Vill du vara med och göra en lucka - eller flera luckor - i årets julkalender? Läs mer här!

Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Hristina Stanimirovna Russaka [DS] (Angfiel)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 380
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Hristina Stanimirovna Russaka [DS] (Angfiel)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » tor 28 sep 2017, 01:13

24 aug 2009, 15:52
Hristina Stanimirovna Russaka, Smolensk, Ryssland


”Om du ska trolova dig eller inte unga dam, bestämmer inte du!” fräser Stanimir åt sin dotter som blänger på honom med ögonen endast som smala springor.
”Jag vill inte gifta mig!” skriker hon åt sin far, alldeles för uppe i sin ilska för att blir rädd för mannen vars uppfostringsteknik ibland kunde ses som brutal, även i de finare kretsarna.
”Alla flickor ska gifta sig! Det är din plikt!” Stanimir tar ett hotfullt steg närmare sin dotter som faktiskt ryggar tillbaka den här gången. Flickans ögon vidgas en aning när hon inser att hon har ryggen mot ett bord och flyktvägen, dörren ut i hallen, spärras av mannen framför. ”Du kommer göra som jag säger, Hristina…” hotet hänger tungt i luften mellan de båda personerna i biblioteket. Hrista vill skrika, slåss och fly, allt samtidigt. Hon vill bort ifrån hennes hemska fader och hunsade moder och bara springa. Mannen ler snett när hon inte gör något av detta utan istället smäller hon igen munnen, men fortsätter att blänga trotsigt mot honom.
”Det är din plikt att tillfredställa din make och föda barn!” tillägger han, som att det på något sätt skulle lugna flickan, när det bara får henne att rysa över ett så hemskt ord som att tillfredställa. Hon visste nog vad det betydde. Hennes rum befann sig inte långt ifrån hennes föräldrars och det var inte direkt ljudisolerat. I detalj vet hon inte vad som händer bakom de stängda dörrarna, vilket hon heller inte vill veta, men vissa saker går inte att ta miste på. Dessutom hörde hon allt för ofta andra ljud som fick henne att vilja kasta sig mot dörren och sticka ner sin far med en brevkniv. Hur hennes mor kunde stå ut med behandlingen hon fick förstår inte flickan. Om det någonsin hände henne skulle hon fly, springa för livet alternativt slå lika hårt tillbaka. Hon skulle aldrig tillåta att hennes man höjde sin hand emot henne! Hon hatar män! Män är gräsliga djur och alla borde låsas in för samhällets, och kvinnors, bästa.

Stanimir flinar nöjt när dottern förblir tyst. Hon skulle ändå göra som han skulle säga åt henne, det var inget att orda om mer än så. Att hon skulle trolovas så fort han diskuterat färdigt med en viss familj han redan inlett diskussioner med, var som sagt inget som han tänkte diskutera vare sig med sin dotter eller med sin fru. Det hade tagit lite tid att hitta en värdig make åt henne, inte för att han ser så mycket speciellt i henne utan för att hon ändå har tsarblod i ådrorna, även om det är på långt håll. Detta faktum tänkte han mjölka så långt han kunde. Han hade inte hopp om att hon skulle locka till sig pojkar på egen hand, men det skulle vara bra sen när hon var trolovad då hon givetvis inte ens fick se åt en annan pojke. Hans dotter är förvisso inte ful, hennes kastanjebruna hår som lockar sig en aning i topparna skulle säkert få några män att vända huvudet åt hennes håll och de blå ögonen hade väll sin charm när hon inte blängde på folk. Fast näsan var lite för rak för att passa på en flicka och hon har en äcklig tendens att bli blossande röd i ansiktet så fort hon rörde på sig, något hon dessutom inte hade vett nog att låta bli. En flicka skulle sitta still och se söt ut, inte flyga grensle på kvastar eller hoppa i lera. Han hade mången gång tvingats ge henne hårda straff då han kom på henne med dessa hyss. Flickan var dock av en passande längt, lagom under medellängd, så pass att hon inte skulle torna upp sig över någon blivande make vilket skulle varit rent av pinsamt. Det fanns inget fulare, i hans ögon, än en kvinna som var längre än sin make.
”Gå upp på ditt rum och stanna där. Du får utegångsförbud för att du tar dig ton.” säger han och betraktar sin dotters spikraka hållning när hon stelt går ut från rummet i hopp om att behålla lite av sin värdighet.


