Nu kan du använda @mentions även i forumet! 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Jasper Attaway [TDM: TKE - Projektledare] (combefri)

Användarvisningsbild
Angfiel
Spelledare & Admin
Spelledare & Admin
Inlägg: 774
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:40
Borta t.o.m.: 08 nov 2017

Jasper Attaway [TDM: TKE - Projektledare] (combefri)

Inlägg av Angfiel » mån 27 mar 2017, 22:28

Projektledare på GET-administrationen, Avdelningen för Trollkonstexaminering

Jasper Laurence Attaway spelas av combefri


Cambridge

Det är med försiktighet som Jasper Attaway kliver upp ur sängen i sin lägenhet i Cambridge, på tå tassar ut till badrummet, och sedan så tyst han kan stänger dörren bakom sig när han går in där. Anledningen till smygandet är Jaspers fästman, Willoughby Haven, som smått snarkandes ligger kvar i sängen och sover. Will hade kommit hem från sitt jobb som säkerhetsvakt på Trolldomsministeriet bara några timmar tidigare, efter att ha haft ansvaret för sitt och sina kollegors nattskift, och Jasper vill gärna inte väcka honom. Men själv måste han ju gå upp, eftersom han har ett vanligt arbete som startar klockan nio. När han tar på sig armbandsuret som han tagit med från sitt nattduksbord in på toaletten så ser Jasper att klockan är strax efter åtta, så han skyndar sig så tyst han kan med att trolla bort två dagars skäggstubb från hakan och kinderna, och tar sedan med sig tandborsten ut från badrummet. Nu med en stängd dörr mellan sig själv och Will så tänker Jasper att det är okej om han inte är exakt lika tyst och försiktig, så han drar upp gardinerna ute i vardagsrummet på sin väg mot köket och går sedan och sätter på vatten på spisen. En skarp majsol skiner in genom fönstren och Jasper kisar mot den medan han väntar på att tekannan ska pipa.

När han har ätit en smörgås och druckit sin kopp te och sedan borstat tänderna vid diskhon så tar sig Jasper försiktigt in i sovrummet igen. Han drar långsamt och ljudlöst upp garderobsdörren i mörkret och lyckas plocka fram rätt kläder att ta på sig. Medan han drar av sig den stora t-shirten som han sovit i – antagligen Wills en gång i tiden, för att vara ärlig – så vänjer sig dock hans ögon vid mörkret. När han börjar ta på sig den ljusa skjortan, strumporna och de snyggt skurna byxorna så kan han därför betrakta sin fästman i sängen med en ömsint blick. Det hade tagit sin lilla tid att vänja sig vid Wills annorlunda och oregelbundna sov- och arbetstiden när de först blivit tillsammans, men nu vaknar inte Jasper längre när Will kommer hem mitt i natten eller tidigt på morgonen, och han tycker inte att det är det minsta jobbigt att gå upp långt innan Will eller när Will måste ge sig iväg sent på kvällen. Istället kan han njuta av sådana här morgnar, till exempel, när han i tysthet gör sig redo för dagen och sedan kan ge Wills skäggstubbiga kind en puss och viska ett ”jag älskar dig” i den mörklockiga mannens öra innan han ger sig av till jobbet. Han gör likadant denna morgon, och lämnar sedan sovrummet och stänger tyst dörren in dit bakom sig, hämtar sin trollstav på köksbordet, greppar tag i sin väska i hallen och transfererar sig sedan till Trolldomsministeriet och sitt jobb på Avdelningen för Trollkonstexaminering. Den kommande dagen skulle med största sannolikhet bli spännande, men också ganska lång.

Jasper hade insett redan när han var tretton år att han ville bli professor på Hogwarts när han blev äldre, och arbetet på ministeriet ser han väl i det långa loppet lite som ett nödvändigt stopp på vägen mot professorstjänsten. Han hade älskat Hogwarts, tyckt om korridorerna och klassrummen och Stora Salen, och alla slottets tinnar och torn. Det stora biblioteket hade ofta fått besök från honom flera gånger dagligen. Han hade beundrat alla sina professorer (med några få undantag kanske), på grund av all den kunskap de satt inne på och hur de brann för just sitt ämne, och från att han hade varit fjorton år så hade Jasper börjat stanna kvar efter lektionerna för djupa, frågvisa diskussioner med många av dem. När insikten om hans framtida yrke hade slagit honom så hade han däremot först haft lite problem med att bestämma sig för vilket ämne som var hans egna favorit. Som GET-ämnen hade han valt latin, filosofi, mugglarstudier och forntida runor, och alla fyra fortsatte han med under FUTT-åren, tillsammans med trollformellära, försvar mot svartkonster och trollkonsthistoria. Han hade prioriterat mugglarstudierna och filosofin högre än de andra ämnena redan från början, men det var inte förrän vid rådgivningen med sin elevhemsföreståndare i slutet av femte årskursen som Jasper lyckades bestämma sig för att satsa på även trollkonsthistorian. När han gick ut Hogwarts var det dock med högsta betyga i alla ämnen förutom forntida runor och latin, som han fick acceptabelt respektive över förväntan i.

