det fanns ett ord för allt detta. Eller ja, tekniskt sett flera stycken ord, men de började med “clair” allihop, och på den vägen är det.

När hon så småningom tagit sin FUTT-examen hade hon goda betyg i Spådomskonst och Forntida Runor, men å andra sidan var ju runtydning en del av Spådomskonsten, så det var kanske inte så konstigt. Hon hade läst några andra ämnen också men inte utmärkt sig något särskilt. Fri att nu kunna välja sina egna måltider hade hon börjat med diverse olika ströjobb. Först hade hon varit produkttestare hos en kristallkuletillverkare, men hon hade inte blivit särskilt långvarig. Trots allt krävde ju ett sådant jobb en hyfsad scrying-förmåga och hennes hade aldrig varit mer än medelmåttig. Det gick bättre när hon blev anställd som lärling till en astrolog, men att göra alla uträkningar till horoskopen dag ut och dag in var urbota tråkigt och det hon egentligen ville var att prata om vad det faktiskt BETYDDE att ha månen i sjunde huset, men det var ju så att säga det gottaste i kakan så astrologen höll det gärna för sig själv och lät henne göra skitjobben.

Med det mörka håret och de mörka ögonen såg hon ut att ha sydeuropeiskt påbrå. Kanske hade någon kapsejsad spanjor en gång i tiden lyckats ta sig i land på Isle of Man och gjort sig vänlig med lokalbefolkningen, vem vet? Det gav henne i alla fall den sortens utseende en viss sorts människor ansåg att spågummor skulle ha, särskilt om spågumman tog på sig huckle och färgglada kläder och satt i färgglada tält på marknader, så även om skylten utlovade att Madame Hortensia var en “äkta zigenare!!!” var så alltså inte fallet.
När någon med betydligt mer koll på saker och ting påpekade för henne att Hortensia var en blomma och inte ett namn som Romani-folket traditionellt sett brukade använda och på grund av detta började ifrågasätta hennes äkthet på den fronten fick hon lov att lägga både huckle och tält på hyllan. På den tiden (i början av 1960-talet) existerade inte uttrycket “kulturell appropriering”, men verkliga Romani gjorde det klart för henne att det inte var okej att utge sig för att vara en av dem utan att faktiskt vara det på riktigt. En av dem hotade till sist med att uttala en förbannelse över henne, i hopp om att låta den främlingsfientliga stereotypen för en gångs skull verka till deras fördel. Eftersom Euphemia som sagt inte visste mer om Romani-folket än just mer eller mindre illvilliga stereotyper så var det tillräckligt avskräckande.

Som tur var så var mysticism särskilt i ropet i slutet av 60-talet och hon tjänade rätt bra på att ställa horoskop och agera någon sorts livscoach åt folk som inte kunde fatta några som helst beslut utan att först konsultera stjärnorna eller tarotkorten eller liknande. Hon må ha tyckt att deras handlingsförlamning fram till dess att de fått klartecken från ovan var fånig, men samtidigt betalade det räkningarna, så vad gör man?

1970-talet var fantastiskt, och inte bara på grund av tyska bakverk. Hon var en kvinna i sina bästa år och levde livet till fullo, vilket även inkluderade en romans med en tyska som var avsevärt yngre än henne. Förhållandet rann tyvärr ut i sanden eftersom de insåg att de ville två helt skilda saker - Philomena ville satsa på en karriär inom den tyska motsvarigheten till Trolldomsministeriet, och själv ville Euphemia hellre sitta med en katt i knäet och försöka designa sin egen tarotlek för skojs skull. De gick skilda vägar, och Euphemia fortsatte på samma spår hon hållit på med innan.

Några årtionden senare hörde hon att Hogwarts sökte en ny professor i Spådomskonst och ansökte om posten, trots att hon visste att den skulle gå till någon annan den gången. Madame Lilly. Antalet aktiva spågummor är inte jättestort ens i Magivärlden, så naturligtvis kände hon till henne. Enligt Euphemia var den yngre kvinnan lite för mjäkig. När Madame Lillys ersättare söktes hade hon varit bortrest och haft tankarna helt på annat håll, men så nu i höstas hade hon fått för sig att hon läst en annons om att posten annonserats ut igen, så hon hade ansökt. Inte förrän hon försökte hitta annonsen för att dubbelkolla vad som stod i den upptäckte hon att det inte fanns någon. Nå, om inte annat så hade de väl en ansökan till nästa gång det skulle behövas. Döm om hennes förvåning när hon lagom till jul fick ett brev som inbjöd henne till att börja undervisa direkt efter jullovet! Något måste ha hänt den där uppstickaren Fisher, men det kvittar för hennes del.

