Inloggningsproblem? Se den här tråden i Reparo

Nu har julkalendern börjat! Om du vill vara med och göra en eller flera luckor finns det fortfarande dagar kvar att paxa. Läs mer här!

Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Iskander Mehdi [R] (Nowheregirl)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 382
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Iskander Mehdi [R] (Nowheregirl)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » mån 30 jul 2018, 22:26

Iskander Saleh Mehdi: Birmingham, England

Han sluter sina ögon. Med flinka fingrar lägger han omsorgsfullt ut 78 kort i de elva noggrant placerade högarna som tillsammans utgör grunden för Livets träd. Han för långsamt nästa kort över de elva högarna, försöker se vilken av dem som talar till honom. Ett snirkligt mönster i guld löper över tarotkortlekens baksida. Guldet har börjat skavas bort och den en gång kolsvarta bakgrundsfärgen har för länge sedan börjat blekna. Han äger ett flertal lekar, men just den här är ett arvegods som tycktes bära på flera generationer av magi och visdom, och den har således en speciell plats i hans hjärta. Ett efter ett hittar de sina platser och när alla korten är utplacerade i respektive hög vänder han på ett av korten. Han kan inte låta bli att missnöjt pluta med läpparna när han får se vad det är för något kort: eremiten, uppochnedvänd.

“Vad betyder den där?” Ett flottigt finger placeras rakt på eremitens huvud, vilket får figuren på det magiska kortet att trumpet försöka ducka, och sextonåriga Iskander Mehdi dras abrupt tillbaka till verkligheten. Tillbaka till det röda tegelhuset i Birmingham och dess trånga kök med sitt grådaskiga linoleumgolv. Äcklat vänder han bort blicken från kortleken bara för att mötas av den sexåriga halvbrodern Ibrahims frågande lilla irriterande ansikte. “Är det något bra?” fortsätter han samtidigt som han vänder på nästa kort i högen och Iskander hinner till sitt stora missnöje skymta Rättvisans välbekanta ansikte. Rättvisan och så den där uppochnedvända eremiten. Det verkade inte spela någon roll hur många gånger han försökte sig på Livets träd, varje gång tycktes de båda korten dyka upp på precis samma ställe och viska till honom om vikten att se på sig själv med ett objektivt öga och se konsekvenserna av de vägar han valt att följa kombinerat med en ovilja att göra just det. Han ansåg inte att det var egenskaper som hörde ihop med den självbild han hade, men han var inte heller alltför förtjust i tanken på att han tagit sig vatten över huvudet med en alltför komplicerad kortuppläggning.

“Passa dig”, muttrar han hotfullt åt den yngre halvbrodern, lite extra irriterad på grund av korten. Ibrahim stoppar sitt kletiga finger i munnen för att bli av med marmeladresterna från den näringsfattiga lunchen som Iskander motvilligt ställt fram på köksbordet där de båda bröderna sitter. Själv hade sextonåringen nöjt sig med en kopp kaffe, svart, till lunch. Det skulle vara en lögn att säga att han gillade den bittra smaken, men han gillade tanken på att vara en sådan där person som gjorde det. Dessutom hjälpte det honom att hålla sig vaken så att han kunde fylla nattens många timmar med att glo på skräckfilmer och skriva poesi istället för att slösa bort dygnets bästa timmar på sömn. Pepsi och Redbull kunde fylla samma funktion, men saknade helt den där vuxna sofistikerade mystiken som kolsvart kaffe verkade besitta. I ett försök att testa sin storebror sträcker sig Ibrahim efter ytterligare ett kort, men den här gången hinner Iskander slå honom hårt på handen innan de kletiga fingrarna hinner få tag på ett. Lillebrodern drar till sig sin hand och plutar trumpet med munnen åt sin brors håll. “Passa dig sa jag, annars förvandlar jag dig till en padda”, fräser Iskander irriterat.

“Pappa!” Iskander ger sin bror en mörk blick, men det hindrar inte det där lilla maliciösa flinet från att dyka upp på sexåringens läppar. ”Han hotar att använda magi igen!” fortsätter ungjäveln och riktigt brer på den där jobbigt gälla det-är-synd-om-mig-rösten som alltid fick deras pappa och Ayisha att ta den yngre pojkens sida.

