Vill du vara med och göra en lucka - eller flera luckor - i årets julkalender? Läs mer här!

Visste du att du kan använda @mentions även i forumet? 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Christopher Hartigan [R] (Traxy)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 379
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Christopher Hartigan [R] (Traxy)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » sön 29 jul 2018, 23:32

Christopher Paul Hartigan
Dingle, Co. Kerry, Irland

För lite mer än två år sedan hade han stått framför helfigurspegeln på väggen i sitt rum och sjungit ikapp med Beyoncé med en tom Diet Coke-flaska som mikrofon. Elva år gammal hade han varit och drömt om att stå på scen i West End eller, ännu hellre, Broadway. Som son till en bilmekaniker i fiskebyn Dingle på Irlands västkust så var han plågsamt medveten om att Broadway knappast skulle kunna bli annat än en önskedröm. Särskilt inte om han hade den där fruktansvärda Kerry-dialekten! Vem skulle ta honom seriöst då? Inte som att dialekten var sådär charmig som Sligo eller Dublin, eller till och med Belfast, utan istället lät man som värsta bondtölpen så snart man öppnade munnen. Därför brukade Chris öva på andra dialekter på sin lediga tid. Att kunna olika dialekter kunde ju vara bra för karriären rent i allmänhet, för då kan man få mer roller, vilket var det han försökte förklara för sin pappa när de satt vid middagsbordet och han precis bett om att få ketchupen – på någon sorts ”standard-irländska”.

Skolkamraterna hade varit mindre imponerade över Christopher Hartigans plötsliga dialektbyte när han börjat prata ”standard-irländsk” dialekt på heltid. Vem trodde han att han var, egentligen? Dög Kerry inte åt honom längre? Inte som att de inte redan tyckte om att knuffa ner honom i buskarna, stjäla hans lunchlåda eller knuffa in honom i diverse skåp på skolan. Varje dag försökte han tänka att de inte bara var avundsjuka på honom, utan att han faktiskt ÄR bättre än dem. Dels så sjöng han bättre (han var solist som pojksopran i kyrkokören), dels så har han SÅ mycket bättre sinne för kläder och mode än vad de någonsin skulle kunna ha (okej, det där med skoluniformer var ett gissel …), och dessutom har han bättre betyg än de där idioterna. Bättre hår också, dessutom. Kastanjebrunt, de röda tonerna mer framträdande i vissa sorters ljus än andra, och även om hans pappa kanske börjar bli lite glesare på hjässan så är det många decennier innan Chris behöver oroa sig för att bli flintis – till skillnad från de där grottmänniskorna i skolan.

När han var elva år gammal var han helt inställd på att gå på en privat secondary school i Tralee med estetisk inriktning som han fått stipendium till. Det var hans biljett från byhålan, som han såg det, och han räknade ner dagarna tills han skulle få börja. I slutet av juli ändrades plötsligt allt. En dag stod där en kostymklädd typ på trappen och ville varken sälja tvåglasfönster eller trosinriktningar. Hon var där för att berätta om en skola han hade blivit antagen till redan när han föddes, och att han i själva verket var en trollkarl. Till en början trodde Chris helt ärligt att hon blivit inhyrd av någon rival som fått reda på att han kommit in på privatskolan i Tralee istället för honom eller henne och att detta var en sorts utstuderat skämt - han har ganska livlig fantasi ibland. Klart att det måste vara ett trick, för magi är ju inte på riktigt. Hur mycket Chris än älskade att både läsa och skriva fantasy-berättelser vid lediga tillfällen så betydde det inte att spetsörade alver började finnas på riktigt.

Flera övertalningsomgångar senare och platsen i Tralee hade tackats nej till och istället satt han på ett budgetflyg till London med sin pappa för att sedan ta tåget till Skottland någonstans. Om ändå hans mamma varit där för att vinka av honom. Hon skulle ha varit så stolt över honom, om hon inte hade gått bort efter en kort tids sjukdom när han var knappt åtta år gammal. Kanske var det därför Chris hela tiden försökte göra makeovers på sig själv, för att hitta sig själv igen. Han hade vetat vem han var när hon fanns, men när hon inte längre gjorde det tappade han fotfästet. Det enda som hållit honom flytande har varit musiken. Till en början för att han inte hade något annat val än att låta livet gå vidare, och senare för att han insett hur mycket musiken betyder för honom, och hur mycket den betydde för hans mor. Det var hon som uppmuntrat honom till att sjunga och dansa när han var liten, och hon ställde alltid upp som villig publik när han ville visa den senaste dansrutinen han snappat upp från någon musikvideo på TV, eller att han lärt sig den senaste hitlåten från radion.

Visst kunde hans pappa också ställa upp som publik, men det var inte riktigt samma sak. Chris har alltid känt sig som att han inte lever upp till sin pappas förväntningar. Pappan gillar bilar och rugby och att spela luftgitarr till gubbrock, luktar olja och är sådär maskulin på ett sätt Chris aldrig kommer att kunna bli. Visst skulle han kunna klä sig tuffare och kanske försöka prata i ett lägre tonläge (så länge det inte riskerar hans sångröst, någon måtta får det vara på’t) och stöta på tjejer istället för att ge dem modetips, men det skulle i så fall vara någon annan, inte Christopher Paul Hartigan. Hans mamma skulle säkert ha förstått.