Hon önskar nu att hon hade misslyckats fatalt med provet, för då skulle hon slippa åka till Durmstrang där hon igen skulle tvingas till lydnad. Varför kan hon inte få göra sina egna regler? Om hon skulle få bestämma skulle flickor bli myndiga samtidigt som alla pojkar, eller till och med tidigare eftersom i hennes ögon är flickor mer begåvade än pojkar. Inte för att hon i sig är någon studiemotiverad ung dam, faktum är att man sällan hittar henne med näsan i en bok då hon hellre gör saker fysiskt än mentalt, men hon anser inte att begåvning har med hur mycket man kan göra att göra utan hur mycket vett man har i skallen. Att kvinnor har betydligt mer vett än män är inte så svårt med tanke på att hon anser att män inte har något vett alls.
Första året hade hon faktiskt misslyckats så stort att till och med hennes korkade far hade listat ut att hon misslyckats på intagningsprovet med flit. Hon hade fått utegångsförbud ett helt år tills det var dags för nästa prov samt att hon hade fått så mycket smisk att det hade gjort ont att sitta i en hel vecka. Att slippa gå på Durmstrang, med alla hemska regler, hade dock varit nog motivation att ändå försöka igen. Den här gången hade det gått bättre men hon hade fortfarande råkat ut för stryk och utegångsförbud en tid eftersom hon misslyckats igen. Det var bara hennes fars viskande hot, innan hon skulle kliva in i den hemska byggnaden där antagningsprovet hölls, som fick henne att anstränga sig den tredje gången.
”Inget barn av mig ska gå på offentlig skola, då skulle jag hellre se dem döda…” hade han sagt och orden ekar fortfarande i hennes huvud. Att han var en hemsk fader och en gräslig man visste hon redan men att han skulle sjunka så lågt hade hon aldrig räknat med. Genom hela provet hade hon kallsvettats och känt sig som en boll av stressnerver. När hon hade fått hem paketet som bekräftade att hon kommit in på skolan hade hon nästan svimmat av lättnad.

Den första delen, den skriftliga, hade hon inte tyckt varit svår som sådan. Hon hade intellekt och analysförmåga även om hon inte tyckte om att studera, men genom sin nervositet hade hon inte svarat så mycket som hon hade kunnat. Det vet hon instinktivt när hon tänker på det i efterhand. Hon borde ha svarat mer på en fråga, bytt argumenttaktik på en annan och den tredje frågan borde hon ha belyst en annan vinkel. Dock antar hon att hon lyckats bra med den delen eftersom det var den som hon känt sig lugnast med när hon hade gått vidare till nästa. Eftersom hon redan gjort provet två gånger visste hon vad som väntade. Förhör och uppvisning av hennes goda uppförande. Tidigare gånger hade hon sett till att göra grova missar och inte så grova missar, men hela tiden sett till att göra fel. Hälsa på fel person först, använda fel bestick till fel maträtt, vika servetten på fel sätt i sitt knä och så vidare. Den här gången gjorde hon istället allt rätt, såsom hon mindes att hennes mamma drillat in det i henne sen hon knappt kunde gå. Att veta hur man borde uppföra sig är inte samma sak som att faktiskt vilja göra det.


Tidigare gånger när hon tvingats samarbeta hade det inte alls gått bra. Tyvärr var inte det för att hon försökte misslyckas utan för att hon helt enkelt är usel på att samarbeta med andra barn. Hon vill få sin vilja genom och att skrika åt pojkarna att de var dumma i huvudet eller att rycka åt sig instruktionerna alldeles på egen hand hade tydligen inte varit så uppskattat från examinatorernas sida. Den här gången försökte hon faktiskt att hålla sig ifrån sådana saker, men det är inte hennes fel att pojkar är enfaldiga saker som alltid tror att de vet bäst. Hon hade försökt säga åt dem flera gånger att de var tvungen att vända på problemet för att lösa det, men de hade inte lyssnat, så hon hade tvingats höja rösten lite. Faktiskt. Hon hade dessutom haft rätt, och hon hade skickat de tre pojkarna i gruppen en överlägsen blick innan hon gått vidare till nästa del av provet. De två flickorna som varit med i gruppen hade hon inte brytt sig om alls eftersom de bara nickade och höll med om precis allt som pojkarna sa. Lika mycket som hon avskyr pojkar så avskyr hon flickor som beter sig som mesiga nickedockor.

