Nu kan du använda @mentions även i forumet! 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Diana Honeycutt-Meadows [S] (Liz)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 375
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Diana Honeycutt-Meadows [S] (Liz)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » lör 23 sep 2017, 21:13

Diana Clarity Sapphire Honeycutt-Meadows
Eastbourne, East Sussex, England.

Diana har det tråkigt. Det har bara gått två dagar sedan de kom hem från Frankrike men hon är redan dödsuttråkad. För tillfället ligger hon utsträckt i en av husets många soffor, hennes solbruna hy är i stark kontrast mot den vita skinnsoffan, och mitt emot henne i en annan soffa sitter hennes mamma och läser ett manus. Diana vet att hon egentligen inte får störa sin mamma när hon är upptagen (vilket i och för sig är större delen av Dianas all vakna tid), men nu är hon faktiskt riktigt utled, både på att ha tråkigt men också att hon i princip inte har varken sett eller pratat med sin mamma sedan de kom hem. Diana har provat att sucka demonstrativt ett par gånger sedan hon kom och lade sig i soffan, men Charitys ögon har inte ens sneglat upp på sin dotter en enda gång.

”Jag trillade nästan ner från ett träd igår, mamma.” Det är en halvlögn. Diana hade förvisso klättrat i träd igår och en gren under hennes ena fot hade knäckts, men hon hade knappast varit på väg att tappa greppet och ramla ner.
”Mhm.” Hummar Charity till svar men hennes blick lyfts fortfarande inte från manuset.
”Jag kunde ha dött.” Överdriver Diana medvetet.
”Mm, vad trevligt.” Mumlar Charity till svar och vänder blad i manuset.
Diana suckar och himlar med ögonen. Det hörs på Charitys röst att hon inte lyssnat alls på vad hennes dotter nyss sagt. Trots att det knappast är något nytt fenomen att Diana känner sig ignorerad av sin egen mamma gör det henne inte mindre frustrerad. Besviken över brist på reaktion från sin mamma börjar Diana trumma med ena foten i golvet, vilket strax också övergår till ett nynnande på någon låt som tillfället fastnat i hennes huvud.

Charity kikar upp från det tunga manuset hon läser efter en stund och ger sin dotter en skarp blick. ”Diana”, varnar hon irriterat. Diana missar antingen sin mammas uppretade ton eller väljer helt enkelt att ignorera den, för vid benämningen av sitt namn sätter hon sig plötsligt upp i soffan.
”Får jag gå ut? Det är perfekt väder för att titta på Guineveres tårar!” Blomsorten som Diana och deras trädgårdsmästare planterat innan de reste till Frankrike, som bara blommade när det regnade.
”Nej, Diana. Det regnar. Regn gör det lerigt. Lera skapar oreda.” Svarar Charity sakligt medan hon återgår till att fortsätta läsa sitt manus.
”Men åh”, Diana ger ifrån sig ett högt frustrerande läte, ”det är ju inte ens du som städar.” Muttrar hon fram och blänger på sin mamma.
”Diana, jag har inte tid med dig nu. Jag måste läsa färdigt det här manuset.” Charity viftar menande med högen av text. ”Dessutom har du en massa saker du borde packa upp.” Hon ger Diana en bestämd blick innan hon återigen återgår till sitt läsande.
”Wow, det låter sååå spännande!” Diana tar till sin allra mest sarkastiska ton, vilket får Charity att sucka uppgivet.
”Kan du inte gå och leka med dina leksaker? En docka, eller flyga på din leksakskvast eller något. Eller leta upp miss Binette. Bara du lämnar mig ifred.”
Diana fnyser men inser att hon inte kommer få ut någonting mer av interaktionen med sin mamma. ”Men inte gå ut, fattar. Förresten är jag för gammal för att leka med dockor och flyga på leksakskvastar.” Diana ger sin mamma en sista sur blick, och hade Charity bekymrat sig med att kika upp på sin dotter hade hon förmodligen kunnat ana den maskerade besvikna minen.

Den buttra elvaåringen styr stegen mot sitt rum samtidigt som hon gör det tydligt för alla som befinner sig i närheten att hon minst sagt är missnöjd. Hon slår ner sina fötter hårt i trappstegen på väg mot övervåningen, och räcker ut tungan åt ett antal fotografier och porträtt på vägen. Diana är inte den typ av person som håller tillbaka sina känslor, särskilt inte negativa sådana. Hennes beteende kan tyckas vara närmast teatralisk emellanåt, men att ha spenderat större delen av sin barndom backstage på diverse teateruppställningar har trots allt satt sin prägel på henne, och hon är inte blygsam när det gäller att få fram sin poäng – vilket i det här fallet är att tydligt visa hur missbelåten hon är.

