Vill du vara med och göra en lucka - eller flera luckor - i årets julkalender? Läs mer här!

Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Julius Alchemist [S] (Embli)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 379
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Julius Alchemist [S] (Embli)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » tis 03 okt 2017, 23:23

Julius "Jules" Alchemist
Manchester

Det var faster Margaret som skötte undervisningen av alla kusinerna, före Hogwarts. Hennes egna ungar, Veronica och Frankie, var yngst. Där fanns också Henrietta och Allie och sen Julius, det enda ensambarnet i kusinskaran. Det bara var några veckor mellan Veronica och Allie. På samma sätt som det bara var veckor mellan Henrietta och Jules. Jules hade alltid stått nära sina kusiner, särskilt Henrietta och Allie som ofta sov över när deras föräldrar bråkade.

Det där med bråken var något Jules blivit tillsagd att inte prata om, fast de vuxna i släkten skvallrade om det mest hela tiden när de trodde att barnen inte kunde höra. Jules höll tyst som han blivit tillsagd, för vad kunde han säga? När Allie anförtrodde att hon var rädd att hennes föräldrar skulle skilja sig sa han inget om att det nog vore bättre om de gjorde det. Istället föreslog han att de skulle äta glass och kände sig värdelös. Han kunde inte låta bli att ha dåligt samvete över att de hade det jobbigt hemma när han inte hade det. Visst bråkade Jules föräldrar ibland men aldrig som farbror Matthew och faster Wilma.

Jules hade kusiner på mammas sida också men umgicks inte med dem lika ofta. Istället var det barn till föräldrarnas vänner han tussades ihop med, utöver Henrietta, Allie, Veronica och Frankie. Oftast var det Abigail eller Scott. Abigail var ett år yngre än Jules och hans bästa vän, pre-Hogwarts. De umgicks fortfarande på loven men även om Abigail också börjat på skolan gjorde de aldrig mer än att heja i korridorerna där.

Scott var en irriterande skitunge som Jules helst ville slippa. Ibland hade han hittat på att han var sjuk, hellre än att behöva följa med hem till Scott. Han var liten och hade en gnällig röst och trodde av någon anledning att Jules kunde något om alkemi bara på grund av efternamnet. Som om alla som hette Smith var smeder. Scott kunde ta sitt alkemiska nörderi och stoppa upp det i... tekannan. Jules försökte minska på svärandet. Mamma brukade säga åt honom, vilket var ironiskt eftersom hon svor minst lika mycket själv. Då var det värre på Hogwarts. Han hade fått poängavdrag flera gånger. Vilket var rätt orättvist det med, för han hade ju inte sagt det till dem. Bara snackat med Will när en professor råkat gå förbi och bam! Poängavdrag för Slytherin. Kanske kunde han inte sluta svära helt, det hade han ändå ingen lust med men han behövde bli bättre på att ha koll på vem som var i närheten.

Will var hans bästa vän på skolan. Han tyckte om de andra killarna i sovsalen också men det var Will han hängde med mest. Willard Maher. De lärde snabbt känna varandra i ettan, när de fick sängar bredvid varandra och hade hängt ihop sen dess.

Jules upptäckte snart att han gillade örtlära (ingen överraskning, han visste redan att han tyckte om farmors växthus) men att resten av ämnena sög. Att behöva sitta still länge och göra tråkiga saker var inte hans grej. Trollformler att nöta in och namn på gamla döda gubbar att hålla reda på... nej, fuck, nej. Han lämnade in uppsatser i tid men skrev inte en rad mer än han behövde. Det fanns så mycket bättre grejer att syssla med. Som att rita eller skriva dikter, exempelvis. Jules hade alltid varit en kreativ person. Något av en mångsysslare också, med fler intressen än han hade tid med. Även om det fanns vissa begränsningar om vad han kunde göra på skolan. Pilbågen var det som mest uppenbart fått stanna hemma. Det hade inte uttryckligen stått i breven att vapen – förutom trollstavar och trolldrycksknivar – var förbjudna men Jules föräldrar hade förutsatt att de var det. Vilket sög, för det var inte som om Jules tänkte sikta på sina klasskompisar. Och när han kom hem efter att ha varit borta i flera månader var han så ringrostig att det inte var lika roligt längre.

