Vill du vara med och göra en lucka - eller flera luckor - i årets julkalender? Läs mer här!

Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Loïc Hendrickx [BB] (Ailue)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 380
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Loïc Hendrickx [BB] (Ailue)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » mån 19 feb 2018, 13:47

Godkänd » 22 Feb 2016, 16:17

Loïc Lodewijk Laurent Hendrickx
Vodelée, Belgien

Paprika är verkligen inte gott. Inte heller brysselkål, vitkål, rödkål eller ja, någon sorts kål överhuvudtaget. Fisk och skaldjur går inte att äta, inte heller någon annan typ av kött för den delen. Inälvsmat går också bort, hjärna tycker han inte om det heller. Svamp, lök, ärtor, bönor, koriander, banan, ananas, apelsin, ägg, yoghurt…

Det vore betydligt enklare att räkna upp sådant som elvaårige Loïc Hendrickx faktiskt äter än sådant han inte tycker om och därför vägrar att så mycket som röra vid. Pojken har varit vegetarian i flera år, inte för att han direkt bryr sig om djuren, han tycker bara inte om kött. Troligen lider han av både järn- och vitaminbrist då inga andra järnrika födoämnen heller faller honom i smaken, lika lite som nästan alla frukter och grönsaker gör. Allt för allvarlig kan denna brist dock inte vara, då pojken vuxit sig en ansenlig bit över medellängd. Han må vara lite tanig, men inte alarmerande så.

Blaise Hendrickx tar bra hand om sina barn. Loïc får alltid sådant han faktiskt äter serverat och då pojken petar i middagen säger hans pappa ingenting om det. Blaise säger dock inte speciellt mycket om någonting. Mannen har för det mesta en trött rynka i pannan och de bruna ögonen, exakt likadana som Loïcs, lätt frånvarande. På morgonen transfererar han sig till sitt jobb på det belgiska trolldomsministeriet i Bryssel efter att ha gått med barnen från det lilla tvåvåningshuset med de prunkande blomsterlådorna och den klarblåa dörren till det något större och pampigare grannhuset där hans föräldrar bor.

Det äldre paret Hendrickx ser till att Loïc och hans nioåriga lillasyster Livie får den förberedelse de behöver inför Beauxbatons. Varje förmiddag sitter de i vardagsrummet och gör både läs-, tal- och skrivövningar på franska. Ibland får de studera andra ämnen, men oftast är det just franska de övar på. Både Loïc och Livie är tvåspråkiga, men Loïc har ändå svårt med stavningen och grammatiken ibland. Han föredrar holländska, mest för att hans namn är så hiskeligt fult på franska. Överlag talas det mest just holländska i magikersläkten Hendrickx, men då man är överens om att Beauxbatons är den bästa magiskolan är tvåspråkigheten ändå viktig.

Loïc vet att hans mamma var fransyska och att hon och hans pappa träffades på Beauxbatons, skolan där han själv ska börja till hösten. Han har inga minnen av henne då hon levde, han var bara två när Livie föddes och hon dog. Madeleine hette hon och hennes hår var rött. På nästan alla bilder som hänger därhemma är det flätat i en lång, tjock fläta som vilar över hennes ena axel. Livie är också rödhårig, men Loïc har sin pappas bruna hårfärg. Ibland kan han sakna henne, fast han inte minns. Ibland känns det liksom som att en pusselbit fattas.

Det kan vara när han ser familjer med två föräldrar, lyckliga ansikten och någon slags… helhet över sig. I de familjernas hem hänger det inte porträtt av en rödhårig kvinna med genomträngande, blåa ögon i varje rum. I de familjerna är inte pappas blick frånvarande och hans panna kroniskt rynkad. I de familjerna innebär inte den sjunde februari, Livies födelsedag, en ständig balansgång mellan att fira Livie och hedra minnet av Madeleine. I de familjerna stänger inte pappa in sig i badrummet i en timma för att därefter låtsas som ingenting fast man kunnat höra gråten genom dörren.