Trots att det hunnit gå flera år sedan hon gick bort är fortfarande årsdagarna värst, men far och son försöker göra sitt bästa av situationen, så gott det nu går. De går dit med blommor på hennes födelsedag och på mors dag. En gång i månaden brukar Chris besöka kyrkogården i smyg så att han kan sjunga för henne, för han tänker att hon skulle gilla det. Han må vara en pojke som verkar extremt ytlig, gillar att skämta och vara sarkastisk, men det är till mångt och mycket en försvarsmekanism. “The show must go on”, som det heter.

Elizabeth Hartigan skulle ha älskat att få höra om sin sons eskapader på magiskolan. Hur han fått fräknar efter lektioner i Kvastflygning i ettan och även om han knappast var något flygaress så hade han visat sig förvånansvärt bra på att passa bollar och göra mål. Trollkonsthistoria var något av det häftigaste som fanns – dels så har han alltid tyckt att det där med gamla kungar och drottningar och vikingar och grejer var jättespännande, men när historieböckerna lät som en fantasybok så var det plötsligt ÄNNU mer intressant, och hade snabbt blivit hans favoritämne. Som den snabbtänkta pojken han är hade han ganska lätt för övriga ämnen också, även om de inte nödvändigtvis föll honom i smaken – och det var naturligtvis på tok för lite möjligheter att sjunga och dansa! Hur skulle han ta sig till Broadway om han inte fick ge uttryck för sin musikaliska talang?

Tvåan hade förflutit på ungefär samma sätt som ettan. Till skillnad från skolan i Dingle så uppskattade folk på Hogwarts honom för den han var, vilket hade känts konstigt till en början, eftersom han var van vid att (som bäst) ignoreras. Visst var det några som med hånfulla toner kommenterat hans höga röstläge, men med tanke på att den ljusa rösten betydde att han skulle få en fin kontratenor som kunde sjunga sockorna av eventuella kritiker efter målbrottet så gav han inte mycket för deras kommentarer. Det var värre när han var hemma på loven och svarade i telefon följt av ett ”nej, hon är tyvärr död, det här är hennes son”. Att ett visst mått av galghumor kunde räcka långt blev han snabbt varse. En gång på höstlovet i tvåan hade en tjej frågat honom ifall han hade ärvt sin mammas grönblågrå ögon. ”Nej”, hade han svarat utan någon längre betänketid. ”De begravdes med henne. De här är pappas.”

Inför trean vet Chris inte riktigt hur han känner. Målbrottet börjar göra sig påmint, likaså finnar på hans annars så perfekta porslinslika hy. Vem skulle vilja vara intresserad av honom om han ser ut som en pizza i nyllet? Om han nu inte kan sjunga lika mycket som han tidigare brukat så får han väl satsa på studierna istället, antar han. Bida sin tid. Kanske kan han gå någon sorts korrespondenskurs i kreativt skrivande om han hinner? Med tanke på att de ska börja läsa tillvalsämnen till hösten så är det nog en viss risk att han får lägga korrespondenskurstankarna på hyllan. Han kommer ju att få lära sig saker som Mytologi, och det ser han fram emot. (Magiska Sporter och Hälsa hade han avfärdat så snart han insett att det inte skulle handla om dansrutiner.) Hoppas bara han valt rätt ämnen nu.

“I morgon sitter jag på planet till London igen”, säger Chris till sin mors gravsten dagen innan han skulle åka tillbaka till Hogwarts för att börja trean. “Så jag kommer inte att kunna hälsa på dig lika ofta som de senaste veckorna igen, men du får se efter pappa åt mig, så att han inte är så ensam på kvällarna när han kommer hem från jobbet. Han kan ju få för sig att börja följa golf på TV, och det gör ju ingen mänska glad.”
Han rynkar på näsan, då han faktiskt kommit hem till jullovet i ettan och hört pappan vurma över curling, av alla saker. Riktigt så lågt ska inte en människa behöva sjunka, som han ser på saken, och golf vore ÄNNU värre. Kunde han inte välja fotboll eller något sådant, där spelarna åtminstone var trevliga att se på?
“Förresten, kan du bevara en hemlighet? Äh, klart att du kan, du är ju död. Vem skulle du skvallra till?” Chris skakar lite på huvudet. Ett ljud en bit bort får honom att haja till och tystna. “Äh förresten. Vi kan ta det en annan gång.”

För en gångs skull vill han inte ha någon publik till det han tänkt avslöja. Det var alldeles för personligt. Han hade ju knappt erkänt det för sig själv än, och han var alldeles för nervös för att avslöja det för sin pappa, så han hade tänkt berätta för sin mamma först för att se hur det kändes, men … det fick alltså vänta ett tag till. Kanske kunde kan ägna hösten åt att bli mer säker på saken innan det var dags att låta andra få reda på det.

På sätt och vis är det synd att han inte vill säga något till sin pappa, med tanke på att hans pappa redan vet om det han inte kan komma sig för att säga, och har vetat om det i många år. Till och med Chris’ mamma anade det och föräldrarna hade för länge sedan kommit fram till att deras son var lika älskad oavsett, men bägge hade känt att de inte ville ta avslöjandet ifrån honom. Att komma på att man är homosexuell måste man trots allt inse själv först ...