Grattis till Snakey, nyutexaminerad Sorteringshatt! :tada:

Det finns nu en forumavdelning särskilt för ÖPPNA lektioner. Läs mer om det här och diskutera utvärderingen här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Chip Bradley [R] (Embli)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 399
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Chip Bradley [R] (Embli)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » mån 29 apr 2019, 20:47

Chip Bradley
Fakenham, England

Chip var iförd en batmantröja, ett par märkesjeans med hål på knäna och lagom slitna converse. Han hade stylat håret och putsat glasögonen. Ryggsäcken var slängd över ena axeln, aldrig båda. Inte ens när den var full av tunga böcker - geografi och engelska tidigare, astronomi och förvandlingskonst nu för tiden. När han var i skolan, alltså. Chip kom hem från sitt första år på Hogwarts häromdagen.

När Chip var liten brukade han gratulera sig själv till att han hade så fantastisk fantasi. Att han kunde leka superhjälte så bra att han nästan såg sakerna han fantiserade ihop hända på riktigt! Och ibland var det en rolig slump som gjorde att saker verkade hända när han ville det... Sen hade han råkat få sina glasögon att flyga in i handen när han letade efter dem när han var nio år. Det hade inte varit mitt i en lek eller något han kunde förklara bort som slump. Istället tillbringade han ett par veckor övertygad om att det varit en hallucination och att han höll på att tappa förståndet. Han gick hela tiden runt och väntade på att den stora galenskapen skulle komma, som en lampknapp som slog över från ljus till mörker. När det inte verkade hända hade han tillslut intalat sig själv att händelsen såklart måste ha varit en dröm. Han klamrade sig fast vid drömteorin, trots att den inte kändes helt rätt men det var i alla fall ett svar, tills han var elva år och det riktiga svaret presenterades på ett silverfat. Det riktiga svaret var att Chip Bradley var en trollkarl. Att de märkliga sakerna inte var fantasier, slump, hallucinationer eller drömmar – det var magi. Och att ha det där svaret, svaret som var rätt, var en stor lättnad. Chip avskydde osäkerhet. Han ville veta hur allt låg till, hur världen fungerade och vad hans roll i den var.

Han hade åkt iväg till en speciell skola för att lära sig mer om sina magiska förmågor. En internatskola, vilket orsakade mer hemlängtan än vad han nånsin skulle erkänna. Och en skola där han var… annorlunda. Mugglarfödd. Där det fanns folk som såg ner på honom innan han ens öppnat munnen. Där det var en massa saker som han inte visste, referenser som han inte förstod. Han roade sig själv med att ge folk smeknamn som var nördreferenser han var bekant med. (En pojke i sovsalen hette Damian och var besatt av fladdermöss, så Chip kallade honom för Robin. En rödhårig flicka klagade över att hon alltid behövde vänta i evigheter på sina vänner, så hon blev Amy.) Han såg också till att köpa massor av chokladgrodor för att snabbt bygga upp en samling kort. Det hade han gjort redan innan han kom till skolan, efter sitt första besök i Diagongränden. Väl på skolan hörde han talas om MMBC och under jullovet la han ut en mindre förmögenhet på såna kort. Han lusläste regelböckerna och övade för sig själv hela ledigheten för att ta igen allt han missat.

Att köpa de nyaste, coolaste grejerna var ett lätt sätt att bli populär. Det hade alltid fungerat för Chip i mugglarskolan. Men han hade mindre motstånd där. Några stereotyper om serietidningsnördar, glasögonormar och astmatiker – men det var inget särskilt överhängande, inget han inte lätt kunde skratta bort. Och att han tekniskt sett var katolik kunde han bara låta bli att berätta för folk så kunde ingen reta honom för det. Särskilt katolsk var han ju inte heller. Hans familj besökte kyrkan kanske två-tre gånger om året och resten av tiden glömde han ärligt talat bort att han skulle tillhöra någon religion. Det var bara inget som pratades om hemma. Mer en tradition än något annat.

Men det där med att vara mugglarfödd. Det var besvärligare att komma runt. Och attack är bästa försvar. Chip hade alltid kunnat retas lite med folk men det var mer bara nåt som ungar gjorde, inget illa ment, ingen stor grej. Nu blev det mer en taktik. Sätt dit folk lite då och då så försöker ingen sätta dit dig. Skratta åt dem så kan ingen skratta åt dig. Bli kompis med potentiella mobbare så att de är på din sida.

Det där sista hade inte varit särskilt planerat. Isidore hade fnyst någonting, Chip mindes inte vad längre men han hade fräst tillbaka och plötsligt hade de slagsmål på sovsalsgolvet. Och några timmar senare var de ännu mer plötsligt vänner? Chip är ärligt talat fortfarande lite osäker på hur det egentligen gick till. Han var ingen expert på slagsmål, hade aldrig varit i ett tidigare men kanske respekterade Isidore att han försökte. Och det hjälpte väl att Chip alltid var generös med gåvor till sina vänner. Om han fick en dubblett på ett chokladgrodekort som inte var särskilt imponerande gav han bort det istället för att byta, gärna tillsammans med chokladen också. Vid födelsedagar och kring jul tog han chansen att köpa dyrare grejer. För vad var poängen med att ha pengar om man inte använde dem för att ta sig fram? Nätverka, kallade hans pappa det. Och eftersom Chip inte kom från någon magiskt familj fick han bygga upp sitt nätverk från grunden.

Ibland när han sitter och lägger upp sina planer på det viset undrar han om han skulle ha blivit sorterad i Slytherin ifall han haft magiska föräldrar. Men att tänka ut saker, analysera och planera är väl minst lika mycket egenskaper som hör hemma i Ravenclaw. Chip är inte en plugghästnörd, hans kunskapstörst är inte särskilt akademiskt lagd. Den delade sig istället mellan att kunna varenda liten grej om sina intressen och – som sagt – att ta reda på mer om det sociala spelet och hierarkier och hur han kan komma så högt som möjligt i magivärlden. Vara den som säger till andra att ”tyvärr, du är inte välkommen på min fest” och aldrig tvärt om.

”Hejdå!” ropar han till mamma och storasyster Annie innan han kliver ut genom ytterdörren och låser den efter sig. Pappa är på jobbet. Det är han för det mesta, även när det är helg. Chip småspringer iväg med ryggsäcken dunkande mot ryggen. Den är full med godis och chips. Han ska hem till en av sina kompisar – en av sina mugglarkompisar – för ett maraton av superhjältefilmer.

Superhjältar har alltid varit en personlig favorit för honom, oavsett medium. När han var yngre brukade han rita serier med sig själv i huvudpersonen. Det var lite olika vilka krafter han fått, vad han kallade sig och hur hans outfit såg ut men grundgrejerna fanns alltid kvar. Brunt hår, bruna ögon, svarta fyrkantiga glasögon. Det civila namnet. Det faktum att han var smart och alltid kunde överlista skurkarna, vad de än hittade på.

Chip Bradley är ingen superhjälte. Men han är trollkarl och det är nästan ännu bättre.

(Karaktären börjar direkt i tvåan)