”Han får inte använda magi på loven”, ropar Hassan Awni, pojkarnas pappa, tillbaka från andra änden av huset innan han slutligen dyker upp i dörröppningen till köket. ”Du vet att du inte får använda magi på loven, Iskander”, fortsätter han förebådande som om Iskander inte redan visste det. Ibrahim passar på att retsamt räcka ut sin tunga medan deras pappas blick är fäst på Iskander. Iskander var, till skillnad från lillebrodern som hade två mugglarföräldrar, ett barn av två världar. Som son till en irakisk mugglare och en babylonisk häxa hade Iskanders föräldrar gjort sitt bästa för att han, till skillnad från dem, skulle få ha en fot i båda dessa världar och få tillgång till det bästa de hade att erbjuda, men ibland kunde deras son inte låta bli att känna att det bara gjorde att han kände att han inte riktigt hörde hemma i någon av dem. Ju äldre han blev - desto mer tid han tillbringade på Hogwarts, desto fler formler han lärde sig, desto mindre han hängde med i Ibrahims prat om Vine-stjärnor och Snapchat eller vad fan det nu var som gällde just nu - desto mer bortkopplad kände han sig från det liv hans pappa och hans mugglarfamilj levde och även om Iskander försökte sig på det där med mobiltelefoner, Internet och algebra så lämnades hans mest bara frustrerad. Ayisha förstod inte hur någon som kunde recitera varenda replik från Suspiria och som memorerat och förstod innebörden av alla 78 tarotkort inte också kunde få in i sitt huvud vad annulleringslagen under multiplikation innebar, men det var inte alls samma sak. Det som var roligt föll naturligt för honom att lära sig, men så fort det var något som inte intresserade honom nämnvärt eller som tedde sig för svårt så var det som om hans hjärna stängde av. Det var faktiskt inte hans fel att matematik inte alls var lika intressant som splatterfilm-trivia.

“Det hindrar dig inte från att bli lunch åt en köttätande växt, jag vet ett flertal som älskar smaken av skitungar som dig.” Hade han kommit på den tanken när de gått igenom köttätande växter i fyran hade han kanske faktiskt bemödat sig lite mer att memorera deras namn, men där och då hade han funnit det lite mer intressant att hångla med Laila än att plugga örtlära.

“Så får du väl inte göra?” Ibrahim låter faktiskt lite orolig. “Pappa, pappa, visst får han inte mata köttätande växter med mig?”

“Öh… nej, det är… klart att han inte får?” Den här gången låter Mr. Awni emellertid väldigt frågande. Han hade försökt sätta sig in i den magiska världen så gott det gick, men det var hans exfru som bidragit med den äldsta sonens magiska gener och hur mycket Hassan än försökte så verkade det alltid dyka upp något nytt som han inte förstod sig på. “Du får inte använda din lillebror som plantmat”, lägger han däremot bestämt till när han ser flinet på sin äldsta sons läppar.

“Fine, fine.” Iskander börjar samla ihop sina kort samtidigt som han spänner blicken i sin lillebror. “Men ibland händer ju olyckor…” Ibrahims underläpp börjar trumpet darra och en högljudd suck lämnar Hassans läppar.

“Iskander, gå till ditt rum.” Iskander fnyser till, det är ju inte som han faktiskt tänker låta sin lillebror bli växtföda hur mycket han än förtjänade det och det borde ju hans pappa fatta, men det är alltid så när något som är det minsta magiskt nämns. Det spelade ingen roll om det handlade om att han hotade att förvandla sin lillebror till en padda eller gav ett löfte om att han skulle rädda Ayishas döende pelargoner så fort han fyllt 17 - så fort magi var med i bilden var det som om han fick skäll. Iskander lägger omsorgsfullt ned tarotleken i sitt fodral innan han med bestämda steg marscherar ut ur köket. Han tänker dock inte gå till sitt rum, utan istället rycker han åt sig sin tygkasse och stormar ut genom ytterdörren. I bakgrunden kan han höra hur hans pappa ropar efter honom när dörren smälls igen bakom honom.