Med allt detta intet sagt att Jasper inte tycker om att arbeta på Trolldomsministeriet. Efter att ha landat efter flampulverresan på dess entréhalls blankt polerade golv så följer han strömmen av magiker som är på väg mot hissarna i den andra änden av den stora salen, med en familjär känsla i bröstet vid åsynen av alla ministeriearbetare runt omkring sig. Men också en känsla av något som skulle kunna vara nervositet inför de kommande två-tre timmarna börjar plötsligt att bubbla så smått i magen på Jasper, och han lägger mer spänst i sina steg för att skärpa till sig en aning. Det var verkligen inte likt honom att bli nervös. Jasper hade alltid varit fokuserad och ambitiös, men också väldigt lugn till sättet, och han har alltid haft fötterna stadigt på jorden. Han tog efter många av sina drag från sin mamma Margaret – envisheten, den goda tron på andra, det lugna sättet och skickligheten att smärtfritt kunna lösa de flesta sorters konflikter – men mest lik var han sin pappa. Keith Attaway hade gått i Hufflepuff, precis som Jasper, båda två var flitiga och framåtsträvande, och Jasper hade utöver ärligheten och lojaliteten dessutom ärvt sin pappas ljusbruna kalufs, markerade käkben och fylliga läppar. Keith hade visserligen ett hetare temperament och fler stereotypiskt negativa Hufflepuffdrag, men han och Jasper kom väldigt bra överens och hade ofta djupa och givande diskussioner om allt mellan himmel och jord.

Då var Jaspers två år äldre bror, Castor, mer lik deras mor till sättet, även om Castor egentligen inte var särskilt lik någon i familjen. Castor hade gått i Ravenclaw och var visserligen kvicktänkt och ganska intelligent egentligen, precis som deras mor, men saknade Margarets genuina intresse för kunskap. Han var totalt ointresserad av allt vad hette skola och utbildning och hade bara fått medelmåttiga betyg, till skillnad från sin bror. Han var också mycket mer lik Margaret till utseendet, vilket gjorde att andra människor sällan förstod att de två bröderna var just bröder. Den äldres mörka, lockiga och trassliga hår, hjärtformade ansikte, bleka och smått rödaktiga hudton och hans lilla mun stod i stor konstrast till Jaspers betydligt varmare uppenbarelse, på samma sätt som hans betydligt kallare och likgiltiga personlighet stod i stod stor kontrast till Jaspers varma och inbjudande. Det enda de två bröderna delade var den raka näsan och envisheten.

Det slår plötsligt Jasper, medan han står där i den magiska hissen i väntan på att den ska anlända till rätt våning, att det snart är Castors tjugoåttonde födelsedag. Sjuttonde maj. Det innebär att han inte har träffat sin bror på snart fem år. Han suckar, gnuggar sig över näsryggen och börjar sedan leta rätt på sina glasögon i sin portföljliknande axelremsväska. Sist Jasper hade pratat med Castor så hade det varit i ett försök att be om ursäkt för vad han själv hade gjort mot brodern kvällen före. De hade gått ut för att äta och fira Castors tjugotreårsdag, men hans bror hade givetvis druckit som vanligt. När Castor hade börjat vråla om saker som inte ens Jasper kunde ignorera eller godta, trots att han visste att hans bror enbart fått för sig att gorma på grund av alkoholen, så hade Jasper rest sig upp från sin plats så häftigt att stolen bakom honom ramlat omkull och sedan… Men nej, det fanns ingen poäng i att tänka på det nu. För det mesta försöker Jasper undvika att tänka för mycket på Castor över huvud taget. Hans storebror fyller honom alltid med en sådan energidödande blandning av känslor. Bitterhet, oro, frustration. Kärlek. Men det är för jobbigt att bry sig. Efter fem år har Jasper lärt sig att det helt enkelt är för utmattande, och inte värt det. Självklart älskar Jasper sin bror, och kommer alltid göra, men när man bara ger och ger och aldrig får något tillbaka så tröttnar man tillslut. Jasper har önskat så många gånger att Castor någon gång i alla fall hade kunnat försöka se, försöka förstå, och ta steget mot försoning, men den två år äldre brodern verkar fortfarande inte veta hur. Och Jaspers ork har tagit slut. Så han bestämmer sig för att slå storebrodern ur tankarna ännu en gång. Det fanns viktigare saker att fokusera på för tillfället.