De flesta dagarna fungerar, men just den sjunde februari, när det blir för mycket hela, lyckliga familjer på samma gång eller de allt mer sällsynta dagar då Blaise är helt okontaktbar kan Loïc sakna att ha en mamma fast han inte vet hur det känns.

Han vet sällan vad han ska göra med sin sorg, men oftast tar han ut den som ilska. Han kan gå omkring i skogen i timmar, sparka på träd, kasta pinnar omkring sig och bara skrika. Det har hänt ett par gånger att han har slagits med några av de andra barnen från byn men numera undviker de honom. Loïc har inget emot det, de är ändå nästan bara smutsiga blodsförrädarungar.

När han inte är arg eller ledsen, utan har en alldeles vanlig dag så tycker han om att flyga på sin kvast. Den är begagnad, men den är hans egen. Loïc fick den i elvaårspresent. Han övar mycket på att stå på händer, hålla balansen på ett ben och att strecha också. Släkten Hendrickx har en stark tradition av konstflygning, även att man är noga med att understryka att det enbart är en hobby, inte en framtid. Nej, barnen Hendrickx uppfostras till att drömma om att bli ministeriechefer och företagspampar, inte konstflygninsproffs. Det är viktigt att arbeta hårt och att inte låta möjligheter gå till spillo. Att tvingas trampa på någon annan på vägen är inga problem. Loïc håller med om släktens värderingar. Han är en ambitiös och listig pojke, slug till och med.

Slughet och list är dock inget som skall misstas för elakhet. Pojken hjälper mer än gärna till att diska efter maten, bära tunga kassar åt sin farmor och få sin syster att lära sig hur man hjular eller stavar till något svårt ord. Livie ser upp till honom, tror att han kan allt men så är självklart inte fallet. Loïc är bara övertygande och duktig på att verka självsäker, som om han kan precis allt.

Han står framför en gravsten i grön marmor. Träden vajar i vinden vid magikergravplatsen utanför Carcassonne i södra Frankrike. De är här ofta, alltid en gång i veckan.

Madeleine Jeannot-Hendrickx
2. 11. 1985 – 7. 2. 2007

Loïc sparkar med sina nyputsade finskor i gruset tills de är täckta av ett grått dammlager. Blicken är sänkt och luggen hänger ner framför hans ansikte. Om en vecka skall han åka till Beauxbatons och hemma står en mintgrön koffert redan prydligt packad. Hans farmor har hjälpt honom att få med allting.

Hans pappa sitter på huk vid graven, mumlar något ohörbart. Livie står bredvid honom med en bukett liljor i handen. Även Loïc har en blomma, en solros som han plockade bakom huset. Hans pappa har berättat för honom om hur mycket Madeleine tyckte om blommor av alla dess slag, om vilken duktig botaniker hon var.

Loïc vet inte om han tror på att de döda kan se och känna vad de levande gör. Kan hans mamma uppskatta att de kommer hit varenda vecka med nya blommor? Han vet inte. På ett sätt känns det som om graven är mer till för de levande, för att man liksom ska ha en plats där den som är borta fortfarande finns eller snarare där det är okej att låtsas att den som är borta fortfarande finns.

Blaise reser sig upp, borstar bort grusdamm från sitt ena knä och ser på Loïc. Han låter Livie lägga sina blommor vid graven och tar henne sedan i handen, leder henne med bort mot en bänk.

Loïc biter sig i läppen. Han lyfter blicken lite, kramar om solrosen med sin ena hand och stryker undan luggen med den andra. Framme vid graven lägger han solrosen bredvid liljorna, tänker vända och gå direkt igen. Han tycker inte om gravplatsen, för honom blir döden och faktumet att någon saknar så mycket mer påtaglig då han faktiskt står framför den gröna, blanka gravstenen. När han står så nära kan han inte låta bli att fundera på om Madeleine hade varit stolt över honom för att han snart ska börja skolan på riktigt, om hon hade hjälpt honom att packa istället för hans farmor.
”Hejdå”, mumlar han lågt. Han säger det på franska, Madeleine pratade inte holländska.