Den lilla tanten i bussätet bredvid det han dimper ned på rynkar kritiskt på näsan medan hon skärskådar honom uppifrån och ned. Han är inte säker på om det är hans mörkmålade läppar, de svarta pärlhalsbanden som hänger kring hans hals eller kanske rent av det faktum att han är arab som gör henne mest upprörd. Trots att en del av Iskander helst bara ville försvinna från jordens yta är hennes attityd tillräckligt för att få honom att räta på sig och ge kärringen en mordisk blick. Det tycktes vara nog för att hon med ett muttrande in i sin mobiltelefon om “dagens ungdom” åtminstone kan återgå till att mind her own business och sluta blänga på honom, och han kan i sin tur vända blicken till sin egen telefon. Eller ja, med tanke på att den var så pass full av appar som Ibrahim laddat ned att Iskander inte ens fått plats att lägga in någon musik på den borde mobilen kanske snarare klassas som lillebroderns. Inget sms från Laila. Flickvännen var och hälsade på släkt i Hong Kong och med tanke på att de låg sisådär sju timmar före i tid sov hon säkert vid det här laget, så han motstår frestelsen att skicka ett till henne. Han är ändå inte vidare förtjust i det där med sms, så det kanske var tur att de båda tonåringarna bara bodde en knapp timme från varandra med tåget annars skulle de på grund av hans bristfälliga sms-kunskaper knappt prata med varandra under somrarna när de båda inte befann sig på Hogwarts tillsammans. Telefonen läggs ned i hans svarta tygkasse igen.

“Ey, freak!” hörs strax därpå från bussens bakre halva och orden ackompanjeras av en skrattsalva. Iskander behöver inte ens vända sig om för att känna igen rösterna tillhörande de gamla klasskamraterna från mugglarskolan han tvingats gå i innan Hogwarts. Vem kunde klandra Iskander för att han varit en blyg och tillbakadragen pojke när han börjat på Hogwarts när det var bemötandet han varit van vid att få från jämngamla? Egentligen var det väl något av ett mirakel att han fått en vän överhuvudtaget, för när han tänkte tillbaka på det där första året kändes det knappt som om han vågat säga ett ord till någon. Trots det hade det lyckats bli han och Terence och ibland hade det känts som om det var de mot världen. Nu i efterhand kändes deras vänskap nästan löjlig. De hade ju knappt haft något gemensamt från första början, så hur hade de trott att deras vänskap någonsin skulle kunna hålla?

“Häxpojken…” Iskander vrider upp volymen på den gamla Ipoden tills dess att deras ord drunknar till tonerna av Bauhaus’ Bela Lugosi’s Dead. De illasinnade glåporden hade kastats över honom i några års tid nu och Ayisha hade vänligt nog påpekat att om han bara klädde sig lite mer som en normal tonåringar skulle det säkert låta honom vara. Det var en lögn, för långt innan han fastnat för gothstilen hade de hittat andra saker att reta honom för. Han hade haft en för stor näsa, en för konstig mamma, pratat för tyst, inte hört hemma i det här landet, varit för duktig på engelskalektionerna, varit för usel på algebra, haft hål i fel öra. Folk hittade alltid något och Iskander kunde i alla fall uppskatta ironin i att några mugglare retsamt kallade honom för häxa utan att inse att de hade rätt och att han - rent tekniskt sett i alla fall - skulle kunna få dem att kräkas sniglar i en vecka om han så önskade.


Nabila Mehdi står redan vid hållplatsen och väntade när han kliver av bussen.

“Älskling!” ropar hon glatt då hon fick syn på sitt enda barns svarta, lockiga hårsvall och så snart han är nära nog slår hon sina armar om honom. När han var yngre brukade hon alltid kyssa honom på pannan också, men på senare tid hade det börjat bli svårt. Han hade haft en rejäl växtspurt förra året, och visst hade han blivit ytterligare några centimeter sedan sist hon såg honom? Inte heller hjälpte det ju en stackars mamma när han dessutom envisades med att bära skor vars grova platåsula säkerligen gjorde honom uppemot ytterligare tio centimeter längre. Istället blir det således Iskander som ger sin mamma en lätt kyss på hennes panna. “Vilken underbar överraskning att du är här”, säger Nabila med en liten blinkning, för både mor och son visste att hon redan förutspått hans besök.

