Grattis till Snakey, nyutexaminerad Sorteringshatt! :tada:

Det finns nu en forumavdelning särskilt för ÖPPNA lektioner. Läs mer om det här och diskutera utvärderingen här!

Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo // Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉 // OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Isidore Winthrop [R] (Shetani)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 399
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Isidore Winthrop [R] (Shetani)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » sön 11 nov 2018, 12:09

Ursprungligen godkänd » 01 Jan 2008
Bakgrunden uppdaterad » 19/4 2019


Isidore Paxton Winthrop, Dollis Hill, London, England

Gatlyktorna har precis tänts när Isidore kommer hem till det brunmurriga radhuset på Dudden Hill Lane. Den storväxte pojken går upp för trapporna till sitt hem och lägger handen på dörrhandtaget. Något får honom att stanna till, och efter att misstänksamt ha sett sig omkring på den öde gatan drar han upp den mörkblå huvtröjan över ansiktet och öppnar dörren. Stanken som slår emot honom verkar vara en blandning av lök och kokt kål, och trots tröjans skyddande tyglager får han kväljningar av den starka lukten. En giftgul rök flyter ut och börjar dansa runt hans fötter. Instinkterna säger åt honom att fly all världens väg, och hans luktsinne skriker om nåd, men idag är inte en dag då Isidore kan följa sina instinkter. Med ena handen för munnen för att hålla tröjan på plats går han in i huset och stänger dörren efter sig.

Röken är tjockare inne i huset och når honom nästan till midjan. Medan han sparkar av sig ett par slitna gympadojor spanar han bort mot köket och skakar på huvudet. Det var precis som han trodde, den gula röken böljar ut genom springorna i köksdörren, och om han verkligen spetsar öronen kan han höra ljudet av hur hans mor Sable står och rör i någon av sina stora kittlar.
”Morsan, röken rinner ut på gatan nu!” Varnar han, för det skulle inte vara första gången Trolldomsministeriet kom och hälsade på för att moderns experiment blivit lite väl uppmärksammade i det mugglartäta kvarteret. Om hans mamma hört eller ej vet han inte säkert, men några ilskna svordomar från köket skvallrar om att modern har tvingats lyfta en av kittlarna från elden för gott. Isidore bryr sig inte om att kontrollera så att röken verkligen försvinner, utan dundrar upp för trappan och bort till sitt rum. Här är luften renare, så han drar ner tröjan från ansiktet och tar ett par djupa andetag. Ibland önskade han nästan att hans mor kunde få ett jobb någonstans, så hon kunde sluta vara hemma vareviga dag, ständigt experimenterande med nya trolldrycker och tydligen fast besluten att bli den skickligaste trolldrycksmakerskan på tusentals år.

Isidore stänger till dörren till sitt rum och vrider om nyckeln för att verkligen garantera att han kommer vara ostörd. Hans far förväntas visserligen inte hem än på ett tag, och morsan kommer knappast lämna sitt kök obevakat, men det är dumt att ta risker. Med ett nöjt flin spelandes på de fylliga läpparna klampar pojken bort till sin säng. Han sätter sig på knä och ser sig om över axeln innan han lutar sig in och drar fram en sliten kartong han har gömt längst in, nära väggen. Från inunder tröjan drar han fram ett inplastat fodral. Själv har han ingen nytta av de senaste TV-spelen, men han finner ett visst nöje i att samla på dem ändå. Isidore stryker stolt med tummen över den glansiga plasten. Det hade tagit sin lilla tid för att komma över spelet; mycket planerande och utforskande av den lokala spelbutiken för att inte bli upptäckt. På hyllorna förvarades bara tomma fodral, ville man ha de riktiga grejerna behövde man komma in bakom disken. Han hade fått muta ett par mugglarungar för att de skulle hjälpa honom, men till slut var det ändå han, Isidore Paxton Winthrop, som kommit över spelet alla barn ville spela.

