Julkalender 2019 har startat. Dagens lucka hittar du här!

Vill du bidra med något till årets julkalender? Det finns fortfarande datum kvar, som du kan paxa här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

[FVK] Gethin Pugh [H] (Traxy)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 413
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

[FVK] Gethin Pugh [H] (Traxy)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » sön 03 nov 2019, 18:39

Gethin Owain Pugh,
Rhiwargor, Powys, Wales

“Nej, P-U-G-H. Inte som hundrasen, utan som kyrkbänk. Just det. Nej, jag vill inte vänta längre, men...” Frustrerat vänder han sig om och ser mot en långhårig, svart pälshög. Ett par gula ögon möter hans bruna, förväntansfullt - kanske finns det mat att få? “Glo, du får lugna dig lite, du fick mat för en kvart sedan.”
Katten, som fått sitt namn från kolet brutet från de nu nedstängda walesiska kolgruvorna, studerar honom ändå med viss nyfikenhet. Vanligtvis brukar hans husse vara tålmodig, men tydligen inte i dag. Nu förstår han ju inte riktigt vad själva problemet är, men att prata med eldstaden brukar inte resultera i frustration normalt sett. Något särskilt måste ha hänt. Förhoppningsvis innebär det inte något stopp vad gäller hans mat. Glo gäspar och rullar ihop sig igen på soffan.
“Mr Pug?”
“Pew.”
“Ni vill … AV-ansluta den här adressen till Flampulvernätverket?”
“Ja, tack.”
Uttrycket på personen han talar med liknar någon som precis fått höra att någon vill skrota böcker och gå tillbaka till att skriva på lertavlor och inte för sitt liv kan förstå varför.
“Ni vill sluta vara kontaktbar?”
“Japp.”
“På Flampulvernätverket?”
“Mhm.”
“Men ni kommer inte kunna använda eldstaden för att samtala med någon, eller använda eldstaden för att resa till en annan eldstad på nätverket.”
“Jag är väl medveten om hur det fungerar. Sååå … Kan ni ta bort den här adressen?”
“Men sir … VARFÖR?”

Gethin suckar. Det är en lång historia, och en han inte gärna delar med Flampulvernätverkets kundtjänst. Han hade träffat Cathy när de bägge var runt 30. De hade gift sig efter en kortare tids intensiv romans, och det tog väl inte så lång tid innan problemen började hopa sig. Han “överreagerade” för minsta lilla, han tog saker som var “på skoj” alldeles för allvarligt, och han “inbillade sig saker”, i synnerhet att hon skulle ha haft affärer med andra. Det var åtminstone det hon sade åt honom. Till en början så hade han väl inte tänkt så mycket på det och tänkt att jo, kanske var det bara som han inbillat sig, och klart att han litade på henne, han älskade ju henne. De var gifta, de hade lovat att älska varandra i nöd och lust.

Kanske berodde det på att han aldrig varit överdrivet säker på sig själv. Som tonåring hade han aldrig varit en av de coola eleverna, inte ens bland övriga elever i Hufflepuff, även om han var väl omtyckt av sina klasskamrater. Han gillade serietidningar och brädspel, var katastrofal på quidditch, gillade att sjunga i skolkören och hade komplex för sina tänder, som han tyckte var lite för utstående - något han fick rättat till i vuxen ålder, men som ändå satt sina spår i hans beteende och självkänsla. Som bäst kunde hans yngre jag kallas “gullig”, fast på ett sådant där medlidsamt sätt man bara brukar använda om hemlösa djur som saknar ett öga eller öra men som djurhemmet insisterar har en underbar personlighet när man väl lärt känna dem.

När Cathy, som var så vacker och glamorös, ville vara med just honom så ringde inga varningsklockor och ingen viftade med några röda flaggor heller, trots hennes aversion mot musik som fick honom att sluta sjunga. Innan hon fanns i hans liv var han bara en vanlig, enkel Ministerietjänsteman på Avdelningen för Magiska Olyckor och Katastrofer. Dagarna i ända arbetade han med att återställa människor, djur och föremål som råkat ut för diverse förvandlingsolyckor, och även om han aldrig lyckats bli så mycket som en gruppledare på avdelningen så var det ett jobb som betalade tillräckligt för en icke-glamorös livsstil, och till och med så att han kunde unna sig några adrenalinfyllda äventyr här och där, eftersom han gillar fart och fläkt.