“Vi bråkade igen”, säger han kort som förklaring till att han kommit flera dagar före deras bestämda träff, “och Laila är inte hemma så jag kunde inte dra dit.” Även om flickvännen hade varit hemma hade han dragit sig lite för att åka dit. När de båda turturduvorna inte befann sig på Hogwarts tillsammans hängde de oftast hemma hos honom, och enligt honom fanns det en god anledning till det. Trots att de varit tillsammans i över 2,5 år så var han rätt säker på att Lailas mamma inte var vidare förtjust i honom, således var inte vidare förtjust i henne heller. Han fiskar upp ett paket med Lucky Strike ur den svarta tygkassen och efter att ha stoppat en cigarett mellan sina egna läppar sträcker han över förpackningen åt sin mamma. Nabila försöker att skaka förebådande på huvudet, men effekten försvinner lite eftersom ett leende syns på hennes läppar och, kanske än mer, på grund av det faktum att hon faktiskt snappar åt sig en cigarett. Iskander hade dragit på sig den dåliga ovanan under sitt fjärde år på Hogwarts. Hamnat med några äldre elever under Quidditchläktaren istället för på den medan någon tråkig match spelats i ösregn, blivit bjuden på en cigg och sedan gillat tanken på att vara en rökare för mycket för att ge upp det trots att det hade smakat äckligt och fått hans hals att kännas sträv. Han hade gjort mycket som hans pappa skulle kalla dumt i fyran. Skolkat mer. Gett upp fastan bara en vecka in på Ramadan. Druckit alkohol. Gjort ett nytt hål i örat med hjälp av en nål. Fått sitt första K (om en bortsåg från ettans K i kvastflygning, vilket Iskander helt klart gjorde). Kanske hade det varit ett sätt att försöka imponera på sin Gryffindorflickan. Eller kanske var det ett löjligt försök att komma över det faktum att Terence praktiskt taget verkade vara utbytt mot en annan människa och att de inte längre pratade med varandra. En annan spännande teori var att det varit ett försök att få föräldrarna att prata med varandra. Iskander var inte vidare intresserad av att försöka ta reda på varför, men i femman hade han låtit det nya hålet växa igen, återfått sitt B i trollformellära och fastat trots att han inte trodde på någon gud. Rökandet hade han emellertid fortsatt med. Nabila och Iskander tvingas stanna upp medan han krånglar med att få ordning på den trilskande tändaren för att kunna tända deras cigaretter. Magi skulle kunna lösa det, men Hassan hade varit noga med att poängtera att han inte ville att de skulle blanda in magi som problemlösare i deras barnuppfostran och Nabila hade accepterat det. Försiktigt tar hon tag om sin sons haka och han möter förvånat hennes blick.

“Krysopras”, konstaterar hon med blicken fäst på den mintgröna kristallen som dinglade ned från hans högra örsnibb. “Sover du dåligt hjärtat?” frågar hon och han rycker undvikande på axlarna.

“Inte lika mycket längre”, svarar han och drar ett djupt halsbloss samtidigt som han med viss osäkerhet fingrar på örhänget. Han träffade inte sin mamma så ofta som han skulle vilja och han kunde inte låta bli att alltid känna ett visst behov av att imponera på henne när de väl sågs.

“Det är bättre att försöka jobba med känslorna som är källan till mardrömmarna, prova med en leopard jaspis.” Hon ser sin sons skeptiska min och klappar honom lätt på kinden. “Allra bäst vore det förstås att be om ursäkt för vad det nu är du har dåligt samvete över.”

“Jag… jag har inte dåligt samvete över något, jag har inget att be om ursäkt för”, mumlar han, men han kan ändå inte låta bli att tänka på Eos Salt. Han och elevhemskamraten hade börjat umgås med varandra i trean tack vare att de båda valt spådomskonst som tillvalsämne. I takt med att han och Terence gled ifrån varandra som kom Iskander att alltmer uppskatta den lilla vänskapen som han och Eos byggde upp och till viss del började han väl nästan förlita sig på att hon alltid skulle finnas där. Och det skulle hon kanske också ha varit, om inte saker hade gått fel. I femman hade hon varit ledsen över att hennes föräldrars separation, och som skilsmässobarn hade han tydligen ansetts vara rätt person att vända sig till. Men, Merlin, han hade inte ens varit säker på vad han kände kring sin egna situation trots att han haft skilda föräldrar i över tio år och dessutom hade såväl en styvmamma och en halvbror på det, och helt plötsligt förväntades han kunna handskas med hennes känslor kring det hela. Han hade kanske inte skött situationen vidare väl, men hur skulle han kunnat veta vad som var passande att säga och göra när någon stod inför en stor livsförändring? Det var väl ändå sånt en hade Hufflepuffare till? När Ptolomy Prod hade hittat Iskander gråtandes i en korridor i tvåan över något löjligt prov, eller vad det nu var som hade fått honom att gråta på den tiden, så hade den något... korkade men vänliga pojken mirakulöst fått honom på bättre humör utan att Iskander någonsin kunnat förstå hur han egentligen hade gått tillväga. Det var en sådan där talang som Iskander inte besatt. Så. Han hade inte dåligt samvete över hela Eos-situationen eller det stora gräl de hade haft, för det hade inte varit hans fel. Inte bara hans fel i alla fall. Så det så.

