Nu kan du använda @mentions även i forumet! 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Tuuli Maximovna Sacharova [DS] (Sysfeyrac)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 376
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Tuuli Maximovna Sacharova [DS] (Sysfeyrac)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » mån 16 jan 2017, 23:57

05 maj 2013 08:51

Tuuli Maximovna Sacharova
Vyborg, Ryssland

Den 27 maj har Maxim Sacharov tagit ledigt från sitt arbete som arkivarie på en liten, dammig tidningsredaktion för att följa sin tolvåriga dotter till den smutsiga källarlokalen i Moskva. Antagningsprovet till Durmstrang ska ske om precis åtta minuter, och trots att Tuuli Maximovna Sacharova är så nervös att hennes mage kurrar högt var och varannan minut så går hon rakryggat vid sin fars sida. Hennes blonda hår är hårt tvinnat i en lång fläta på ryggen, hennes kjol är oklanderligt struken och blusen ny. Hon har ju missat de tidigare proven, den här gången måste allt gå felfritt! Det är inget fel på Tuulis begåvning eller uppfostran, men som tioåring ville hennes mor inte skicka iväg henne och helvetet bröt loss i huset i utkanten av Vyborg för att Maxim blev galen på sin frus oförstånd. Andra gången hon försökte misslyckades hon på grund av nervositet. Då, för ett år sedan, ville hon gråta vid tanken på att behöva åka ifrån sin familj, men om mindre än 20 dagar, den 13 juni, blir hon tonåring och då måste man sluta bete sig som ett barn och istället börja klara sig själv. Det vet Tuuli innerst inne, och därför har hon övat ordentligt inför provet trots att hon egentligen inte vill åka, både på skrivning och allmän magikunskap och på uppförande och ordning. På ett sätt blir det ändå ett äventyr att få klara sig själv, men rädslan för att lämna sin familj är större än nyfikenheten på ett nytt hem och ett nytt liv.

När en kväkande gammal röst ropar ”Tuuli Maximovna Sacharova”, och dessutom inte lyckas uttala förnamnet rätt, vet Tuuli inte om hon ska kasta upp eller springa därifrån. Efter en liten puff i ryggen av sin far lyckas hon på ben darriga som gelé ta sig in till rummet där hon ska göra provet. En dam som ser ut som en korsning mellan en snigel och en padda i ansiktet betraktar henne kritiskt, och den tjocke mannen med mörka ögon som sitter bredvid damen synar henne uppifrån och ner.
”God dag, gospodin, gospozha”, säger Tuuli darrigt, och blir visad till den hårda stolen där hon ska skriva sitt prov. Efter att ha fått tillåtelse tar hon upp fjäderpennan, och börjar skriva. Det känns faktiskt inte så farligt, och en värme sprider sig i Tuulis maggrop. Flickan är skarp, det är inget snack om saken. Hon har lärt sig mycket av sin storebror Sakari, som alltid tar hennes tankar och frågor på allvar trots att hon är två år yngre, men också av sin far som flyttade till Finland och fick anpassa sig till något helt nytt än det stränga Ryssland. När tiden är ute trollar mannen bort bordet framför henne med en elegant viftning på sin stav, och hon förstår att det är dags för etikettdelen. Tuuli är nära att sätta sig med benen i kors men kommer ihåg att hennes far klart och tydligt avrådde henne från det innan de steg in i källaren, och att till och med Sakari påminde henne om det i ett brev hem. Trots att Tuuli är uppfostrad av två liberala föräldrar; en skandinavisk mor och en nytänkande far så är hon väl införstådd med etiketten som råder i landet där hon bor, men inte föddes i. Hon lägger händerna i knät och svarar så felfritt hon kan på frågorna, hellre för artigt än för torftigt är hennes mantra, och när den andra delen är avklarad pustar hon ut för sig själv, men ändå med känslan av att ha klarat sig ganska bra. Tredje delen som hon får göra i grupp med tre andra ungar känner hon sig inte alls lika bekväm med, mest för att den andra flickan är väldigt dominant och talar med en snobbig röst som Tuuli hade fnyst åt om hon hade kunnat utan att det hade hörts. Pojkarna skissar på uppgiften utan att ta någon större notis om Tuuli som försöker komma med förslag, och hon är glad när gruppuppgiften är över.

Den sista delen får henne att känna sig allra mest olustig. Hon får stå på en stol medan den paddliknande damen petar på hennes olika kroppsdelar med sin stav, och hon petar alldeles för hårt så att Tuuli ömsom vill hoppa till, ömsom brista ut i ett ”aj!”. Det gör hon förstås inte, för hon är rädd att resultatet ska bli ännu sämre än det redan känns. Den tjocke mannen med det mörka, grånande håret antecknar sparsamt på sin skrivskiva, och Tuuli blir mer och mer nervös ju mer damen petar. Tänk om hon inte känner av några magiska krafter alls, trots att båda hennes föräldrar och släktingar är magiska? Tänk om Tuuli är den enda ynken i familjen! Hennes pappa skulle bli så besviken, och Sakari som skrutit om sin söta lillasyster för sina vänner skulle få lomma iväg med svansen mellan benen.

