Nu kan du använda @mentions även i forumet! 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Grigore Bogdanovich Constantin [DS] (Byron Blue)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 375
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Grigore Bogdanovich Constantin [DS] (Byron Blue)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » mån 16 jan 2017, 23:51

9 april 2010 22:53

Grigore Bogdanovich Constantin
Craiova Rumänien



Det kalla vattnet omslöt honom från alla sidor. Kylan slog mot hans skin likt en isande handduk men inuti var han varm av ansträngningen. Pojken fortsatte kämpa på i det kyliga vattnet och simmade för sin korta längd oerhört fort. Han kravlade sig upp från sjön och torkade av sig med en handduk. Pojken hette Grigore och var tio år. Han var kort och kraftig, hans ansikte såg nästan hoptryckt ut och pryddes av en bred näsa. Utseendet gjorde att han såg äldre ut än han egentligen var men ingen skulle komma på tanken att kalla honom söt. Han drog på sig ett par korta shorts och ett boxarlinne. Grigore sprang från sjön och upp mot sitt hem, ett flera våningar högt stenhus.



Grigore öppnade den väldiga dörren som ledde in till huset och gick in i hallen. Han hade precis snört av sig de leriga skorna när han hörde sin fars grova röst. ”Grigore kom hit!” ropade fadern som bar namnet Bogdan och pojken gick med sänkt huvud mot faderns arbetsrum. Grigore undrade oroat vad han gjort fel den här gången, han förstod inte hur fadern kunde hitta fel i allt han gjorde. Var det på grund av brist på kärlek eller på grund av Grigores inkompetens och meningslöshet?



”Grigore var har du varit?” mullrade faderns röst genom det stora arbetsrummet. Grigore stod på andra sidan faderns skrivbord och bett sig nervöst i läppen.

”Jag var och simmade, far” svarade han sedan med en stadig röst.

”Grigore, din bror har suttit hela förmiddagen i sitt rum och spelat piano. Varför tog du inte med honom på simturen” det var inte ställt som en fråga utan som en befallning. Grigore svalde hårt och tittade ner i marken, han hade inte tagit med sig Cosmin av två anledningar. Den första var det faktum att Cosmins atletiska förmåga var allt annat än utmärkt och det andra att Cosmin vägrade följa med. I Bogdans ögon var Cosmin, som var förstfödd, den enda rättmättiga sonen. Grigores framgångar var inte honom förtjänta, Grigore borde förstå vikten av att hjälpa sin bror istället. Eftersom Grigore inte visste vad han skulle svara nickade han bara långsamt på huvudet för att visa att han lyssnat.



Fadern fnyser till och de hängande dubbelhakorna hoppar på ett oerhört lustigt sätt. Men detta är inte rätt tillfälle att skratta så Grigore bara fortsätter att stirra på sin faders hoptryckta ansikte, de var oerhört lika, far och son. Cosmin, den två år äldre brodern, var mer lik deras moder, Flavia. De var båda långa, smala med fina drag, kort sagt såg de två bra ut och Grigore gjorde det inte. De fanns två till medlemmar i familjen, två äldre systrar, men Grigore pratade knappt med dem. Egentligen pratade han knappt med sin far heller, Bogdan var på familjens fabrik för det mesta. Fabriken tillverkade pälsmössor som kunde hoppa ner från ens huvud och leverera brev i form av minkar. Grigore fann företaget oerhört töntigt och inte på något sätt värt hans respektingivande och stabila fader. Bogdan hade fått ärva fabriken när han gifte sig med den 17 år yngre Flavia. Flavias far Grigorius ägde flera företag var av det mest kända tillverkade eldvodka. Grigorius gifte bort sin mest misslyckade dotter med en av företagets anställda, Bogdan. Kort sagt var inte Grigores fader uppväxt inom en rik familj och fick aldrig chansen att gå på en sådan fin skola som Durmstrang, därför accepterade han inget sämre än perfekta resultat från sina söner.



Bogdan tittade på sitt armbandsur och hojta sedan ”Cosmin kom ner hit!” Efter inte mer än en minut stod den långe och ståtlige Cosmin vid Grigores sida.

”Ni måste ge er av nu för att inte bli sena till antagningsprovet” han tittade med bestämd respektingivande blick på sina söner.

”Ni får inga fler chanser, om ni misslyckas nu får ni klara er själva”. Grigore svalde hårt, faderns önskan hade inte varit att Grigore skulle få söka till Durmstrang men morfadern, Grigorius, hade skrivit in Grigore. Cosmin hade redan misslyckats med provet två gånger och Bogdan tålde inte fler misslyckanden. Bogdan klappade Cosmin på huvudet och önskade honom lycka till, Cosmin lämnade rummet men Bogdan bad Grigore stanna kvar i rummet.