“Okej amica mea, om du säger det”, svarar hans mamma, uppenbarligen inte övertygad av hans ord. Hon lägger en arm om honom och han lutar sitt huvud mot hennes medan de går resten av biten i tystnad, rökandes på sina cigaretter.


Det räcker att Iskander ska öppna ytterdörren till sin mammas hem för att han mer eller mindre ska snubbla över den drös av katter som hon lever tillsammans med. De flesta av dem nöjer sig med att stillsamt betrakta sin husägare och hennes son på håll, men en kolsvart katt är emellertid genast där och stryker sig mot Iskanders ben. Tamarlane. Det är egentligen hans katt, men på grund av lillebroderns pälsdjursallergi fick den svarta hankatten bo hemma hos Nabila och hennes katter på loven. Iskander sjunker ned på huk vid katten och kliar den under dess haka. Han hade fått Tamerlane, döpt efter en dikt med samma namn av Edgar Allan Poe, av sin mamma inför sin allra första skolstart på Hogwarts och Iskander hade klamrat sig fast vid den lilla pälsbollen som om hans liv hängde på det. En del av hans klasskamrater kanske till och med skulle påstå att han ibland var lite väl överbeskyddande gentemot Tamerlane, men det var inget som han själv nödvändigtvis höll med om. Det är klart att han hade kunnat förlåta den jämnåriga Riley Kerry för att hon trampar på kattens svans när de båda Ravenclaw-eleverna gått i tvåan, men van vid att ständigt vara på defensiven hade han - både då som nu - alltför lätt att ta saker personligt, och trots att hon bett om ursäkt ett flertal gånger hade han aldrig riktigt kunnat släppa den oförrätt hon begått mot hans katt. Det kanske inte heller hade blivit bättre av det faktum att hon också, tillsammans med Hufflepuffaren Vaila McAllister, råkade vara en av Eos närmsta vänner och Iskander hade alltid känt att Kerry och McAllister gjort sitt bästa för att hindra Eos från att umgås med honom.

“Han har saknat dig.” Nabilas röst avbryter hans tankar och Iskander tittar frågande upp på sin mamma. “Tamerlane. Han jamar så förskräckligt om nätterna när du inte är här.” Tamerlane stryker sitt lilla huvud mot hans hand och Iskander kan inte låta bli att borra in sin näsa i den svarta pälsen.

“Jag har saknat dig också”, viskar han mot Tamerlane, något generad över ömhetsbetygelsen trots att det bara är katterna och hans mamma som är där för att kunna höra den. “Men när jag fyller 17 kan inte han lägga sig i var jag bor”, lägger han till och kan inte låta bli att snegla upp på sin mamma. Hennes leende slocknar något och hon slår undan sin blick innan hon sätter sig ned på huk bredvid honom. Kysser honom på kinden och drar handen genom hans svarta lockar som alltför ofta föll ned i hans rostigt mörkbruna ögon.

“Nu när du ändå är här”, börjar hon, lutar sitt huvud mot hans axel och klappar även hon Tamerlanes glansiga päls, “kanske vi ska se vad Cirkeln har att säga redan ikväll?”


Det var mor och sons egna lilla tradition att låta tarotkorten berätta om vad det kommande året skulle föra med sig. Första gången de hade gjort det hade varit dagarna innan han skulle börja på Hogwarts.

“Jag tror du är gammal nog nu”, hade hans mamma sagt och placerat en ömsint kyss på hans panna samtidigt som hon blandat om korten i den svarta leken med guldsniderier som två år senare skulle bli hans. Trots att Iskander under sin barndom tjatat, bönat och bett så hade det varit allra första gången han hade fått se Nabila spå på riktigt och han hade följt sin mammas minsta rörelse. Han hade alltid lärt sig bättre av att se och härma än att läsa något i en bok.

“Vad gör du nu?” hade han frågat, trots att han egentligen visste exakt vad hon gjorde, medan hon graciöst placerat ut 12 kort i en cirkel med ett trettonde kort i mitten.