Ingen behöver emellertid oroa sig. Paketet med de vinröda kläderna och den mörkbruna yttermanteln levereras hem till Vyborg i rättan tid. Trots att det burit emot att acceptera att Tuuli måste lämna sin familj, hennes enda trygghet och grunden hon står på, så är hon själaglad när hon inser att hon lyckats. Maxim strålar av stolthet, besparingarna som han och hans fru gjort sedan de fick reda på att de skulle få barn har gett resultat. Till och med Sakari skickar hem ett brev med sina gratulationer, och för första gången sedan januari, då förberedelserna inför denna stora stund började, känner Tuuli någon sorts lycka.

***
Tuulis föräldrar träffades i Imatra, en liten stad i Finland fem kilometer från ryska gränsen. Maxim flyttade över som 22-åring, nyfiken på grannlandet och den västerländska mentaliteten. Liisa Järvinen, också hon magiker, växte upp precis utanför samma lilla stad, men två år senare hade de flyttat till Vyborg och var gifta. Ett år senare fick de sitt första barn, sonen Sakari, och två år därefter föddes alltså deras dotter. Båda barnen fick finska namn som en hyllning till det finska arvet, men givetvis fick de patronymet och det ryska efternamnet. Liisa talade finska med sina barn ända tills Tuuli fyllde nio, men ryska är och kommer alltid vara deras primära modersmål. Trots det har familjerna i grannskapet många åsikter om familjen Sacharov och deras barn – att de talar finska nästan felfritt och är så liberalt uppfostrade gör att de inte kan vara äkta ryssar ut i fingerspetsarna inte!

Tuuli är en typiskt flickig flicka på det sättet att hon tycker om rysch-pysch, pasteller, rosetter och blommor och allt som är vackert. Hon är duktig på att baka och det är något hon gärna fördriver tiden med. Hennes pyntade muffins och sockerkakor får mycket beröm av familjen, och inte sällan är det hon som får stå för efterrätten eller tilltuggen om det är bjudning i huset. Förutom att baka och dekorera sina verk så tycker Tuuli om att läsa böcker. Till varje födelsedag önskar hon sig två sorters böcker, en att läsa och en att skriva i. Hon har tre bästa vänner, och hennes dagbok är en av dem. Det finns få luckor i hennes skrivböcker, nästan varje dag antecknar hon vad som har hänt under dagen eller vad hon har tänkt på. Hennes två andra bästa vänner hon är Sakari, den 14-åriga brodern som redan går i femte årskursen på Durmstrang, och så Dimitri. Dimitri Yakovich Aleksandrov är pojken som Tuuli bott granne med ända sedan hon föddes. Trots att han är sex år äldre har de alltid lekt ihop, för han har fungerat som en extrabror för både henne och Sakari så länge hon kan minnas. Det var först när Sakari åkte iväg till Durmstrang som de började umgås mer, men inte förrän nu har hon börjat se Dimitri som sin bästa vän, till och med bättre än Sakari! Vad gospodin och gospozha Yakovich tycker om att deras son umgås med en sex år yngre flicka vet Tuuli inte, men man måste förstås inte vara ett geni för att gissa det. Hursomhelst så hindrar de inte deras träffar, och det gör inte Tuulis föräldrar heller, även om de vakar över sin dotter när hon är i sällskap med Dimitri. Inte för att de tror att deras flicka skulle få några idéer, men umgänget får inte gå över några gränser. Det pratas så mycket på gatan där de bor, och Tuulis lekkamrat har kanske inte det bästa ryktet i magikerdelen av Vyborg.

Eftersom att båda Tuulis föräldrar kommer västerifrån har hon ett typiskt västerländskt utseende, precis som Sakari som är nästintill askblond, med ljusblå ögon. Tuuli själv har en mörkare nyans av askblond i sitt långa, vågiga hår, och mörkare ögon, men det är lätt att se att hon och brodern är syskon på andra sätt också – de har den utstickande hakan och de raka käkbenen gemensamt, även om Tuulis ansikte är mer hjärtformat. Tuuli är ungefär så lång som de flesta flickor i trettonårsåldern, någon centimeter längre till och med, men inget i hennes utseende är särskilt anmärkningsvärt, egentligen. Hon är en vanlig, söt flicka, och ingenting speciellt utöver det.

På grund av sina liberalt lagda föräldrar är Tuuli van vid västerländska värderingar, men hon har ändå bott hela sitt liv i Ryssland och vet därför ungefär hur hon förväntas uppföra sig.Trots att Tuuli är väldigt hemmakär och trots att hon älskar sin familj till den grad att hon inte vågar äventyra allt för mycket så är hon en nyfiken och ganska fritänkande ung dam. Tänker fritt och ställer frågor gör hon dock mer i tysthet, många gånger blir det Dimitri som får vara hennes bollplank. Varför är saker som de är? Varför får flickorna på gatan inte lov att komma hem till henne? Varför säger Andrei Nikolayevichs mamma att hon är en underlig flicka egentligen? ÄR hon det?