”Grigore, du måste hjälpa din bror. Jag märker när han inte får din hjälp och det är bara du som förlorar på det. Så om du vill gå kvar på skolan får du allt sköta dig”.

”Ja, far” svarade Grigore entonigt och kände för en sekund hatet mot sin äldre bror blossa upp. Varför fick Cosmin all positiv uppmärksamhet från fadern, Cosmin som var så misslyckad och jobbig.

”Det blir bäst så” sade Bogdan med eftertryck och knöt näven hotfullt.



Grigore skyndade ut i hallen efter Cosmin, nu var det dags, de båda bröderna gick mot husets största eldstad och reste till platsen för antagningsprovet. Kort där efter transfererade sig Bogdan och Grigorius till platsen för att önska de båda pojkarna lycka till.



Grigore och Cosmin anmälde sig tillsammans men blev indelade i två olika grupper. Grigore var oerhört glad över det, om det gick dåligt för Cosmin nu kunde det knappast vara hans fel.



Grigore drog nervöst handen över det kortklippta håret och satte sig vid en av bänkarna. Nervöst tog han fjäderpennan i sin hand och började svara på de olika problem som stod på pappret. Analysen gick inte så bra men de mer rationella problemen hade Grigore inga större problem med. Han hade lätt för att minnas fakta och göra som han blev tillsagd men när han skulle tänka själv uppstod problem.



När Grigore var färdig med del ett kände han sig lite lugnare, proven verkade inte helt omöjliga. Han satte sig ner vid ett av borden där fika stod framställt. Den lilla pojken satte sig på en av stolarna och tog ett av bakverken. Han försökte äta så fint han kunde och försökte minnas alla etikettregler han lärt sig. Eftersom det var många regler och hans far inte fästa allt för stor betydelse på Grigores utveckling glömde Grigore säkerligen några av alla regler. När han ätit upp blev han inkallad i ännu ett rum och stod rakryggad och svarade på frågorna som domarna hade. Trots att han bara var tio år hade Grigore oerhört bra hållning, han var ganska kort och försökte verka längre genom att ha en så rak rygg som möjligt.



Nästa uppgift var en gruppuppgift och direkt blev Grigore lite mer tillbakadragen. Han hade ingen vana att säga emot och var van att alltid försöka göra det som var bäst för sin bror eller det som äldre sa åt honom. Därför gjorde han bara som han blev tillsagd, efter provet var Grigore verkligen inte säker på att det hade gått bra. Han kände sig allt mer nervös, tankarna om huruvida han skulle komma in snurrade i hans huvud. Undra hur det gick för Cosmin, Grigore hoppades innerligt att det gick bra för han ville inte uppleva faderns ilska om det inte gjorde det.



Med en klump i halsen gick Grigore in i ännu en testsal, han tittade sig förskräckt omkring. Inga andra sökande var i salen utan istället kom en äldre man fram mot honom. Mannen drog fram sin trollstav och med en skräckslagen blick tittade Grigore på mannen. Han ville skrika stopp och nej, men vågade inte. Istället stod han helt still när mannen började peta på honom med sin trollstav. När mannen äntligen slutade och skrev ner en snabb anteckning slappnade Grigore av. Det här måste ha varit testet för att avgöra vilken grad av magi han hade inom sig. Grigore var inte orolig, han var övertygad om att han var en bra magiker och hade alla förutsättningar för att bli ännu bättre.



Bara ett enda prov kvar nu, Grigore började känna sig utmattade av alla tester som han gjort under dagen. Det sista testet var ett fysiskt test och Grigore kände sig säker på den här delen. Han var ganska liten men oerhört vältränad för att bara vara tio år. Mycket riktigt klarade han styrketestet med bravur, i alla fall med tanke på sin ålder och korta längd. Han hade under testet avundsjukt tittat på de äldre pojkarna som var längre och större än han själv. Om bara han kunde vara lång och gammal.



Väntan tills brevet som avgjorde de båda brödernas framtid kom var outhärdlig. Deras far var ovanligt nervös och bestraffade de båda pojkarna för minsta sak. Grigore önskade varje kväll att Cosmin skulle komma in på skolan. Den lilla pojken ville inte ens tänka på vad som skulle hända om Cosmin misslyckade ännu en gång.



Men så kom äntligen dagen då antagningsbreven kom. Ugglorna som bar breven verkade besvärade av tyngden från paketen de också bar. Grigore spratt till av glädje, om de båda ugglorna hade så stora och tunga paket fanns ingen annan möjlighet än att de båda hade blivit antagna. Grigore ville krama om sin bror och skrika av glädje men istället log han bara, han ville inte verka allt för uppspelt.