Grattis till Snakey, nyutexaminerad Sorteringshatt! :tada:

Det finns nu en forumavdelning särskilt för ÖPPNA lektioner. Läs mer om det här och diskutera utvärderingen här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Brandon Romilly [R] (Snakey)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 399
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Brandon Romilly [R] (Snakey)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » ons 03 jul 2019, 18:59

Brandon Romilly, Belfast, Nordirland.

En ganska söndertjatad poplåt spelas från radion samtidigt som Brandon städar rummet. Skrivbordet är sällan stökigt, så det behöver han inte lägga fokus på i första taget. Nej, smutskläderna på golvet först, sen rensa och sortera bokhyllan. Brandon kan ibland tycka att det är roligt att städa, men det kanske mestadels beror på att han gillar när rummet är rent och snyggt. Fast människor är konstiga, och det har hänt flera gånger att kompisar på besök kikat runt i hans rum. I skrivbordslådor och garderober och sånt där. Då vill han inte att det ska se ut som ett bombnedslag. Efter en stunds städande står böckerna i bokstavsordning i bokhyllan och i garderoben ligger alla klädesplagg prydligt hopvikta på rätt hyllor.

När Brandon öppnar sovrumsdörren möts han av en doft av nybakat bröd som spridit sig i den relativt stora lägenheten. Det är inte ovanligt att det luktar gott hemma hos familjen Romilly. Brandons mamma Evonne älskar att laga mat, och att baka bröd är hennes specialitet. Mörkt bröd, ljust bröd, mjukt bröd, hårt bröd… Ja, alla sorters bröd egentligen. Hennes make, Peter, är minst lika bra på matlagning som Evonne. Hans specialitet är dock inte bröd. Såser är hans grej. Han är förmodligen bäst i hela Belfast på att göra såser, även om det inte är någonting han skryter om. Det var matlagningen som förde dem tillsammans, både som partners och i arbetet. Tillsammans äger de en restaurang i centrala Belfast sen tio år tillbaka.

På vägen till köket går Brandon förbi Oscars sovrum. Hans lillebror sitter vid skrivbordet och ritar. Det ser ut som en bil eller nåt. Hjul har den i alla fall, och en konstig fyrkantig ratt.
”Vad ritar du får nåt?” frågar Brandon ifrån dörröppningen.
”En monstertruck!” svarar Oscar exalterat.
”Aha.. den blir ju bra!” säger Brandon sen. En lögn, om sanningen ska fram, men vad kan man förvänta sig av en sjuåring? Inte mycket. Brandon vill ju inte att hans lillebror ska bli ledsen. Plötsligt får Brandon en idé och plockar fram en kortlek ur bakfickan.
”Får jag visa dig ett nytt trick jag lärt mig?” frågar han Oscar, som sken upp som en sol och nickade entusiastiskt. Om det finns en sak som Brandon alltid måste ha med sig vart han än går är det en kortlek. Tricket som han visar är rätt enkelt, inget mer avancerat än lite fingerfärdighet i form av ett snabbt kortbyte. Kortet som Brandon visade upp från början helt borta, och istället är det spader ess som han stolt visar upp.

Brandon hittade den underbara världen av korttrick för ett par år sen. Sen dess har han övat åtminstone en timme om dagen, och man kan inte säga att han är dålig på det han gör. Även om det visserligen inte är ens i närheten av alla världskända magiker. Det finns bara så otroligt mycket att lära sig om tekniker och olika trick att den där törsten för att lära sig något nytt liksom aldrig tar slut. När man väl bemästrat ett korttrick finns det fortfarande ett oändligt antal trick kvar att lära sig. Hur Brandon lärt sig allt på bara två års tid var det dock ingen som riktigt förstod. Samma princip gäller väl egentligen när det kommer till skolarbete. Brandon är inte jätteförtjust i alla ämnen, men han gillar när man måste tänka lite. När svaret liksom inte finns i frågan. I vissa ämnen behöver han inte ens plugga till ett nytt kapitel i boken, bara för att ämnet är så roligt att han ligger mycket bättre till än många andra i klassen. Fast han pluggar ändå, bara för att vara på den säkra sidan.

Korttrick är dock inte Brandons enda fritidsintresse. Likt många andra i hans ålder spelar han mycket datorspel, särskilt spel som faktiskt kräver att spelaren arbetar mot ett mål. I vissa spel kan det ibland kännas som att det inte finns något som markerar målet, och vad är då poängen med att spela? Brandon gillar spel som kräver taktik, där hjärnan får arbeta lite. Annars blir det bara som alla säger, att spel skulle vara något dåligt. Det behöver ju inte vara så om spelet är nyttigt för hjärnan.

Oscar är i alla fall helt förtrollad av tricket som Brandon just visat honom.
”Wow” säger han. ”Och snart ska du få lära dig riktig magi...”
Egentligen är det kanske inte så bra att Oscar vet om det där. För några dagar sen fick familjen besök av någon som kom från ”Trolldomsministeriet”. Mannen hävdade att Brandon skulle ha magiska krafter av något slag. Det var ju naturligtvis ingen som trodde på honom, men när mannen demonstrerade just riktig magi var de tvungna att tänka om. Sen dess kan inte Brandon tänka på något annat. Hur fungerar det? Liksom, nånstans måste det finnas en förklaring till hur den där magin fungerar, varför den finns. Kanske skulle Brandon hitta den förklaringen på Hogwarts, skolan han skulle börja på till hösten.

Fast det måste ju hållas hemligt, och risken finns ju att Oscar springer runt och berättar för alla att hans storebror minsann ska få åka till Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom. Om Oscar dessutom fick reda på att det finns ett ställe som heter Diagongränden, där alla magiker handlar massa saker för konstiga pengar... Nej du, det går inte. Då skulle alla tro att Oscar behöver träffa en läkare eller något.

Precis när Brandon ska förklara för sin bror hur viktigt det är att han håller tyst om hela den där magiker-grejen ropar deras pappa från matsalen. När Brandon och Oscar kommer dit sitter deras föräldrar redan vid köksbordet och maten är serverad. Köttgryta och nybakat bröd. Hemma hos familjen Romilly är det sällan någon som klagar på maten, och många skulle nog säga att det syns på dem. Förutom Oscar är alla i familjen ganska storvuxna av sig. Inte så pass mycket att de klassar sig själva som tjocka, men ja, lite knubbiga är de väl. Brandon är väldigt lik sin pappa. Han har samma rufsiga, bruna hår och runda ansikte. Den smala näsan och de gråblå ögonen har han däremot fått från sin mamma.

”Brödet är jättegott, mamma” säger Brandon när han tagit en tugga. ”Grytan är supergod den också” tillägger han med en lätt nickning mot hans pappa.
”Visste ni att det finns svävande stearinljus på Hogwarts?” Det är en ganska dum fråga, för hur i hela världen skulle de kunna veta en sån sak? Brandon hade spenderat hela natten med att läsa en väldigt intressant bok om just Hogwarts, och det är ju bara för intressant för att låta bli att prata om. Det är inte ovanligt att Brandon pratar mycket. Det finns hela tiden så många tankar och idéer inuti hans huvud. Han måste liksom bara få ur sig det ibland, och middagarna är oftast perfekta tillfällen för just den saken.