Flinandes över sin egen genialitet sliter pojken bort skyddsplasten, öppnar omslaget och tar ut skivan. Den blanka ytan reflekteras i det bleka ljuset från gatlyktan utanför. Isidore önskar nästan att han kunde testa att spelet själv, men det går såklart inte. Inte så länge morsan är där nere och kokar trolldrycker och hela huset genomsyras av magi. Han får nöja sig med att beundra spelet en stund till bara, innan han lägger tillbaka det i sitt fodral och stoppar ner det i lådan. Där finns alla hans dyrgripar, de tv-spel han kommit över under åren men aldrig kunnat spela själv. En mobiltelefon som han använde ett tag men tröttnade på när han ändå aldrig kunde ladda den hemma. Han försöker att inte stjäla för ofta, men ibland är impulsen där. Lite är det för att hålla en viss image i mugglarskolan han tvingas gå till, men Isidore tycker minst lika mycket om att komma på hur han ska få tag på något utan att föräldrarna får reda på det. Pusslandet och planerandet är ibland nästan värt mer än att faktiskt få tag på grejerna. Ett par gånger har han faktiskt åkt fast, men föräldrarna hade ryckt in och hjälpt honom. Ett ändrat minne här, en förvirrad mugglare där. Det är inte konstigt att Isidore stundtals fullständigt saknar konsekvenstänk. Pojken skjuter in kartongen med prylarna under sängen igen, lagom till att han hör ytterdörren öppnas och smälla igen. Farsan måste vara hemma tidigt.

Efter att ha kontrollerat att inte ett spår finns kvar för oinbjudna föräldrar att hitta lämnar Isidore sitt rum och går med dundrande steg ner för trappan. Hans far, Brutus, står i hallen och har precis hängt av sig ytterrocken. En t-shirt - som någon gång i tiden varit vit, men nu färgats gulbrun av månaders samlade svett och smuts – tänjs till sina gränser över faderns svällande buk och de blekta jeansen sitter som klistrade runt de tjocka benen. Mannens tunnande hår har börjat gråna vid tinningarna, men fortfarande finns det några hårstrån kvar av den smutsbruna nyans han haft i sin ungdom. De är väldigt lika, far och son Winthrop. Samma kraftiga benstomme, nästan samma bruna färg på ögonen, men den smala näsan har Isidore ärvt från sin mors sida, likaså den plufsiga munnen. Fadern grymtar en hälsning till sin son och plockar sedan upp plastpåsen med hämtmat som han ställt vid ytterdörren. Röken som tidigare förpestade huset är vid det här laget helt borta, och av stanken finns bara de svagaste spår kvar. Sable är skicklig på att städa undan innan hennes make kommer hem.

I matsalen syns inga spår av moderns experimenterande, trots att Isidore är tvärsäker på att hon bara timmar innan haft bordet täckt med ingredienser, varav många är olagliga att använda på de brittiska öarna. Medan han dukar fram maten fadern haft med sig hem ser Isidore bort mot buren som står precis vid dörren in till köket. Den potatisliknande trädgårdsgnomen ligger hopkurad och gnyr, vilket Isidore tar som ett gott tecken. Hans mors experiment har förverkat många gnomer på sistone, och den lilla gräsrutan bakom huset, den de kallar för sin trädgård, har sedan länge slut på de små varelserna. Då blir det Isidore som får hela helgen förstörd för att han måste cykla ut till det närliggande grönområdet och jaga de få gnomer som håller till där istället. Det är inte svårt att förstå varför den rundlagde Isidore föredrar att gnomerna håller sig i livet, så han slipper springa omkring som en galning.

