Grattis till Snakey, nyutexaminerad Sorteringshatt! :tada:

Det finns nu en forumavdelning särskilt för ÖPPNA lektioner. Läs mer om det här och diskutera utvärderingen här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Wilhelm Baines [R] (Lily)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 399
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Wilhelm Baines [R] (Lily)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » tor 01 aug 2019, 19:01

Wilhelm Hugh Baines, Pitlochry, Skottland

Ljudet ekar mellan stenväggarna på perrongen ekar av kraften från bromsarna och friktionen mellan hjul och räls när tåget glider in och saktar ner. På perrongen står det många, förväntansfulla, trötta, glada över att tåget äntligen har kommit fram. Nu kan de kliva på och åka vart de ska – äntligen, efter att ha väntat på perrongen i en stund. Vissa längre än andra.

Att åka hem är inte det enda den långa elvaåriga pojken i utkanten av perrongen tänker på, utan mycket på detaljerna runt omkring. Ljudet av det sista stoppet från att tåget är i lätt rörelse till att det står stilla, och från ljudet av klockan i bakgrunden som hörs trots ljudet från folket. Från fotstegen på perrongen – alla på väg att komma upp på tåget för att hitta ett säte. Och på kraften som tåget kommer behöva för att starta igen med tanke på hur tungt det är och hur många vagnar det drar. De grå ögonen seglar över perrongen utan ett bestämt mål tills det når loket.

”Vad är det här för påhitt”, muttrar hans pappa David från vardagsrummet där han sitter med posten, ”varför ska mugglarna ha så många nya påhitt hela tiden? Vad är det här Ipad de vill att du ska använda i skolan?”
Det spelar ingen roll att David egentligen är mugglarfödd och att båda Wilhelms farföräldrar är mugglare. Han har fortfarande ingen koll och bryr sig inte det minsta om att hålla sig uppdaterad med mugglarvärlden.
”Det är för att vi ska ha böcker och sådant digitalt”, svarar Wilhelm sin pappa som muttrar åt det.
Trots allt finns det en anledning att de inte håller sig uppdaterade. Dessutom har ju mugglarteknik svårt att funka med magin hemma. Det går att få igång saker, men det är inte det bästa.
”Det är bara ett halvår kvar och sedan blir det Hogwarts”, kontrar mamma Georgia och David låter äntligen lite nöjd i sitt muttrande.
Det är heller inte hans pappa som är på att Wilhelm skulle gå i mugglarskola. Det är hans mamma som tycker att det är bra för honom att lära sig, och såhär i efterhand kan inte Wilhelm klaga för mycket. Om han inte hade gått i mugglarskola hade han aldrig träffat Noah och aldrig funnit sitt intresse i tåg eller motorer för den delen. Han kan sitta i timmar och läsa om fysik och motorer när knappt något annat i mugglarskola intresserar honom särskilt mycket.

Wilhelm knackar på hos sin mormor och morfar och dörren öppnas av hans mormor.
”Växer du inte mellan varje gång vi ser dig?” frågar hon, ”och så lik din pappa blir du.”
Det märks att han är sin fars son och påpekas ofta. Samma breda axlar. Samma bruna hår. Och han har fått samma otålighet när det inte gäller något han är intresserad av.
”Så mycket har jag inte växt sedan jag träffade er senast”, protesterar Wilhelm – det må ha varit två månader sedan de senast besökte mormor och morfar i Montrose men så mycket har han inte växt sedan dess. Inte ännu. Han är visserligen över medellängd men med tanke på att hans båda föräldrar är ganska långa borde han växa mer. Han kliver in i huset och låter sina föräldrar prata med mormor Betty och han går in och hittar morfar Alexander med tidningen som han lägger ner när han ser Wilhelm komma.
”Hur mår min sonson?” frågar hans morfar och ger Wilhelm en kram.
”Bra”, svarar Wilhelm.
”Har du lärt dig något nytt?” frågar hans morfar och Wilhelm nickar innan han berättar för sin farfar vad han senast läste i fysikboken han fick av dem senast de besökte morföräldrarna.