Nu kan du använda @mentions även i forumet! 🎉

OBS! Om du väntar på ett mejl från SORTERINGSHATTEN men inte verkar få något så kan du höra av dig via PM eftersom mejlen stundtals är lite bråkig.

Eos Salt [R] (WIW)

Användarvisningsbild
SORTERINGSHATTEN
Sorteringshatt
Sorteringshatt
Inlägg: 371
Blev medlem: ons 28 dec 2016, 23:38

Eos Salt [R] (WIW)

Inlägg av SORTERINGSHATTEN » ons 27 jun 2018, 14:39

Eos Salt, Loughbrickland/Dunfermline

Jethro Salt och Mary Ekwensi var varandras raka motsatser. Förutom ett delat forskningsintresse som från början fört ihop dem var det enda de hade gemensamt sina känslor för varandra. Trots att deras liv tillsammans var turbulent höll de av varandra så mycket som två människor kan, och de lovade att deras kärlek skulle hjälpa dem hålla ihop i vått och torrt. När deras dotter föddes fick paret något att tycka om tillsammans, hon stod för ljus och värme precis som gryningsgudinnan de döpte henne efter, och i takt med att hon växte visade hon sig dessutom vara riktigt bra på att medla i och avstyra sina föräldrars dispyter.

Utanför den mycket lilla byn Loughbrickland på Nordirland håller en ovanligt stor hjord med månkalvar till. Trots att trolldomsministeriet under flera årtionden arbetat för att avlägsna mugglare från området så gott det går bor fortfarande ett par hundra kvar, och därför tillsattes en tjänsteman från avdelningen för trollerisekretess speciellt för att bo i samhället och hemlighålla hjorden. Jethro kastade sig över posten med förhoppningar om att kunna ägna en del av tiden åt att studera månkalvarna, och fyra år senare gick Mary motvilligt med på att byta ut sitt snabba storstadsliv mot det lugna livet på landsbygden.

Så kom det sig att lilla Eos växte upp i en by där alla kände alla, och trots att en svart familj – som därtill klädde sig konstigt och tycktes föra med sig en ökning av antalet ugglor i området – stack ut i den homogena mugglarbefolkningen, var de med i grannsämjan som alla andra. Flickan med snickarbyxor och svart, krulligt hår i småflätor kände alla barn i sin ålder i byn, och höll sig på god fot med de allra flesta, tack vare sitt öppna och sociala sätt. Föräldrarna uppskattade att barnen tycktes bråka mindre om Eos var med och lekte, men jämnåriga drog också nytta av hennes godtrogna och hjälpsamma natur. Hemma i det lilla enplanshuset, som för exakthetens skull snarare bör omnämnas som en stuga, fick hon utrymme att utforska de många olika områden hennes nyfikenhet drog henne till, trots att ett specifikt intresse sällan blev särskilt långvarigt. Och till sist, strax före Eos elvaårsdag, kom det äntligen, brevet som skulle göra henne till en riktig häxa.

Elvaåriga Eos Salts första dag på Hogwarts var, sammanfattningsvis, överväldigande. På perrong nio och tre kvart var fler människor samlade än vad det fanns folk i hela hennes hemby. Tåget var oändligt långt, slottet gigantiskt och rätt som det var hade hon en hatt på huvudet som ropade att hon skulle tillhöra Ravenclaw. Dagen innan hade hon haft det helt klart för sig vad det betydde, Ravenclaw. Det elevhem hennes pappa gått i, där hon skulle få utrymme att släcka sin kunskapstörst och dessutom vänner för livet. Där och då kändes det mest som att hon i sju år framåt skulle vara tvungen att leva med ett beslut som en gammal hatt tagit åt henne. Ingen annan tycktes behöva lika mycket tid som Eos att vänja sig vid det nya livet, och innan hon visste ordet av hade alla blivit vänner med varandra och hon hade inte blivit vän med någon. Det blev dessutom svårt att hänga med i studierna när hon hela tiden ödslade för mycket tid på att göra småsaker perfekta, och hon hade svårt att omdirigera sitt spretiga intresse till ämnena de arbetade med i skolan för ögonblicket.

Den Eos som återvände till Hogwarts för sitt andra år var tömd på självförtroende efter ett år av dåliga betyg, såg inte fram emot att behöva spendera så mycket tid ensam igen, och skulle helst av allt ha stannat hemma. Till sällskap fick hon en puffsurrare av sina föräldrar, som hon på grund av sitt ihållande intresse för personhistoria – och det faktum att hon alltid funnit humor i starka kontraster – döpte till Alaois, efter den medeltida varulven med samma namn. Trots att Eos trott att hon aldrig skulle ha en chans att komma ikapp socialt, blev hon motbevisad på den punkten av Riley Kerry. En dag var Riley bara där, och efter det blev Eos aldrig mer ensam. Under året upptäckte Eos att det kanske inte var så annorlunda att umgås med jämnåriga på Hogwarts mot i Loughbrickland, trots allt. Och så kom det sig att den öppenhjärtiga och rara, sociala Eos som tagit ett års ledighet välkomnades tillbaka.