Slutligen sitter de där vid bordet, hela familjen Winthrop. Måltiden sker under tystnad, för det mesta. Fadern kommer med några korta kommentarer om dagens kunder till den lilla spritbutik han driver några kvarter bort, en butik för mugglare, men även för magiker. Det extra rummet längst bak i affären erbjuder drycker av mer magisk natur, flertalet bannlysta i mer välrespekterade affärer. Det är till Winthrops Food and Wine – de har för länge sedan slutat sälja mat, men namnet består – som bottenskiktet av magikersamhället kommer när de behöver få tag på mer svåråtkomliga substanser. Isidore petar bara i sin chow mein, han har vanligtvis god aptit, men idag är det något annat som pockar på hans uppmärksamhet. Nu när han lyckats komma över det han vill ha vill han börja planera nästa stöt. Imorgon ska han ta med sig spelet till några mugglarungar, sälja det för cash och lägga pengarna på nästa plan.

Middagen avbryts av en plötsligt knackande på fönsterrutan. För en magikerfamilj är det förstås inte särskilt ovanligt med postförsändelser som anländer på det här sättet, och Isidore lägger lugnt ner ätpinnarna för att släppa in ugglan. Antagligen har den något paket med ingredienser till Sable, eller något liknande. Pojken blir lite förvånad när ugglan bara har ett brev med sig, det är först när han ser emblemet på det tjocka kuvertet som han förstår vad det är.

”Jag ska till Hogwarts.” Förkunnar han, när han återvänder till matsalen med pergamentet i handen. Han är inte längre förvånad, att han skulle till Hogwarts var nästan givet, med tanke på allt som hänt i hans liv. En ynk skulle inte lyckas med konststycket att, som treåring, tända eld på gardinerna för att han inte fått precis de julklappar han ville ha, och knappast klara av att få tröjan att ändra färg från rosa till mörkblå första dagen i mugglarskolan, när det visade sig att rosa var en fjollig tjejfärg. Isidore är långt ifrån ett girigt barn, men just den julen hade han verkligen önskat sig en egen uggla, och det hade varit riktigt nesligt av hans föräldrar att inte ge honom en. Nu för tiden vet han ju att det är för att hans föräldrar inte riktigt tjänar nog med pengar för att kunna ha råd med en uggla, och dessutom är det inte särskilt smart att ha en så pass stor fågel mitt inne i förorten. Släkten Winthrop må vara magiker, åtminstone till största delen, men Isidores familj lever ändå på många sätt som mugglare. Fadern Brutus är till och med mugglarfödd, vilket är skälet till att han kan röra sig så obehindrat bland de märkliga varelserna. Sable står inte ut med att se de omagiska typerna och förutom visiter till Svartvändargränd – och ibland Diagongränden – håller hon sig hemma. Modern hade satt sig emot att sända Isidore till en simpel mugglarskola, men när hon själv var för upptagen att lära honom blev mugglarna det enda alternativet.

I början hade det varit kul, träffa kompisar, lära sig nytt. Isidore är lättlärd och tog mer än gärna till sig den information lärarna pytsade ut över eleverna. Allt eftersom tiden gick började pojken dock tröttna. Det finns bara så mycket mugglarinfo man kan ta till sig innan man storknar när man redan vet hur världen egentligen ser ut och fungerar. Så även om han utan problem kan ta till och lära sig började han halka efter i skolan. När han lämnade för sista sommarlovet nu var det med hot om att behöva läsa in vissa kurser under sommaren. Hah. Som att. Trots vissa glåpord från mugglarbarnen så har Isidore varit nöjd med mugglarskolan, men han är säker på att det kommer bli roligare att umgås med magikerbarn. Det återstår väl att se nu, om bara några månader kommer han få börja på Hogwarts. Trollstaven köpte de redan på hans födelsedag, 13 tum, böjligt granträ, med drakhjärtesträng som kärna. Den ligger fortfarande i sin låda högst uppe på det mörka ekskåpet i vardagsrummet. Där ligger också föräldrarnas gamla skolböcker och uniformer, att döma av listan kommer de inte behöva åka till Diagongränden för att köpa nytt till hans första år på skolan.