“Hjärtat, tror du inte att jag vet att du vet exakt hur Cirkeln fungerar?” Hon hade haft blicken vänd ned på korten, men han hade ändå kunnat skymta ett litet leende på hennes läppar. Iskander hade aldrig haft tillåtelse att kika in sin mammas många böcker om spådomar, det hade inte varit något för ett barn att lära sig hade hon alltid sagt, men det hade inte hindrat honom från att tjuvläsa dem så fort han fick chansen. Han hade trott att hon inte märkt något, men med åren hade Iskander lärt sig att det inte var lika lätt att dölja saker för Nabila som för Hassan och Ayisha. “Så, du kanske kan försöka förklara den för mig så får vi se om du har lyckats lära dig något i mörkret?” Hennes leende hade varit retsamt när hon hade tittat upp från korten och han hade varit nervös när han väl tagit till orda.

“De tolv korten i cirkeln symboliserar de tolv månaderna och det trettonde… det ska visa en sorts bild över hur hela året ska bli?” Nabila hade nickat och långsamt vänt på det trettonde kortet för att avslöja Narrens anlete.

“Ett passande kort för ditt första år på Hogwarts, inte sant? Du står inför något nytt, en sorts själslig resa, och en massa möjligheter och potentiella vägar ligger framför dig. Du ska inte vara rädd för det okända, omfamna alla möjligheter och intryck. Okej, amica mea?” Han hade nickat, trots att tanken på att börja på Hogwarts hade skrämt honom. Men han hade överlevt det där första året, hela tiden med sin mammas spådomar i bakhuvudet. Det hade varit en viss trygghet, en trygghet som han burit med sig varje år. Trots att han skeptiskt hade skrattat när korten inför trean hade visat upp De älskande så hade han tack vare dem kunnat acceptera att känslorna som till hösten blommade upp för Laila hade varit något så klyschigt som kärlek, hur Hollywood-larvigt mainstream det än hade varit. När korten via Döden, uppochnedvänd, avslöjat att månaden med GET-proven skulle vara fylld med så mycket ångest att han knappt kunde öppna en endaste bok för att plugga så hade han i alla fall varit någorlunda beredd på det. Förbereda sig mentalt på att betygen inte skulle bli några direkta höjdare, eller, som Ayisha med medhåll från hans pappa hade sagt det, ge upp.

“Varför låta några kort diktera din framtid?” hade Hassan suckat fram när han berättat för sin pappa om den kommande ångesten.

“Bara Allah kan se framtiden, och det är inte Han som talar till dig via… de där sakerna”, hade Ayisha fyllt i. De förstod inte, inte så som Iskander och hans mamma förstod.

De sitter mitt emot varandra kring ett runt bord och vant blandar Nabila kortleken. I bakgrunden snurrar en Siouxie and the Banshees-skiva han glömt kvar efter en av deras långa uppesittarnätter. Iskander får plocka ut de tretton korten och i tur och ordning placerar Nabila dem tillrätta i Cirkeln. Det var lustigt, brukade Ayisha med stor irritation påpeka när det pratades om Iskanders brist på framtidsplaner i Awni-hushållet, att någon som verkade tycka så mycket om att spå i sina tarotkort om framtiden verkade bry sig så lite om att faktiskt ta hand om sin egen framtid. Om hon syftade på skaran med FUTT-ämnen som han valt enbart baserat på hur roliga han tyckte att det var eller bristen på visioner om vad han ville bli eller något helt annat hade han inte brytt sig om att fråga henne om, för han ville faktiskt inte ha Ayishas åsikter om det hela.

“Är du redo?” frågar Nabila när korten är utplacerade, ett lätt retsamt leende på sina läppar samtidigt som hennes finger lekfullt hovrar över det trettonde kortet. Han är tyst, känner sig mer nervös än vad han vill erkänna för sin mamma. Nervös över vad hans näst sista år på Hogwarts kan tänkas föra med sig. Nervös över att han snart förväntas bli vuxen på riktigt. Nervös över bristen på framtidsplaner. Nervös över att Laila ska växa ifrån honom. Nervös över att behöva fatta egna beslut. Nervös över att korten aldrig kommer kunna tala om för honom exakt vad han borde göra. Trots det nickar han till sist. Han möter sin mammas blick och hon ler mot honom innan hon slutligen vänder på kortet som ska ge honom ett hum om hur hans sjätte år på skolan ska gå.