När Jasper två-tre timmar senare kliver genom dörrarna in till restaurangen på ministeriets entréplan för lunch med några av sina kollegor så är det med ett försäkrande leende över de fylliga läpparna. Han är inte den som skrattar särskilt ofta, men han ler desto mer. Stort och länge, vänligt, menande, förstående, varmt, undersökande, sympatiskt, lugnande, sarkastiskt. Vackert. Och nu fanns det verkligen anledning för ett uppmuntrat leende. Uppstartsmötet för forskningsprojektet som han har fått ansvar att leda är nämligen precis avslutat och har gått förvånansvärt bra. Jasper är inte precis någon av de ledande forskarna i projektet, men det var han som kommit på idén om att undersöka diskrepansen mellan utformningen av GET-proven och de faktiska provtillfällena och sedan tagit upp idén med några av sina överordnade. Och som sin första officiella befordran sen han hade börjat arbeta på Avdelningen för Trollkonstexaminering för snart fyra år sedan så hade han snart nog blivit ombedd att vara projektledare för undersökningen och tilldelats det organisatoriska och övergripande ansvaret för projektets gång. Han vet ju, innerst inne, att han är duktig på det han gör och både mer erfaren och mer drivande än många i hans egen ålder, även om han är alldeles för ödmjuk för att någonsin få för sig att säga något sådant högt. Så han kanske inte ska vara så förvånad, egentligen. Men han tänker tillåta sig själv vara nöjd, i alla fall, åtminstone dagen ut.

Flera av hans (snart före detta) assistent- och sekreterarkollegor grattar honom för hans befordran under dagens gång medan han packar ihop sitt skrivbord, så han kan flytta över till det nya kontoret dagen därpå. När dagen börjar gå mot sitt slut så bestämmer han sig för att promenera genom London bort till Läckande Kitteln och Diagongränden, trots att han lovat Will att komma hem så fort han kunde. Men för en gångs skulle så behöver inte Jasper jobba över, och klockan är inte ens sex än så Will kan gott vänta ett tag. Eftersom han studerat mugglarstudier på Hogwarts, som dessutom var ett av de ämnen som Jasper kunde tänka sig att bli professor i en dag, så känner han sig inte jätteobekväm med att vandra genom mugglarlondon. Istället kan han i ensamhet njuta av lugnet och säkerheten som lagt sig över honom efter dagens möte, och ganska så tillfreds med livet betrakta alla mugglare som rusar runt honom ute på gatorna i vårvärmen. Det är såklart med en avsevärt starkare känsla av välbehag som han tillslut närmar sig den magiska huvudgatan, och väl inne på Den Läckande Kitteln så plockar Jasper fram sin trollstav från den gömda innerfickan i sin kavaj och transfererar sig hem till Cambridge.

”Hur gick det?!” utbrister Will och kommer insladdandes i vardagsrummet i strumplästen så fort Jasper dyker upp innanför tröskeln. Utöver strumporna och ett par kalsonger så har inte Will på sig så mycket mer än samma tröja som Jasper sovit i, trots att klockan hunnit bli 6 på kvällen. Men inte heller detta lägger Jasper riktigt någon notis vid; Will hade antagligen sovit till för bara några timmar sen och dessutom hade han en tendens att gå runt hemma i lägenheten betydligt mer avklädd än så där. Som vanligt vid åsynen av Will så sprider sig helt enkelt bara en värme inom Jasper och han ler mot den andre mannen. ”Bra”, svarar han, och medan han tar av sig skorna och lägger ifrån sig sin väska så måste han besvara en lång rad av frågor från sin fästman om mötet han haft. ”Jag håller på att laga middag”, lyckas Will klämma in mitt i någon kommentar på något som Jasper berättar, och Jasper ger honom en puss för att visa sin uppskattning. Han sätter sig sedan på en av stolarna i köket medan de fortsätter prata och Will fixar vid spisen. När maten är klar och Will placerar två rykande heta tallrikar med pasta på köksbordet så har hans fästman istället gått över till att berätta om sin egen dag, och Jasper lyssnar roat på.

Hans fästman hade en förmåga att locka fram inte bara sällsynta skratt från Jasper, utan också en mer spontan, nästan lite barnslig sida hos honom. Just denna kväll så nöjer sig dock Jasper med att mest lyssna, för maten får honom plötsligt att inse hur trött han är. Efter att de har ätit klart så slår han sig därför ner vid sitt piano istället för att följa med Will ut på en joggingtur. Han har nog varit mer på spänn det senaste dygnet än han tycker om att medge, men så fort han sitter på pianopallen och tänker att han bara ska låta fingrarna flyga över tangenterna lite på måfå en stund så börjar han slappna av. Lugnet sprider sig sakta inom honom när han sedan börjar spela, en melodi som han kan utan och innan och som han inte behöver tänka allt för mycket på för att få den att låta bra. Samma försäkrande leende som prytt hans ansikte några timmar tidigare sprider sig över hans ansikte igen medan han begrundar den gångna dagen kommer fram till att ja, det där mötet hade nog inte kunnat gå så mycket bättre än det gjort!