Det tog ett litet tag för Jules att inse att Wills familj hade det mycket sämre med pengar än Jules. Han var inte alltid den mest uppmärksamma personen på jorden och Will skyltade inte med det. När Jules väl insåg det gjorde han först ingenting, för det var en till sån där grej där han hade dåligt samvete och var livrädd för att säga fel sak. I tvåan började han försöka dela med sig lite försiktigt. Aldrig uttalat, aldrig för mycket på en gång. Han ville inte att Will skulle tro att han tyckte synd om honom. Men han fick mamma att skicka godis varje vecka. Såg till att dela påsen, helst när ingen annan var i närheten så att det var Will som fick nytta av det och inte hela sovsalen. Köpte en extra fin julklapp. Delvis ansträngde han sig kanske för att... köpa sig fri från sitt dåliga samvete? Någonting sånt. Men det var bara en liten del av motivationen. Will var hans bästa vän och självklart ville Jules att han skulle ha det så bra som möjligt. Han brukade tänka på det som den bra sortens manipulation. När han någon gång undrat varför hatten placerat honom i Slytherin - han ville gärna lyckas med något stort och fint i livet men hade inga specifika ambitioner - så tänkte han på det. Att ordet manipulation klingade illa för vissa, precis som Salazar Slytherin själv fått något av ett skitrykte i vissa kretsar. Men fuck that, om Jules kunde bli bra på det, kunde få folk att göra som han ville så vore det awesome. Dels för att det vore lite coolt och kunde ge honom fördelar men framförallt för att han är en helt okej människa. Avsikter spelar roll, ändamålen helgar medlen, etc etc. Om Jules ljög för att skydda nåns känslor var det bra. Om han kunde styra dem till att ta hand om sig själva bättre eller göra nåt som skulle bli bra eller whatever. Då var det rätt. Slutresultatet var alltid viktigare än hur man kom dit.

Han och Will gjorde en deal i slutet av tvåan. De skulle välja ett nytt ämne var och ta båda.
”Inte alkemi” sa Jules. Han skulle inte stå ut med att vara Mr Alchemist på alkemin. Nej tack, Scott.
”Skötsel och vård” sa Will. För all del. Jules tyckte också om djur. Hans familj hade fyra katter och Jules hade med en av dem till skolan. Själv behövde han fundera mer över ämnesvalet. Filosofi kanske? Han hade hört att det var lite flummigt. Annars kunde han ta uteslutningsmetoden. Mugglarstudier handlade om mugglare, maskeringsmagi var för satsigt, mytologi var mer historia... Tillslut tog han naturmagi. Örtlära var ju det enda han egentligen gillade så mer natur vore kanske en bra idé.

Jules har kort hår, snaggat på sidorna och krulligt ovanpå. Han har ärvt sin pappas mixade utseende, långt ifrån lika mörk som farmor men det är tydligt att han tar efter henne. Han har samma bruna ögon som pappa och farmor också. Mamma sticker ut i familjefotografierna. Hon är vit med rött hår och blå ögon, kort och kraftigt byggd. Pappa är lång och smal och hittills verkar Jules vara på väg åt samma håll. Han växer i spurter. Sommaren innan trean blev han enligt släkten ett helt huvud längre. Riktigt så mycket var det kanske inte men när han träffar klasskamrater på perrongen tornar han över många av dem. Över mamma också, det har han gjort i snart två år.

Han ger Will en enarmad kram, rufsar honom i håret och börjar skojbrottas. De får snart avbryta för att det är för mycket folk runt omkring och det är dags att kliva på tåget. De behöver inte se efter någon lillkusin eller Wills lillebror. Kanske hittar de någon annan ur kompisgänget, kanske blir det bara de två. Jules är nöjd oavsett. Han har inte lyckats träffa Will någonting under sommaren och det är skönt att vara tillsammans igen. På väg tillbaka till Hogwarts, till sovsalen och växthusen och sjön. Till nya ämnen som förhoppningsvis är roligare än de gamla. Tillsammans. Han och Will och resten av killarna. De är tonåringar, gamla nog att ha frihet men inte så gamla att deras hjärnor ruttnat bort under vuxenansvar. Det här ska bli deras år, det bästa året hittills.