Trean blev året då Eos betyg började arta sig. Dels fick hon välja till ett par ämnen utifrån vad som faktiskt intresserade henne, men hon började också förstå hur hon lärde sig bäst och arbeta utifrån det, och delade frikostigt med sig av sina studieknep till de som ville. Skötsel och vård av magiska djur valde hon för att Jethros brinnande intresse smittat av sig på henne, forntida runor mest för att det verkade spännande. På lektionerna i sitt tredje nya ämne, spådomskonst, fick hon tillfälle att bekanta sig mer med elevhemskamraten Iskander Mehdi. De två kom överens sina olikheter till trots, och i Eos mening blev de goda vänner. Ravenclawtornets gränser kändes heller inte längre så viktiga gällande vem man kunde spendera tid med, och Eos sjöng och hängde gärna med jämnåriga Muriel Faulkner i Gryffindor.

Inför sitt fjärde år på Hogwarts var sommarlovet i Loughbrickland varken den tillflyktsort det varit efter ettan eller det glada återseende av vänner och familj det varit i tvåan. Istället för att fördriva tiden ute med sina vänner i byn kände sig Eos tvingad att stanna hemma för att förhindra sina föräldrars allt mer hetsiga och frekventa bråk, något hon förstod varit än värre då hon var i skolan. I födelsedagspresent fick hon den ukulele hon önskat sig, efter inspiration från Muriel, och tiden hemma blev mer dräglig när hon spelade och sjöng både egna och andras melodier. I slutet av lovet tog Eos ut alla sina flätor och klippte håret, som därefter fick vara så krulligt och vilt det ville. Väl tillbaka på skolan lärde Eos känna Hufflepuffeleven Vaila McAllister genom Riley, och de utvecklade en nära, systerlig relation. Ukulelen fick följa med till Hogwarts, och i takt med att Eos liv på skolan och hennes bild av sig själv blev allt stabilare syntes samma stabilisering i hennes humör och resultat i skolan.

Det femte året tycktes göra allt det kunde för att byta ut stabilitet mot turbulens. Oavsett hur det hade varit hemma under loven i fyran trodde Eos att det där med kärleken i vått och torrt alltid skulle gälla, och det blev en mindre trevlig överraskning när hon kom hem och fick höra att hennes mamma skulle flytta ut, för att kärleken helt enkelt inte fanns där längre. Plötsligt förväntades hon bo på två ställen – Mary köpte en lägenhet i Dunfermline – och hon tvingades agera mellanhand mellan två personer som inte ens ville prata med varandra längre. I hemlighet oroade hon sig för att hon hade kunnat förhindra skilsmässan om hon bara inte varit borta så mycket, om hon bara gjort mer. Hon anförtrodde sig åt Iskander som hon trodde skulle förstå, men gång på gång fick han henne bara att må sämre över det hela. Efter en incident där Eos förstod att Iskander inte ens hade tillräckligt med respekt för att hålla hennes förtroenden mellan dem följde Eos till sist Vailas råd och lät vänskapen rinna ut i sanden.
Med alla stora förändringar blev skolarbetet en tillflykt där saker fortsatte vara som de alltid varit. Det mynnade ut i goda resultat på GET-proven, som Eos nu, med lite avstånd från allting, är stolt över.

Det är augusti. Om lite mindre än en vecka ska Eos börja sexan, och det är något hon faktiskt känner sig helt okej med. Trots att konsekvenserna av allt som hände förra året fortfarande är påtagliga har hon bestämt sig för att försöka lägga det bakom sig. Under sommaren har hon spelat många melodier på sin trogna ukulele, men också funnit nya sätt att hantera stress och jobbiga tankar. Skönhetsintresset hon delar med Riley har lett till långa stunder i badkaret och många koppar te medan hon väntat på att en ansiktsmask ska torka. Hon har dessutom upptäckt hur terapeutiskt det kan vara att färglägga bilder även som nybliven sextonåring, och börjat använda meditation som ett sätt att samla tankarna.

Till viss del försöker hon också lära sig av det som hände. Skuldkänslorna kring föräldrarnas relation vet hon är irrationella, trots att hon inte kan släppa dem helt, och på inrådan från Vaila och Riley övar hon också på att inte bara vara till lags hela tiden utan sätta sina egna känslor först emellanåt. Hemma tillämpar hon numera den inställningen så gott hon kan, och hon hoppas att framstegen också kommer märkas av i skolan.

“Mamma, om du bara tänker pika pappa kan jag lika gärna leta själv”, suckar Eos medan hon lyfter på olika saker på skrivbordet under vilka den försvunna mascaran kan tänkas gömma sig.

“Jag menar bara att det är tydligt var den här tankspriddheten kommer ifrån.” Mary byter till en tillgjort mörk röst: “Oj, oj, vad gör den här strumpan i besticklådan? Mary, har du sett min trolls–”

“Du får ta det med honom i så fall”, avbryter Eos och ger sin mamma en vänlig men menande blick. Det är också tydligt var hon fått sina stora, mörka ögon ifrån, och inte är det från Jethro. Mary tycks inse det absurda i att behöva bli tillrättavisad av sin egen dotter och tystnar skamset.

“Men skriv om det är något”, säger Eos för att skipa fred efter att de under tystnad burit ut hennes väskor till vardagsrummet.

“Det ska jag. Vi ses på Kings Cross då?”
“Ja, så klart. Hejdå, mamma.” Eos ger sin mamma en hastig kram och virvlar sedan bort i lågorna mot sitt andra hem.