Som tur var hann de inte vara gifta någon längre tid, han och Cathy, bara ett par år. När skilsmässan äntligen gick igenom hade de redan varit separerade i några månader, vilket var den mörkaste perioden i Gethins liv. Innan depressionen hunnit gå alldeles för långt släpade hans lillasyster Carys iväg honom till en samtalsterapeut, som lyckligtvis fick honom på rätt köl igen, även om det var en långdragen process. Att jobba med sig själv, lära sig att uppskatta sig själv för den har var, orsakade ingen mirakulös helomvändning personlighetsmässigt, men det gjorde att han kom ur sitt skal lite mer.

Som start på sitt nya liv började han träna, på riktigt den här gången, så att han kunde komma i form för att bli det han egentligen hade velat bli redan när han gick på Hogwarts, men inte trodde sig ha någon chans till - att bli auror. Det mörkbruna, och ständigt något övervuxna, självlockiga håret klipptes av, och han lät skäggstubben växa ut något så att han inte skulle se ut som en bortkommen tonåring. Med kortklippt hår var det dock lätt att se att han börjar bli äldre, särskilt nu när han inte är långt från 40 år fyllda, men några gråa hår är han inte rädd för.

För några år sedan köpte han en liten stuga i närheten av vattenfallen vid Rhiwargor, inte så långt ifrån där han växte upp, och där hans föräldrar fortfarande bor. Hans två systrar, den ena äldre, den andra yngre, hade istället sökt sig till lite mer välbebodda trakter så snart de var gamla nog att flytta hemifrån, men Gethin gillade trakterna runt Vyrnwysjön. Han skaffade Glo, en svart, långhårig katt med en vit fläck på bröstet, som sällskap och lärde sig meditera som en del i att ta hand om sig själv. Terapeuten träffar han fortfarande regelbundet, eftersom self care är en pågående process.

Stugan har dock alltid haft dålig täckning när det gäller flampulversamtal och eftersom han valt att flytta dit för att få lugn och ro när jobbet som auror var livligare än vanligt så ville han alltså försöka säga upp sitt abonnemang, men detta var tydligen en så pass främmande idé att kundtjänst gjorde sitt bästa för att få honom på andra tankar.

Gethin ler älskvärt mot brasan, för att räta ut sig till sin fulla längd (gott och väl 1,90 över marken) ger ju inte mycket till intryck via "bildtelefon", så att säga.
“För att jag ber om det. Är det verkligen för mycket begärt?”
Kundtjänst verkar begrunda detta lite väl länge innan svaret kommer.
“Okej, sir, vi ska behandla er ansökan om bortkoppling och skickar en uggla som bekräftelse på detta. Var det något mer vi kan göra för er i dag, Mr Pug?”
“Ja, uttala mitt namn Pew, är du bussig. Tack ska du ha.” Gethin avslutar samtalet och vänder sig mot katten. “Jag tror jag vann där, min son.”
“Uh, vi har inte stängt ner anslutningen än, Mr Pug”, hörs rösten från eldstaden bakom honom. “Kallar ni förresten katten er son?”
Gethin gör en grimas, mimar ett “Awesome!” med tummarna upp till katten och vänder sig sedan om en gång till, och försäkrar sig om att anslutningen verkligen är bruten den här gången innan han slappnar av.