I vanliga fall hade hon förmodligen besvärat och stört sin mamma till den grad att Charity inte skulle ha något annat val än att bli tvungen att hitta på något som kunde underhålla hennes dotter. Nu råkar det däremot vara så att Diana vet om att båda hennes mostrar är upptagna med sitt eget; Symphony är och turnerar med sitt nya album och Modesty är tillräckligt sysselsatt med Maslows balettsommarläger för att inte ha tid med sin systerdotter. Dianas morföräldrar arbetar, och likaså hennes gammelfarföräldrar. Någon pappa eller farföräldrar har hon inte. Pappan är inte död, så vitt Diana vet, han har bara aldrig funnits i hennes liv – och där med inte heller några släktingar till honom. Diana hatar sin pappa för det, för hon är säker på att om han hade varit närvarande hade saker och ting varit annorlunda, bättre.

Diana öppnar dörren till sitt rum och sparkar igen den med bakfoten innan hon slänger sig baklänges ner på sin stora säng med en djup suck. Hon är inte särskilt van vid att ha det tråkigt. Som dotter till en världskänd skådespelerska, med två lika kända mostrar, var hon mer van vid tumult och uppståndelse; ett liv där allt framstod som svindlande och färgrikt, likt en oupphörlig cirkus. Om sanningen ska fram har Diana en ganska ambivalent syn på det fartfyllda liv hon föddes i. Å ena sidan så tycker hon om det, för tidvis ger det henne uppmärksamheten hon så hungrigt suktar efter, som hennes mamma misslyckas med att ge henne. Kamerorna, intervjuerna och erbjudandena får henne att känna sig viktig och intressant när hon själv tror att hon inte är det. Å andra sidan så hatar hon det, för det är inte henne människor är intresserade av, utan hennes mamma. Hur det är att vara ”Charitys dotter”. Hon ses aldrig som sin egen individ, med sin egen personlighet, egna intressen och egna talanger, utan endast som någon slags förlängning av sin mamma.

Diana ger ifrån sig ett uttråkat läte samtidigt som hon drar handen genom sitt långa hår. Hade Charity observerat sin dotter lite närmare vid deras tidigare samtal hade hon sagt åt sin dotter att dra en borste genom håret, men Diana bryr sig inte om att hennes midjelånga hår oftast är rufsigt. Hon borstar det på morgonen och det får räcka tycker hon, men det anser sällan hennes omgivning, och hon ogillar starkt när hennes mammas stylister ska fixa med hennes hår, eller kläder, också. Den enda som har Dianas samtycke att få fixa med hennes hår är Binette – Dianas barnsköterska som de flesta skulle kalla henne, men Diana föredrar att benämna henne som sin bästa vän. Omedvetet har Diana fört en solblekt hårslinga till munnen, och hon suger frånvarande på topparna medan hon iakttar sitt förtrollade solsystem i taket, vars planeter rör sig runt solen i varierande hastigheter. Normalt är Dianas hår brunt, men alla soltimmar längs Frankrikes medelhavskust under sommaren har blekt håret så pass mycket att det för tillfället är närmare blont.

Att någon så privilegierad som Diana påstår att hon dör av tristess kan förmodligen sticka i ögonen på människor som har det sämre ställt, eller på människor som helt enkelt inte har livet fullt av möjligheter på det sättet hon har. Hon skulle inte vilja kalla sig själv för bortskämd, men visst har hon åtkomst till ett buffébord av nästintill obegränsade alternativ och möjligheter, det tänker hon inte sticka under stolen med. Chanser och tillfällen som erbjudits genom åren har hon både medvetet och omedvetet tagit. När hon var liten hade hon inte mycket att säga till om, och förstod inte heller att det var privilegier det handlade om, likväl modellerade hon för barnkläder och sjöng till och med in en skiva med barnvisor tillsammans med ett par andra barn. Numera vet Diana om att det finns de som anser att hon utnyttjar sin status i samhället för att få göra sakerna som hon har gjort. Med ett välkänt efternamn och en berömd familj var det få vägar i livet som inte låg öppna för henne att utforska, och nu kändes det snarare rent ut sagt idiotiskt om hon inte tog tillvara på sina förmåner, om hon får säga det själv. Vilken vettig människa ignorerar sina privilegier i livet när dem har mål och drömmar de vill uppnå? Det smartaste måste ändå vara att nyttja dem. Hon är för den delen inte varken självisk eller elak, utan är snarare den typ av person som hellre arbetar smart än hårt. Hennes rastlöshet spelar förmodligen också in, hon har helt enkelt inte tålamodet nog till att vänta.