Det var den sista delen av provet som hade gett henne panik. Hon hade ingen som helst kontroll över den delen eftersom det inte fanns så mycket hon kunde göra när de petade på henne med en trollstav. Mer än att fräsa åt dem att sluta pilla på henne, de äckliga perversa typerna, som hon gjort första gången. Det gjorde hon inte den här gången utan hon stod snällt stilla och lät dem peta på henne tills de var nöjda. Mannen hade nickat, försökt le mot henne men slutat med det när hon inte besvarat leendet, skrivit upp något på ett pergament och sedan sagt att hon kunde gå iväg får nu var provet slut. Han hade önskat henne lycka till också men hon hade inte lyssnat på honom utan vänd på klacken och bara gått därifrån.
Hon går med stela steg mot sitt rum och väl framme slänger hon sig ner på sin stora säng. Rummet är vackert dekorerat och hon kallade det för sitt eget även om det inte kändes som hennes då inget i rummet speglade henne själv. Hon hade försökt täcka över alla gulddetaljer med svart tyg men husalferna tog alltid bort dem så hon hade lärt sig att det var ingen idé. Hon fick stå ut med att hennes rum kändes som ett gyllene fängelse med äckliga dekorationer och den förhatliga färgen blodröd precis överallt. Durmstrangs färg. Hon skulle kunna kräkas för mindre. Dessutom hade hon ett lika äckligt sminkbord där hon förväntades sitta och göra sig vacker inför alla dagar, utifall att de fick besök av någon viktig person. Tårar hotar med att välla fram när hon tänker att hon ska byta ut det här fängelset mot det på skolan, men hon biter ilsket tillbaka dem för hon vägrar gråta. Grät, det gjorde bara veka, mesiga flickor som inte kunde ta hand om sig själva. Hrista är inte svag!

Hon rycker till när det knackar på hennes dörr och eftersom hon inte vågar skrika åt personen att dra åt pipsvängen, det kan vara hennes far som återvänt för att plåga henne, så frågar hon istället artigt vem det är trots att hennes röst darrar lite av alla uppdämda känslor.
”Syrran, öppna dörren!” hör hon hennes lillabror Sergey säga från andra sidan. Hon stönar ilsket och tar upp en av sina guldborstar och slänger iväg den mot dörren.
”Försvinn ditt lilla kryp!” skriker hon mot dörren, men den öppnas ändå. Trots att hennes lillebror är fler år yngre än henne beter han sig redan som att han äger hela hemmet.
”Jag skvallrar för far, att du hotar och skriker åt mig, då får du stryk.” säger pojken leende och tar ett steg längre in i rummet när systern inte kastar något annat hårt åt hans håll. ”Du vet att jag har rätt. Dessutom skulle jag ut och flyga.”
”Jaha? Jag har utegångsförbud så jag kan ändå inte följa med.” svarar hon ilsket och önskar att hon inte vore så rädd för att få det där stryket för annars skulle hon kasta en till borste åt lillebroderns håll.
”Jag vet, därför jag tänkte säga att jag ska ut och flyga. Jag får det, det får inte du.” den retsamma tonen i hans röst får henne att ilskna till och hon tar ett par snabba steg fram mot honom för att bara få fast honom, men han är snabbare än henne och springer hastigt ut ur rummet med ett klingande skratt efter sig.
”ÅÅÅHHH!” skriker flickan och smäller igen dörren efter honom. ”JAG HATAR ALLA!” lägger hon till och sparkar till dörren innan hon sjunker ner på golvet i total uppgivenhet.