---

“Varför tror du att jag skulle passa som lärare?”
“Har du något annat du känner att du absolut måste göra för tillfället?”
Gethin sitter med sin storasyster Rhiannon på ett café i Diagongränden en lördagsförmiddag och pratar om gamla tider. Systern har precis berättat om en av Gethins gamla kollegor som fortfarande är kvar på hans gamla avdelning, men har lyckats bli gruppchef och är på god väg att bli befordrad igen. Hon har dessutom precis berättat om ett rykte om att Hogwarts skulle vara på jakt efter en lärare i Förvandlingskonst.
“Jag har redan ett jobb, för det första, och för det andra, varför skulle en hoper tonåringar lyssna på mig?”
Systern ger honom en menande blick och nickar mot Gethins sida av bordet där ett saltkar och ett pepparkar fått armar och håller på att fäktas med varandra - den ena med en kniv, den andra med en gaffel - ivrigt påhejade av en sockerskål som jonglerar med sockerbitar.
“För att du själv fortfarande beter dig som en?”
Gethin lägger ner trollstaven på bordet och ser oerhört skyldig ut. Han har alltid haft svårt för att dölja hur han egentligen känner och det vet hans syster mycket väl. Rhiannon minns fortfarande när han var hemma på jullovet i ettan och var otröstlig hela kvällen för att han läst något känslomässigt överväldigande i en bok sent på eftermiddagen.
“Dessutom gillar du att hålla låda, det har du alltid gjort, och du vill göra något som faktiskt har en betydelse, eller hur?”
Detta kan han inte neka till. Visst hade förvandlingsolyckorna betytt något för dem som drabbats, men på det stora hela var det ju inte samma sak att förvandla tillbaka faster Mabels vas som man råkat förvandla till en blodtörstig hund på fyllan. Att vara auror var inte riktigt lika mycket att fånga skurkar som det var en massa pappersarbete och liknande, för att inte tala om alla fall där de fått fast någon som sedan sluppit ifrån ett ordentligt straff. Det sved. Han hade blivit auror för att hjälpa människor, inte … inte det här.
“Din entusiasm är medryckande.”
“Entusiasm? För vad?”
“Allt!” Om det är något hennes lillebror är bra på så är det att lätt bli entusiastisk. Därför hade det varit extra svårt att se honom tappa bort sig själv, men som tur är så har han fått ny motivation. “Tänk, du skulle kunna inspirera en massa ungdomar att göra något med sina liv - se bara på dig själv! Du har verkligen blivit en helt ny människa … fast ändå inte.” Hon rycker på axlarna. “Det är något att fundera på, om inte annat. Det är inte som att du har en familj som binder dig vid en viss plats eller vid ett visst jobb, eller hur? Du skulle kunna testa det, om inte annat. Typ … be om tjänstledigt ett tag, se om du gillar det. Gör det inte det så har du ju något att falla tillbaka på. Ett scenombyte skulle kanske inte skada det heller?”
“Kanhända.” Gethin biter sig lite i överläppen, en ovana från barndomen han aldrig lyckats bli av med, men som gör honom till en usel pokerspelare eftersom han alltid gör det om han är osäker eller särskilt fundersam. “Du känner mig alldeles för väl.”
“Jag är din storasyster. Det är mitt jobb.”
“Men tänk om … ja, du vet …” Han kommer också ihåg den där boken, och det är inte som att han aldrig blir överväldigad så att känslorna spiller över.
“I så fall så visar du för dem som behöver det att det är okej för män att ha känslor, och att ge utlopp för dem utan att skämmas för det.”
“Vända det negativa till ett positivt, som Dr Andrews brukar säga”, säger han med en nick. “Kanske det. Kanske skolkören finns kvar också”, tillägger han med något som låter som förhoppning blandat med förväntan.
“Och gör den inte det så har du ju något du skulle kunna pyssla med på fritiden.” Rhiannon känner igen tonen i sin lillebrors röst och vet att han redan börjat packa väskorna mentalt. “Så du kommer ansöka? Och prata med chefen om tjänstledighet?”
Gethin nickar och kan inte låta bli att le så pass att hela ansiktet lyser upp. Som hon längtat att se honom le på det viset igen! Att styra in honom på det här spåret hade varit en ypperlig idé, trots allt. Deras lillasyster hade haft rätt, det här var precis rätt för honom. Han behövde bara inse det själv.