Stugan på Isle of Man får hon väl hyra ut på någon magisk motsvarighet till Airbnb eller liknande, för hon tänker inte hålla på att transferera sig hitan och ditan varje dag. Det har hon absolut inte lust med. Visserligen har hon ingen större lust att gå i trappor heller, men det finns säkert sätt att komma förbi det. Man får ju inte vara dum så här på gamla da’r.

Det var aningen besvärligt att flytta med sig alla katter, men det gick till sist. Hon har nämligen sex stycken, eftersom hon inte lyckades få den första kastrerad i tid. Katten i fråga är en blandning mellan en svart oriental och en brunmaskad ragdoll och lystrar till namnet Claire, en kortform av Clairvoyance. Pälsen är relativt kort men supermjuk och “svart som i en sotarröv” som hon skrockande fått ur sig en gång.
När Claire lyckats få kattungar fick de logiskt nog namnen Clairaudience, Clairsentience, Clairalience, Clairgustance och Claircognisance - alla döpta efter olika sorters utomsinnlig varseblivning, och alla kastrerade när de blivit tillräckligt gamla.
Hur mycket hon än älskar de små liven så tycker hon inte att det är en bra idé att ha hur många som helst, och särskilt inte på lektionstid. Ska hon undervisa får de lov att hålla sig borta från klassrummet så att de inte stör vare sig henne eller eleverna. Istället har hon en pinne där en väldigt gammal uggla brukar sitta och sova. Hon hade döpt honom till Socrates eftersom han sedan unga år brukade ge ifrån sig ett ljud som med lite god vilja kunde tyckas lät som ett “why?” och för att grekiska filosofer på något sätt kändes så passande att ge namn åt ugglor.

Klassrummet, ja. Det första hon gjort på den fronten var att dra ifrån de där mörkläggningsgardinerna den förra läraren insisterat på att använda sig av (“han måtte ha varit förtjust i projektorer” tänkte hon, men lyckades inte hitta någon) så att ljuset fick komma in i klassrummet ordentligt. De svarta skynkena över fåtöljerna var nästa punkt. Visst att tyget i dem var lite slitna efter många års flitigt bruk, men de var åtminstone färgglada och att de var blommiga var inte fel det heller! Blommiga saker är trevliga.

Hur man ska förhålla sig till ungdomar tänker hon att hon får klura ut medan hon håller på. Att försöka övertyga kunder om varför stjärnorna sade åt dem att investera sina pengar i pegasracing var ju inte så svårt, så hur svårt kan det egentligen vara att undervisa ett gäng tonåringar? Äh, det får gå som det går. Euphemia är inte den som hakar upp sig på saker som att tänka långsiktigt, det är hon för gammal för. Nej, man ska fånga dagen, för man vet aldrig vad som händer i morgon. Eller jo, okej, det kan ju hända att hon vet vad som ska hända, men det betyder inte att man inte ska ta vara på tillfällen när de dyker upp, och så kan man oroa sig för konsekvenserna i efterhand. Hon vill väl, åtminstone, även om hon är lite impulsiv och har en tendens att tala utan att tänka.

Iklädd en färgglad scarf är hon redo att påbörja sin nya karriär som lärare. På Hogwarts. Hon vill dra sig till minnes att de där husalferna var ena jävlar på att laga mat när hon gick på skolan, och om hon slipper att laga mat själv så är det ju perfekt. Då kan hon göra något roligare istället, som att sitta i ett badkar och filosofera, för något får man ju ändå ha som hobby!

Efter att hon inmundigat morotskakan är det dags att dra vidare. På schemat för dagen står en tur in på djuraffären för att köpa kattmat, och Socrates ska ju ha lite nytt godis också, förstås. Det är mycket man behöver fixa med när man ska flytta och hon är ju som sagt ingen ungdom längre. Kanske hon hon få dem att leverera maten så hon slipper bära allt det där själv? Efter att ha betalat lämnar hon caféet med en försäkran om att hon ska titta in när hon kan, men nu kommer hon ju mest att befinna sig på Hogwarts, förstås … Kanske kika in och köpa en bit tårta att ta med sig? Det vore ju förstås en tanke, det. Nåde den som försöker komma emellan Euphemia och hennes tårtor!