Inte helt oväntat hör Diana snart ett frågande ”mjau?” och hon vänder huvudet åt sidan för att möta ett par blåa ögon som inte är helt olika hennes egna. Katten har förvisso en mer djupare blå nyans på sina ögon än vad Diana har, vars ögonfärg mer kan liknas vid en klarblå sommarhimmel, hennes mellannamn – Sapphire – till trots.
”Hej Nox”, kuttrar Diana mjukt och kliar den svarta katten bakom öronen. Att hon döpte sin katt efter en trollformel slog henne inte när hon namngav katten, utan hon tänkte snarare på den romerska guden. Nox purrar nöjt och trampar med sina tassar i överkastet, innan han går fram och stryker sitt huvud mot sin mattes kind och ger henne en sträv puss på örsnibben, vilket får Diana att fnissa. ”Jag får inte gå ut, fast jag borde nästan göra det ändå bara för att reta mamma”, berättar Diana för sin katt som sätter sig på baktassarna och ser ut att lyssna på det hon säger. Det är nämligen så att om en säger åt Diana att göra A, så gör hon förmodligen B eller C istället, men det beror lite på vad hon känner för.
”Jag har så tråkigt!” Fortsätter hon klagande och brer ut armarna och benen likt en sjöstjärna på sängen. ”Vad ska jag göra, tycker du?” Hon vänder blicken mot sin katt igen, som svarar med att lägga huvudet på sned och blinka långsamt mot sin matte. Sedan hoppar han ner från sängen och går fram för att stryka svansen längs några av musikinstrumenten. Diana stödjer sig upp på sina armbågar för att se vad Nox gör, och kattens svar på hennes fråga får henne att le snett.
”Du har rätt, musik löser det mesta.” Den spensliga flickan studsar upp från sängen, plötsligt fylld med energi, och går fram till sitt urval av musikinstrument som består av ett trumset, ett piano, en elgitarr, en ukulele och två vanliga gitarrer att välja mellan.

Synbarligen är Dianas största intresse i livet musik. Det är inte bara på de många musikinstrumenten i rummet som det går att dra den slutsatsen, utan det finns fler indikatorer på att hon är en riktig musikälskare. Flera hyllor i rummet är fulla av vinylskivor, en rörig hög av dem finns också för stunden vid skivspelaren som står på ett bord vid fönstren. På väggen över skrivbordet har Diana flera bilder på band och artister hon tycker om. Alla bilder är inte bara planscher heller utan riktiga fotografier på musikgruppen eller artisten, på några av dem finns till och med Diana själv med. Givetvis finns hennes moster Symphony på ett av fotografierna, det var trots allt hon som introducerade Diana till musikens värld och lärde henne grunderna till bland annat pianospelande. Två år gammal klinkade Diana på ett piano för första gången, vid fyra års ålder fick hon en privatlärare i musik, vid sju års ålder fick hon sin första gitarr, och på den vägen har det helt enkelt burit sedan dess.

Hennes största intresse må vara musik, men det är långt ifrån det enda intresse hon har. Ser en sig omkring i rummet blir det snart uppenbart att Diana är en väldigt aktiv person. Över en byrå hänger hennes första balettskor som hon fick när hon var tre år, och på en krok på dörren hänger hennes nuvarande. På tidigare nämnda byrå står det några bildramar som innehåller fotografier på Diana när hon åstadkommit något särskilt; som när hon spelade huvudrollen i en balettuppsättning för första gången, eller när hon graderat sig i någon av kampsporterna hon sysslar med. Diana har provat på många olika sorters aktiviteter genom åren också, bland annat annan typ av dans än balett, gymnastik, ridning och Quidditch för barn. Diana är som sagt ganska rastlös av sig och eftersom hennes mamma inte orkat, eller haft tid, att underhålla sin dotter på egen hand har det helt enkelt blivit så att hon provat på väldigt mycket.

Diana tvekar lite mellan vilket instrument hon ska välja, för hon föredrar fortfarande stränginstrument och piano, men det senaste året har hon försökt lära sig att hantera ett trumset. Det är mycket svårare, eftersom det är flera saker hon måste hålla koll på samtidigt. Förvisso har hon utan tvekan en musikalisk begåvning, men hon är även mycket beslutsam; när hon bestämt sig för att göra något så gör hon det. Således blir det trumsetet hon sätter sig bakom. Diana har som mål att hon ska klara av att spela ett visst antal låtar på trumsetet innan hon börjar på Hogwarts, och med en bergsäker tro på sin egen förmåga att nå sina mål tar hon beslutsamt trumpinnarna i sina händer samt placerar ena foten på pedalen till bastrumman, och börjar med låten hon nästan har bemästrat helt.